1,7K

För en vecka sedan, fredagen den 11 februari, gick Bo Carpelan ur tiden. Ny Tid-medarbetarna Trygve Söderling och Tapani Ritamäki minns en av den finländska litteraturens verkliga storheter.

”En uppenbar stand up-artist”

Det är lätt att se Bo Carpelans litterära betydelse – författare, översättare (ofta av finska kolleger), i ett tidigare liv också flitig litteraturkritiker. Vissa av hans bästa prosadikter finns faktiskt tryckta enbart på små arkivkort i serien ”Resonerande bokkatalog” som utgavs till Carpelans bibliotekariekollegers uppbyggnad. Så här till exempel om En berättelse om gränser, 1968:

”Man tvekar att karakterisera Ulla-Lena Lundbergs senaste bok som roman: vad det här gäller är en intim dagbok, en smärtsam hudömsning, en kärleksmonolog utvidgad till ett samtal om världen, ett angrepp på den menlösa toleransen och den oundvikliga individualismen, en självkritisk uppgörelse, fylld av temperament och – osäkerhet, svårmod: en individuell uppgörelse med individualismen, oavslutad, fortgående, ställvis diffus, alltid ärligt redovisande.”

Den lilla paradoxen om ”individuell uppgörelse med individualismen” tyder för mig på att Carpelan aldrig slarvade, inte ens i det lilla och lätt förbisedda.

Till samma tider som citatet hör den flitige tidningspolemikern och debattören Bo Carpelan, en för mig överraskande offentlig sida som jag mötte först när jag studerade finlandssvenskt 1960-tal. I den så kallade modernistdebatten 1965 är Carpelan en av de absolut intressantaste rösterna: genomtänkt, personlig, rolig. ”Ingen har ännu riktigt kunnat identifiera sig med en telefonkatalog” skriver han till exempel i ett inlägg apropå collagedikt och ”nyenkla” ideal.

Annars tycks sextiotalet och återkomsten av ett världstillvänt, debatterande, också politiskt tilltal i litteraturen ha blivit en svår nöt för författaren och kritikern Carpelan, som själv blivit till under andra stjärnor. Den diskret ”sextiotalistiska” förändringen i hans egen diktning verkar han inte ha teoretiserat dess mera – så läser åtminstone jag Anna Hollstens Carpelan-avhandling Ei kattoa, ei seiniä (2004). Den skrift om poetik som han länge hade arbetat med publicerade han aldrig, den ligger i ett arkiv.

Live-uppträdanden trivdes Carpelan däremot uppenbart med, livet ut. Jag minns en show på en stimmig ämnesföreningsfest: Bo Carpelan, inbjudet programnummer, står mitt på golvet i det svagt upplysta rummet, ett hundratal runt omkringstående, mer eller mindre berusade litteraturstuderande med flera spetsar öronen för att ta in alla detaljer i Carpelans improviserade skrönor och anekdoter om romanen Axel, då nyutkommen.

Med sin livlighet och sin bärande stämma var Carpelan en uppenbar stand up-artist, en entertainer. Enligt ryktena också en festprisse.

Jag var inte själv närmare bekant med Carpelan; ett kort samtal i vimlet för något år sen är ungefär allt – Carpelan berömde TV-kanalen YLE Teemas förträfflighet. Men under ett 100-årsseminarium om Gunnar Björling i Åbo 1987 såg jag en glimt av polemikern Carpelan som gjorde intryck. På något sätt hade under seminariet uppstått en stämning av att vilja göra Björling till martyr. Det gillade inte Carpelan, själv personlig vän med och doktor på Björling. Han grep in för åsikten att man hellre än diskutera hur ”synd” det var om Björling kunde beundra hans vägran att låta sig brytas. ”Gud slog mig – jag slog tillbaka” citerade han, och tillade själv: ”Ett-noll till Björling”.

Ett-noll till Carpelan.

Trygve Söderling

”Axel – den kanske bästa finlandssvenska romanen någonsin”

I slutet av 1980-talet, ett drygt halvår efter att romanen Axel kommit ut, intervjuade jag Bo Carpelan. Vi satt i trädgården till radhuset i Hagalund och det jag minns bäst är hans frustande skratt. Det kom efter en välformulerad åsikt, ofta med udd. Paul Auster blev – i det gröna den eftermiddagen – Mr. mini-Kafka.

Mest talade vi om Axel – den kanske bästa finlandssvenska romanen någonsin – och Carpelan berättade hur han dykt in i sin huvudperson så totalt att han upplevde att han gått omkring i Axels paletå i åratal. Och fortfarande gjorde det – mitt i sommarvärmen. Romanen fick lysande kritik, men det Carpelan tyckte överträffade allt var när en snabbköpskassa ryckt honom i ärmen, i paletåärmen, och sagt att läsningen av Axel hjälpt henne ut ur en svår depression.

Bo Carpelan hörde till de författare som fortsatte skriva upp i hög ålder, på hög nivå. Romanerna Berg (2005) och Barndom (2008) hör till hans främsta. Det är nästan ofattbart att de är skrivna av en 80-plussare (eller 78-plussare). De blickar tillbaka, men utan sentimentalitet, utan framhävan.

Och på tal om vitalitet, i en intervju med anledning av 80-årsdagen berättade Carpelan om hur han tyckte om att titta på graffiti när han rörde sig på stan. Upptäcka skönheten i det som betraktas som fult.

Tala om att tillämpa Björling fullt ut. “Det som fördjupades skedde på jorden”.

Tapani Ritamäki