Sedan mitten av nittiotalet har den progressiva inkomstbeskattningen minskat. Förutom vänstern oroar sig också kyrkan för de växande klyftor som detta medför. I sin serie om välfärdsstaten granskar Peter Lodenius nu skattepolitiken.

Det räcker inte! Det blev parollen för en medborgarrörelse som inte accepterade att försöken att höja de arbetslösas grunddagpenning misslyckades. Forumet Vapaus valita toisin satte i juni 2009 en höjning med 120 euro i månaden som mål och tillsatte en alternativ Sata-kommitté för att driva frågan vidare. Förra riksdagsledamoten och ministern Arja Alho sammanställde ett betänkande, en liten skrift som presenterades i slutet av hösten. Då konstaterade Erkki Tuomioja, en drivande kraft bakom projektet, att man i den ”studiecirkel” som diskuterat frågan märkt att ju mera man fördjupade sig i den, desto mer komplicerad blev den.

Mest skriande är behovet att höja grunddagpenningen, något som skulle minska behovet av utkomststöd. Men också de med inkomstrelaterat stöd borde få det bättre. Tuomioja tog starkt avstånd från strävandena att ställa olika grupper av fattiga mot varandra.

Alho bekräftade att det också för en person med tjugo års erfarenhet av riksdagsarbete varit svårt att få bitarna att passa ihop (och alla gör det inte heller). Bestämmelserna är i stort behov av att förenklas. Det har ju Alho inte kunnat göra. (Det betyder t.ex. att grunddagpenningen enligt förslaget också i fortsättningen skulle betalas för fem dagar i veckan, medan sjuk- och föräldradagpenningen skulle betalas för sex dagar i veckan. Säkert finns det någon tanke i detta, men vilken?)

120 euro till i månaden

för dem som får arbetslöshetsstödets grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd är alltså gruppens förslag. Det är aningen i underkant och skulle ge dem som enbart får grunddagpenningen 671 euro i månaden, medan den garantipension som Sata-kommittén föreslår skulle uppgå till 685 euro. Alho tolkar grundlagen så att de lägsta grundläggande utkomststöden i jämlikhetens namn bör vara minst lika höga som folkpensionen.

För en lekman verkar det vettigast att de olika grundstöden får en gemensam nivå, som sedan indexjusteras. Men det skulle kanske alltför mycket påminna om en grundinkomst, ett begrepp som skrämmer många. Som exempel nämner Alho FFC-ekonomen Ville Kopra, ordförande för Sorsastiftelsen och författare till en pamflett mot grundinkomsten. Han ser inte förslagen om grundinkomst som en finjustering av socialskyddssystemet. ”Enligt honom innebär grundinkomsten en förändring av kollektivavtalen, låga löner, individualisering och framför allt ökade sociala inkomstöverföringar, vilket medför att principerna om vederlag för penningtransaktionen och orsak till den får vika. Utgångspunkten för Kopras tänkesätt är en stark anknytning till lönearbetet, han ser världen utanför det som improduktiv, en värld där ingenting görs.”

Totalkostnaden

för reformen skulle enligt den alternativa Sata-kommittén bli cirka 255 miljoner euro om året, men om man räknar bort ökade skatteintäkter samt ett minskat behov av utkomst- och boendestöd skulle nettokostnaden bara bli 137 miljoner.

Är det för mycket för Finlands ekonomi? Alho och hennes arbetsgrupp anser inte det. Enligt dem skulle skattenivån väl kunna höjas. ”Om skattenivån i Finland var lika hög som i Danmark och Sverige skulle man ha 10 miljarder euro om året mera att förfoga över. Att återställa nivån för grundskyddet (de arbetslösas grundskydd, boendestödet, utkomstskyddet, folkpensionerna, minimidagpenningen för sjukdom, moderskap och föräldraskap, barnbidraget, hemvårdstödets vårdbidrag och studiestödet) i förhållande till förtjänstnivån till den nivå som rådde i början av 1990-talet skulle kosta två miljarder euro på årsnivå.”

De fattiga får alltså fortfarande betala för den ekonomiska krisen för snart tjugo år sedan. Tyvärr verkar det inte bli någon ändring på det.

Den strävsamma eliten

ska också i fortsättningen omhuldas, ansåg Tom Palmberg i en insändare i Hbl 20.1. Han har kallat sig styrelseproffs, men deltar emellanåt i samhällsdebatten. Dock utan att alltid ta reda ens på elementära fakta: som för några år sedan, när han under den stora arbetskonflikten i pappersbranschen ryckte ut mot de ansvarslösa strejkande, trots att det handlade om en lockout utlyst av arbetsgivarna. Det visade sig snart att lockouten var en startsignal för nedmonteringen av vår pappersindustri. Pappersförbundets ordförande Jouko Ahonen, dittills en av landets mest stridbara fackliga ledare, fick tydligen en granatchock av konflikten och har börjat ”omhulda den strävsamma eliten”, vilket kommit till uttryck i hans försvar av de enorma ersättningarna åt ledningen för arbetspensionsbolaget Varma.

Också den här gången är verklighetsbeskrivningen tvivelaktig. Palmberg är oroad över socialdemokratiska krav på ökad progressivitet i beskattningen, men hänvisar till ”helt neutrala Skattebetalarnas centralförbund”, som hävdat att progressiviteten i beskattningen tvärtom redan ökat. Palmberg är antagligen den första utomstående personen som beskrivit förbundet som ”helt neutralt”. Månne det inte allmänt ses som en lobbarorganisation för de rikaste i landet. Påståendet att progressiviteten i beskattningen ökat är också originellt. Praktiskt taget all forskning visar att progressiviteten minskat tydligt sedan Esko Ahos och Iiro Viinanens skattereform 1993. (Just innan jag skriver detta har jag varit inne på Facebook och förbluffat noterat att man där föreslår Iiro Viinanen som vän för mig. Vanligen motiveras sådana rekommendationer med att vi har många gemensamma vänner, men i detta fall tycks vi inte ha en enda sådan. Hur kunde Facebook veta att jag tänkte på Iiro?)

Till exempel visar Marja Riihelä, forskare vid statens ekonomiska forskningsanstalt VATT, i en avhandling från 2009 att det framför allt är skattelättnaderna inom den högsta tiondelen av inkomsttagarna som minskat progressiviteten och att de spelar en viktig roll för att förklara den växande ojämlikheten.

Och i en annan avhandling, framlagd nu i januari, visar Juhani Torkkila, huvudekonomist vid Kommunförbundet, att den progressiva inkomstbeskattningens andel av den totala beskattningen minskat påtagligt och att den därför i lägre grad än tidigare kan utjämna de växande inkomstklyftorna. Inkomstskattens betydelse som inkomstkälla för staten har länge minskat. Av löntagarnas köpkraftsjusterade inkomster debiteras nu bara en tredjedel så mycket i inkomstskatt som det skulle ha gjorts enligt 1988 års skatteskala.

Förtjänst- och kapitalinkomstskatten beräknas i år inbringa 7,4 miljarder euro, vilket bara utgör dryga tjugo procent av statens inkomster av skatter och skatteliknande avgifter. Momsen ger redan 14,5 miljarder euro.

Sammanfattningsvis konstaterar Torkkila att realinkomstskatteraten sjönk efter kriget, men att den mellan början av sextotalet och mitten av sjuttiotalet (åren när välfärdsstaten byggdes upp i Finland) nästan fördubblades. Från mitten av nittiotalet till i dag (nyliberalismens år) har den på nytt sjunkit med 35 procent.

Palmgren anklagar SDP

för att ”tillgripa populistiska budskap i stället för att bekanta sig med objektiva fakta”, men kunde gärna själv bekanta sig med fakta. Han fortsätter:

”Gnället om utjämnande av inkomstklyftor har ingenting med ekonomi att göra utan är ett populistiskt argument. Varför inte hellre tala om säkerställandet av en minimiutkomst för samhällets fattiga? Knappast något parti skulle motsätta sig lösningar i den riktningen.”

Palmberg har tydligen helt missat diskussionen om Sata-kommittén, till vars viktigaste uppgifter hörde att höja denna minimiutkomst, men som skändligen misslyckades med detta. Någon var det som motsatte sig lösningar i den riktningen.

I fortsättningen deklarerar han att ”en klar majoritet av skatteintäkterna härstammar från företagsbeskattningen och beskattningen av deras anställda” – han knippar alltså ihop de anställda med deras arbetsgivare, som om de i alla skeden skulle ha samma intressen. Att det inte behöver vara så visar ju t.ex. just pappersindustrin, som numera investerar i andra världsdelar och lägger ned i Finland.

Palmgren antyder att det behövs skattelättnader, så att ”kompetenta företagsledare ges tillräcklig motivation och inspiration för att fatta svåra men långsiktiga beslut”, och insinuerar därmed på ett fult sätt att det är de egna pengarna som är chefernas främsta motivation.

Hans slutkläm är högstämd: ”Låt oss sålunda inte såga av den gren vi sitter på. Låt oss omhulda den strävsamma elit som i så betydande grad säkerställer vår framtid.”

Hetemäkis skattegrupp

omhuldar verkligen denna strävsamma elit, så Palmgren borde ju vara nöjd. Understatssekreterare Martti Hetemäkis arbetsgrupp vill som känt sänka inkomstskatten ytterligare, likaså samfundsskatten, och i stället höja momsen. Detta skulle innebära ytterligare ett steg mot ett plattskattssamhälle av estnisk typ. Förslagen har väckt protester i betydligt vidare kretsar än de socialdemokratiska. Framför allt har det med tanke på de kommande underskotten i statsekonomin som finansministeriet förutspår ansetts ansvarslöst att sänka inkomstskatterna. Många tycker dessutom att det är olyckligt att ytterligare minska progressiviteten i beskattningen.  Till dem hör bland annat kyrkan som i sina önskemål beträffande nästa regeringsprogram efterlyser åtgärder för att minska inkomstklyftorna, i huvudsak med hjälp av progressiv beskattning och genom en kännbar ökning av grundskyddet. Kyrkan har märkt de växande klyftorna i sitt diakoniarbete. Kraven har godkänts vid kyrkostyrelsens plenarsession under ärkebiskopens ledning.

Professor Matti Tuomala, som anses vara Finlands internationellt mest kända nationalekonom med inriktning på skattefrågor, har inte heller han mycket till övers för Hetemäkigruppens arbete. Enligt honom lät regeringen Centern ta hand om Sata-kommittén, medan Samlingspartiet fick Hetemäkis arbetsgrupp.

Tuomala är inte överraskad över viljan att fortsätta förskjuta av tyngdpunkten från inkomstskatt till konsumtionsskatt: den läran har Samlingspartiets ordförande, finansminister Jyrki Katainen, anammat av Margaret Thatcher. Katainen har hävdat att förskjutningen ökar intresset för att arbeta, men enligt Tuomala ger forskningen inga belägg för att så skulle ske. Han ser förslaget som ännu ett utslag av viljan att ytterligare minska progressionen i beskattningen, och anser att man i ärlighetens namn borde medge det.

Som nationalekonom ser Tuomala progressionen inte bara som en rättvisefråga, det handlar också om att anpassa beskattningen efter betalningsförmågan.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.