Nalle Valtialas och Maarit Gunnervalls Jonna och mirkaelträdet ska visa att döden hör livet till. Emellertid gör berättelsen det rakt motsatta. Läsaren luras att tro att det ändå – med hjälp av lite hokuspokusfrön – går att beveka döden.
Sorg, saknad och förlust är en del av livet. Även riktigt små barn behöver tala om, ställa frågor och få berättelser om döden utan banala omskrivningar eller förskönande ord. En bra barnbok hjälper barnet att hitta verktyg för att bearbeta tankar och rädslor kring döden. En utmärkt är dessutom ärlig i sin hållning. Författaren lyckas med konststycket att ledsaga läsaren genom det svåra, oförklarliga och visar på förtröstan utan att bli moraliserande. En ytterst svår balansgång med andra ord.
Flera populära och prisbelönta barnböcker som lyfter fram och diskuterar ämnet i fråga har under senare år utkommit: Ulf Nilssons Adjö Herr Muffins (2004), Pernilla Stalfeldts faktabok Dödenboken (1999) och för de allra minsta, Stina Wirséns Vem är död (2010). Det finns en ny generation barnboksförfattare som skriver om döden för barn. Efter Astrid Lindgrens varsamma och trösterika berättelser, där döden ofta finns som en dov underton, har jag upplevt att det funnits ett få barnböcker som behandlar detta angelägna ämne.
Nalle Valtialas senaste bok Jonna och mirakelträdet, med illustrationer av Maarit Gunnervall, är i första hand en berättelse om vägran att acceptera döden som den yttersta realiteten för livet. Platsen är en småstad någonstans i Svenskfinland, där tvåspråkigheten skickligt framkommer genom Gunnervalls snillrika och sympatiska collageteknik. Där bor den kavata Jonna med sin familj som även inkluderar den allvarligt sjuka mormodern. ”Hon får nog inte uppleva julen”, suckar föräldrarna uppgivet. Intressant är att Valtiala låter mormodern bo med familjen och inte på sjukhem eller äldreboende. Det är alltför sällan vi möter denna typ av gemensamt boende över generationerna i dagens barnböcker.
Redig som hon är finner Jonna dock råd. Av stadens tillmötesgående apotekare får hon veta hur hon kan stoppa tidens gång och förhindra mormoderns bortgång. Cardia Miracula, mirakelträdets frön, sägs bota alla slags hjärtsjukdomar och hjärtesorger. Problemet är bara att trädet är så gott som utrotat. Men så inträffar undret som bara kan ske i sagans värld. Plötsligt börjar det sista mirakelträdsfröet gro och växa i mormors blomkrukor. Snipp snapp snut så var mormor frisk och ordningen återställd – alltihop skildrat i ett tempo som gör att jag nästan tappar andan.
Det är tänkt att Valtialas berättelse ska visa att döden hör livet till. Emellertid gör berättelsen det rakt motsatta. Läsaren luras att tro att det ändå – med hjälp av lite hokuspokusfrön – går att beveka döden. Att skildra åldrande, bortgång, sorg men också hopp har med andra ord enbart skjutits upp och en rad grundläggande existentiella frågor lämnas hängande i luften. Bokens klatschiga ton gör att det angelägna ämnet hastas bort. Det abrupta slutet med en plötsligt frisk mormor med dammsugaren i högsta hugg gör att jag undrar om Valtiala och Gunnervall har haft väldigt bråttom att få boken klar i tid.
Summa summarum blir dessvärre helhetsintrycket av Jonna och mirakelträdet att boken som förklaring, tröst eller försök till förståelse av döden har mycket lite att ge. Det finns betydligt bättre berättelser som med integritet, eftertänksamhet och hoppfullhet klarar av att hantera svärta och sorg. Barn tänker på döden, vill tala om döden och behöver litteratur om döden, inte minst som ett medel för att söka förståelse för sig själva i världen.
Ylva Larsdotter
Nalle Valtiala (text) och Maarit Gunnervall (illustrationer): Jonna och mirakelträdet. Schildts 2010.
