De israeliska människorättsorganisationerna ses inte med blida ögon av utrikesminister Lieberman och andra högerpolitiker.
Detta är femte delen i Peter Lodenius serie om situationen i Främre orienten.
Vänsterns försvinnande i Israel, ett land som ursprungligen präglades av starka kollektiva värderingar (tänk på kibbutzerna!) diskuteras och beklagas i en artikel av Daniel Levy i Foreign Policy i USA i januari. Han konstaterar att det var arbetarpartiet (först under namnet Mapai) som grundade och byggde upp staten Israel och dominerade politiken fram till 1977. Ända fram till 2007 var partiet störst eller näststörst i knesset. En stor del av skulden för partiets snabba nedgång och (som det nu ser ut) fall, lägger han på Ehud Barak, som inledde sin politiska karriär som minister år 1995, kort efter att han avslutat en 35 år lång militär karriär. Dödsstöten (?) för sitt parti utdelade han i januari när han och fyra andra medlemmar av partiets knessetgrupp utträdde ur partiet och bildade den ”centersionistiska” gruppen ”Självständighet”. Däremot fortsätter han som försvarsminister, det är det viktigaste för honom.
Planer finns nu på ett nytt socialdemokratiskt parti, men risken finns att det kommer att öda krafter på en dragkamp med resterna av arbetarpartiet.
Den utomparlamentariska
oppositionen är, när den parlamentariska vänstern är lamslagen, det rum som återstår för dem som inte accepterar följderna av den nuvarande politiken. Framför allt handlar det om olika rörelser för att försvara de medborgerliga rättigheterna i allmänhet och palestiniernas rättigheter i synnerhet. I allmänhet skulle ju en sådan vakthundsverksamhet som t.ex. Human Rights Watch och Amnesty International ägnar sig åt inte betraktas som ”vänster”, men Israel är på denna punkt inte ett ”normalt” land och där betraktas organisationer av detta slag inte bara som vänstersinnade, utan också som landsförrädiska.
Därför ville knesset tillsätta två kommittéer som ska undersöka finansieringen av israeliska mänskorättsorganisationer, speciellt de bidrag de får från utlandet. En pådrivande kraft var utrikesminister Avigdor Lieberman, men också andra högerpolitiker var aktiva och en majoritet i Likuds knessetgrupp ställde sig också bakom initiativet. Michael Ben-Ari, en av ytterhögerns ledare, har förklarat varför man måste stoppa mänskorättsaktivisterna: ”De största Israelhatarna finansierar denna verksamhet. Om vi bör stifta en lag i knesset för att utplåna denna farliga fiende så är det vad vi kommer att göra. En sådan bakterie kan förinta det israeliska samhället.” När vissa högerpolitiker av principiella skäl gått emot initiativet har Lieberman stämplat dem som ”förrädare”. Sedan knesset godkänt förslagen stoppades projektet dock av regeringen, tydligen för att den märkt att reaktionen i utlandet varit chockad.
Kommittéerna skulle undersöka utländskt stöd till organisationer som ”deltar i delegitimeringen av israeliska soldater” eller som ”stöder aktiviteter riktade mot staten eller försök till organiserad anskaffning av statlig mark”. (Delegitimering är högerns slagord för dagen.)
Vänstern och de arabiska partierna i knesset hade av principiella skäl vägrat delta i dessa kommittéer, där de naturligtvis inte heller skulle ha haft något inflytande. Knessets juridiska rådgivare har varnat för initiativet, som kunde utgöra ett farligt precedensfall genom att man undersöker ”organisationer som identifieras enbart med en sida av det politiska spektrumet, som för närvarande befinner sig i opposition”.
Högsta åklagarämbetet har uttryckt farhågor för att initiativet kan komma att kränka grundläggande rättigheter, som yttrandefriheten, åsiktsfriheten och mötesfriheten. Mer än sextio israeliska professorer i juridik har protesterat mot initiativet. President Shimon Peres anser att initiativet skadar demokratin i Israel.
I en kommentar i Haaretz sägs det att knesset vill stoppa kritik genom att skapa en bild av ett samband mellan mänskorättsorganisationer och Israels fiender och säga allmänheten att tal om mänskliga rättigheter innebär förräderi mot nationella intressen.
En lag om utländsk finansiering
antogs dessutom den 21.2 av knesset som enligt en kommentar på den respekterade webbplatsen openDemocracy (vars paroll ”Free thinking for the world” passar väl i sammanhanget) ytterligare ska bromsa upp arbetet för mänskliga rättigheter.
Enligt skribenterna Lisa Magarrell och Iain Levine, som har ledande poster inom sina organisationer, International Center för Transitional Justice respektive Human Rights Watch, kommer den nya lagen att trassla in medborgarorganisationerna i så mycket byråkrati att de inte hinner med sitt egentliga uppdrag. Annan lagstiftning syftar till att hindra dessa grupper att t.ex. rapportera om krigsförbrytelser. Följden blir att grupperna tvingas använda sina resurser huvudsakligen till att komma förbi byråkratiska hinder eller att svara på anklagelser om brott.
Mer än ett dussin lagförslag som skulle begränsa demokratin och yttrandefriheten är för närvarande under beredning i knesset. Det handlar om att förbjuda palestinska medborgare att påminna om ”katastrofen” (Nakba) 1948, då Israel upprättades och palestinierna fördrevs, förbjuda israeler och utlänningar att verka för sanktioner mot Israel och väcka åtal mot organisationer som publicerar material som används som bas för bojkotter av israeliska bosättningar. Ett lagförslag vill låta byinvånare vägra oönskade personer att flytta in. Närmast är detta förstås riktat mot araber, men det kan vändas mot personer av annan religiös inriktning.
Magarrell och Levine påminner om radiokommentatorn Edward Murrow som, när Joseph McCarthy var som inflytelserikast på 1950-talet, sade: ”Om ingen av oss någonsin hade läst en bok som var ’farlig’ eller hade en vän som var ’annorlunda’ eller hade anslutit sig till en organisation som talade för ’förändring’, då skulle vi vara just det slags folk som Joe McCarthy eftersträvar”. Nu verkar det som en del av de israeliska lagstiftarna skulle ha samma mål, konstaterar skribenterna.
Den farliga fienden som nu ska utplånas utgörs av små grupper som Yesh Din, som följer med hur lagar följs på Västbanken och försvarar palestinier som säger sig ha angripits av soldater eller bosättare, Yesh Gvul, som representerar israeliska soldater som vägrar tjänstgöra på Västbanken, Ir-Amin, som försöker stoppa bosättningar i östra Jerusalem, Adallah, som arbetar för medborgerliga rättigheter för Israels arabiska medborgare och Bryta tystnaden, en grupp som publicerar soldaters vittnesmål om övergrepp mot palestinier som de tvingats medverka i. Andra som ska undersökas är B’Tselem, som informerar om kränkningar av de mänskliga rättigheterna på Västbanken, och Machsom Watch, som håller ett öga på de militära kontrollpunkter som försvårar livet för Västbankens invånare.
NGO Monitor
är en av bakgrundskrafterna i kampanjen mot medborgarrörelserna. Det är ett institut som upprättades år 2001 inom ramen för hökarnas tankesmedja, Jerusalem Center for Public Affairs, av framför allt Gerald Steinberg, professor vid Bar-Ilan-universitetet, som verkar också i bosättningen Ariel på Västbanken. Institutet stöds av ett antal judiska familjefonder i USA. Det har tagit på sig uppgiften att bevaka organisationer med en annan linje än den Steinberg själv representerar och är t.ex. inte intresserad av penningströmmarna till bosättningarna på Västbanken.
I december 2009 ordnade institutet tillsammans med institutet för sionistiska strategier, som leds av Israel Harel – som också är en av ledarna för bosättarna på Västbanken – en konferens i knesset om hur man kunde komma åt de misshagliga rörelserna.
I en kommentar i Haaretz 23.2 om lagen om rapportering av utländsk finansiering, skriver Steinberg att europeiska regeringar de senaste åren tros ha gett israeliska organisationer ca 100 miljoner för ”kvasiakademiska konferenser, annonskampanjer och massmöten där israeliska missgärningar fördöms”. Den formuleringen motsvarar inte riktigt det dessa grupper annars mest anklagas för: att chikanera armén t.ex. genom att bidra till Richard Goldstones rapport för FN om arméns framfart i Gaza under operation ”Smält bly”. Tydligen är det för känsligt för att nämnas här.
Intressant är att se vilka länder Steinberg lyfter fram som farliga. Han säger att ett dussin länder gett pengar till israeliska organisationer, men nämner speciellt Sverige, Schweiz, Danmark och Norge. Ska de vara speciellt farliga för den israeliska demokratin? Kanske han tänker att läsarna av gammal vana ska bli skrämda av den nordiska socialdemokratin? (Jerusalem Post förvånar sig 1.3 över att Carl Bildt på besök i Israel ville övernatta på Västbanken och kallar honom en av de utrikesministrar inom EU som är mest kritiska till Israels politik, men nämner inte att han i Sverige räknas som en högerytter.)
Steinberg förklarar att ”de israeliska väljarna i val efter val utsett regeringar som gått på en annan linje än vad Europa önskat” och att Europa nu genom att massivt stöda oppositionella rörelser försöker motverka och manipulera det legitima resultatet av de israeliska valen. Europa är ju ingen monolitisk enhet, men det slår väl inte fel när Steinberg så klart placerar Israel tydligt till höger om hela Europa. I praktiken är inställningen till mänskliga rättigheter en särskiljande faktor.
En lojalitetsed
till Israel som en judisk och demokratisk stat ingår i den nya medborgarskapslagen som godkändes i oktober och den ska sväras av alla icke-judiska immigranter. Dåvarande ministern Isaac Herzog från arbetarpartiet stämplade lagen som ännu ett steg mot fascism. Försvarsminister Ehud Barak har varnat för att Israel håller på att bli en apartheidstat.
Samma idé kommer antagligen att tillämpas retroaktivt. Liebermans främsta löfte i valkampanjen 2009 var att kräva att arabiska israeler svär en lojalitetsed till Israel som en judisk stat som villkor för att få behålla sitt medborgarskap. Om det blir aktuellt att ge palestinier medborgarskap kommer samma krav uppenbarligen att ställas på dem.
Men tankegången kan utvidgas hur långt som helst. En knessetmedlem har föreslagit en lag om att ingen film skulle få offentlig finansiering om inte varje medverkande framför och bakom kameran svär lojalitetseden till Israel som judisk stat.
Carlo Strenger ser dessa lagar och lagförslag som en del av kampen om Israels kulturella och politiska identitet. De nationalistiska och religiösa högerkrafterna avskyr den liberala demokratin och upplysningstänkandet. Därför vill de begränsa tankefriheten inom medierna och den akademiska världen. Lieberman förklarar öppet att Israel inte längre borde se sig som en del av västvärlden.
Peter Lodenius
