1,1K

Mindre mobbning och mer kreativitet. Konsten kan skapa en miljö som inte ställer krav och där fantasin får flöda. Men trots konstfostrans positiva effekter är intresset fortfarande måttligt bland skolor och beslutsfattare.

Konstfostran. Smaka på ordet. Det låter obligatoriskt och seriöst, snudd på tråkigt. Jag tänker på jultablån (alla måste vara med), bildkonsttimmarna då vi flätade små korgar av färgat papper enligt en modell som stod på katedern, obligatoriska utflykter till Ateneum där en dam berättade om Gallen-Kallela på dålig svenska. Mycket har hänt sedan dess, och då bör jag påpeka att jag gick i lågstadiet så sent som på nittiotalet. Konstfostran är i dag mer mångfacetterad än tidigare. Konst och kultur ska flätas in i undervisningen, och det ska göras på ett kreativt och inspirerande sätt.

Det är tjugo grader kallt och jag småspringer den sista biten längs Topeliusgatan, rycker upp dörren och njuter av att dra in varm luft i lungorna. Det är tomt på Topeliusgatan 16. Jag har stämt träff med Malin Fagerström. Hon är ordkonstnär och lärare i ordkonst på kulturcentret Annegården.

Fagerström har yllesockor på sig och håret uppsatt i en slarvig knut. Vi går upp till klassrummet som snart ska fyllas av små ordkonstnärer. Det slår mig att man aldrig hade skorna på inomhus under lågstadietiden, så jag gör som Fagerström och tar av mig vinterkängorna.

Klassrummet är litet. Ett stort bord upptar största delen av golvytan. Höga hyllsystem täcker två av väggarna. På hyllorna är det ingen som helst ordning. Där trängs handdockor bland pennor, papper, målfärger … Vi sätter oss ner vid bordet, och jag frågar vad ordkonst egentligen är.

– Ordkonst är att skriva och berätta på ett kreativt sätt, svarar Fagerström.

I Helsingfors är det främst Annegården som erbjuder kulturupplevelser på svenska för barn i skolåldern. De kurser som går dagtid är gratis för skolorna.

Eftersom Annegården i Helsingfors centrum renoveras har verksamheten flyttat till Svenska social- och kommunalhögskolans gamla utrymmen i Tölö. Klassrummen där universitetsstudenter tidigare lärde sig allt om statsvetenskap och journalistik har fyllts av tavlor, , poesi och keramikfigurer.

minskar mobbning

Konstkursen 5×2 är en helhet som Annegården arrangerar för lågstadieskolor. Idén är att ge så många Helsingforsbarn som möjligt erfarenhet av skapande och konstnärlig verksamhet. Helheten 5×2 innebär att en skolklass delas in i grupper som i fem veckors tid deltar i olika konstverkstäder två timmar i veckan. De får testa på scenkonst, ordkonst och bildkonst i en ateljémiljö. Lärarna är riktiga konstnärer.

Enligt Fagerström har barnen reagerat positivt på konstundervisningen. Hon tror att det kan vara befriande att vistas i en miljö där det inte ställs så stora krav, och att konstämnen i bästa fall kan minska mobbning i skolorna.

– I en lågstadieskola i Nordsjö hade man dramaundervisning varje vecka en längre period och effekterna av det var positiva. Mobbningen minskade och koncentrationsförmågan blev bättre.

Konceptet 5×2 räcker kanske inte till för att minska på mobbning, men hon ser ändå att kreativiteten stöder barnens inlärningsförmåga och ökar deras koncentration.

– Det är jätteviktigt att barn får vara kreativa. Här ska de känna sig befriade från grammatiktänket.
I skolan är det så mycket fokus
på att skriva rätt att själva innehållet glöms bort, säger hon.

Teatergruppen har varit populärast bland barnen.

– Alla barn tycks älska att spela teater, säger Fagerström.

Hon tittar på klockan och konstaterar att det är dags att gå ner och ta emot eleverna. På vägen beundrar vi några konstverk som en av grupperna har gjort. Den lata nyckelpigan heter ett av verken. Här på Annegården jobbar barnen ofta enligt ett tema, men kreativiteten är det viktigaste. Strikta regler finns inte och verken skapas inte efter en modell som läraren har gjort.

Barnen väller in samtidigt som vi kommer ner till entrén. Decibelnivån stiger och huset fylls av liv. Konstlärarna samlar ihop sina grupper och försvinner till olika salar för att ägna sig åt bildkonst och teater. I dag ska Fagerström undervisa Tobbe, Moa, Sebastian och Daniela. Hon hittar sina elever snabbt och vi går upp till klassrummet. Tobbe, Moa, Sebastian och Daniela är alla tio år gamla och går i fyran i Haga lågstadieskola. Det är femte och sista gången de har ordkonst.

Fagerström inleder dagens lektion. Det är dags att sätta på sig fantasiglasögon och leka med språket. Det finns inget rätt och fel, påminner hon. Och det där med att för en gångs skull få skriva fel uppskattas av barnen.

– Det här är mycket roligare än modda i skolan för här får jag skriva som jag vill, konstaterar Tobbe.

De andra håller med. Men hade de fått välja hade de spelat teater.

– Visst märks det på barnen om de har fått välja konstform själv. Nu kan de tänka ”modda, äsch vad tråkigt” om ordkonst, men för de mesta är det ingen brist på motivation.

Ibland väljer lärarna att på förhand placera barnen i olika grupper, ibland får barnen själva välja vilken konstform de ska syssla med.

I dag är det sista gången den här gruppen träffar Fagerström och efter ordkonsten ska de titta på den pjäs som kompisarna i scenkostgruppen har satt ihop under de fem veckorna som gått.

Snart flödar skön musik ur högtalarna i klassrummet och i övrigt är ljudet av blyertspennor mot papper allt som hörs. Det är fråga om flödesskrivning. Så länge musiken är på får man inte sluta skriva.

– Får man lyfta pennan? undrar Tobbe.

– Om man inte kommer på vad man ska skriva då? frågar Daniela.

– Skriv ”jag vet inte vad jag ska skriva jag vet inte vad jag ska skriva” då, föreslår Fagerström. Inget är fel, det viktigaste är att ni inte slutar skriva.

Så här kan det kännas för författare förklarar hon sedan. Man vet kanske inte vad man ska skriva, men så måste man skriva i alla fall. Genom att skriva flödestext föds nya idéer som man kan utgå ifrån.

Vi väljer favoritmeningar ur våra flödestexter och tillsammans bildar de en historia. Nästa uppgift är att leta reda på sjutton tändsticksaskar som Fagerström har gömt i klassrummet. I tändsticksaskarna finns namn på stjärnor och alla får hitta på en historia om vem den som stjärnan är uppkallad efter var.

– Vulpecula spelade pesis och bodde i en roskis, berättar Tobbe.

Stjärnan Sculptor är egentligen Danielas mormor.

– Hon lärde mig att skrinna före hon dog, berättar Daniela.

Ordkonsttimmen fortsätter med varför-frågor och därför-svar på små lappar som paras ihop på måfå och bildar tokiga påståenden som får barnen att kikna av skratt.

– Varför är du här? För att min morfar ska bli glad, läser Sebastian.

Tobbe, Moa, Sebastian och Daniela är alla överens om att mera konst i skolan skulle vara bra. De skulle gärna komma tillbaka till Annegården.

– Men då vill jag gärna vara i en annan grupp, säger Daniela. Hon tycker att man borde få välja själv.

Tiden rinner iväg och det har blivit dags att avsluta dagens ordkonstlektion. Tobbe, Moa, Sebastian och Daniela springer ner till bottenvåningen där klasskompisarnas pjäs snart ska börja. Efter det ska de tillbaka till verkligheten. Matematik står det på schemat.

Knastrar
mellan tänderna

– Kultur ger hälsa och empowerment, säger Nina Gran.

Hon koordinerar och planerar kulturutbudet främst i Helsingfors, men via nätverk också på nationell nivå. Utmanande, men roligt säger hon om sitt arbete som specialplanerare på kulturcentralen i Helsingfors.

Konstkursen 5×2 på Annegården är bara en av de många möjligheter som finns i Helsingfors. Många Helsingforsskolor hittar dit, men det finns ännu mycket att göra för att utveckla konstfostran.

Jag träffar Gran på kulturcentralens huvudkontor på Kalevagatan. Hon definierar sig själv som en kontaktlänk mellan kultur och skola, till hennes uppgifter hör att utveckla möjligheterna att uppleva och utöva kultur.

Gran poängterar att barnkultur inte är någon fristående del, utan en självklar del av hela kulturen. Enligt henne uppfattas kultur som riktar sig till barn som något simplare och mindre allvarligt än vuxenkultur, men så är det inte.

– Kvalitetskraven är de samma när vi talar om kultur för barn. Ibland kan jag se en marginalisering av barnkulturen. Den separeras och faller i värsta fall i glömska.

Gran poängterar att barnkultur varken är lättare eller billigare att producera än kultur som riktar sig till vuxna. Så vad är då bra barnkultur?

– Kultur ska knastra mellan tänderna som författaren Lennart Helsing har sagt, skrattar hon.

Som det ser ut nu är kultur för barn ofta färdigtuggad. Antingen är det innehållet som haltar, eller så finns det ingen utmaning i den. Enligt Gran borde kulturen vara spretig, utmanande och mångsidig. Något att bita i helt enkelt.

I Helsingfors har Gran lyckats ganska bra med sitt planerande och koordinerande. Utbudet av barnkultur är mångsidigt, och det finns upplevelser med tuggmotstånd för många åldersgrupper, på både finska och svenska. Utmaningen är att nå målgrupperna.

– Just nu fokuserar vi på att aktivera skolorna. Vi har kontaktpersoner i skolorna som informeras om evenemang och projekt. Det viktigaste är att nå ut i tid. Sedan är det upp till lärarna om de nappar på det vi erbjuder.

Nya hjälpmedel

Hemsidan kultus.fi är en framgångshistoria. Kultus.fi är lärarnas kulturkalender och informerar om över 170 kulturaktörer i Helsingfors, Vanda och Esbo. Här finns alla kulturprodukter samlade och för lärarna är det bara att välja det som verkar intressant. Via Kultus kan lärarna bekanta sig med verkstäder, kurser och evenemang som riktar sig till elever och daghemsgrupper. Och det verkar som om lärarna har fattat galoppen.

– Intresset varierar förstås från skola till skola. I slutändan är det lärarnas personliga intressen som avgör om eleverna får ta del av kulturupplevelser. Utvecklingen tycks ändå gå åt rätt håll, säger Gran.

Enligt Gran måste lärarna inse att konst kan vara en del av läroplanen. Konsten är ett redskap för barnen att hitta sitt jag och att lära känna sig själv – något som inte är lätt i ett samhälle där alla och allting kategoriseras och stämplas och gjuts i samma form. Gran vill se mera interaktion mellan nytta och nöje. Enligt henne går konst och kultur att baka in i vilken undervisning som helst. Varför inte göra teater på historietimmen? Något så enkelt som att besöka biblioteket med modersmålsläraren kan öka intresset för litteratur bland barnen.

En ny idé som Gran presenterar är att fira högtider från andra kulturer. I takt med att Finland blir allt mera mångkulturellt är det bra om man lär sig om främmande kulturer i tid. Firandet ska inte vara religiöst, utan ett roligt sätt att bekanta sig med seder och bruk, som en del av livsåskådningsundervisningen, föreslår hon.

Det verkar finnas handböcker och direktiv för allt mellan himmel och jord. För lärarna är det bara att bläddra i böckerna och broschyrerna och låta sig inspireras.

Varje kommun finansierar själv största delen av barnkulturverksamheten. En del av verksamheten för barn räknas till den så kallade allmänna kulturverksamheten som kommunerna får pengar från staten för. Kostnaderna för kulturverksamhet var i genomsnitt 22 euro per invånare år 2009, enligt Finlands Kommunförbund. Statens andel var under fem procent.

Finansieringen ser Gran inte som det största problemet. Hon tycker att det är viktigare att försöka aktivera kommunerna och få beslutsfattarna att inse hur viktig barnkultur och konstfostran är.

På frågan om vem som ansvarar för kulturfostran är det svårt att svara. Man kan syna frågeställningen på olika nivåer. Dels är det föräldrarnas ansvar, dels lärarnas. På en mera abstrakt nivå är det utbildningsstyrelsen och undervisnings- och kulturministeriets sak. Gran ser potential i kommunernas arbetet.

– Kommunerna har förstås olika förutsättningar och här i Helsingfors är utbudet mycket bra jämfört med andra, mindre kommuner, säger hon.

Med rätt verktyg kan ändå vem som helst skapa kultur. Samarbetspartners kan vara biblioteket eller ett landsbygdsmuseum. Enligt Gran kan det rentav vara en fördel att bo på en liten ort. I många fall räcker lokal historia som inspiration.

– Man måste öppna sina ögon och hitta pärlorna i sin egen omgivning.

Samarbete mellan kommunerna ser hon också som viktigt. Nätverket Aladdins Lampa ska främja kulturfostran i så många kommuner som möjligt. Det är sammanlagt elva områden som ingår i nätverket. Varje område har ett eget barnkulturcentrum och i Helsingfors är det Annegården. Barnkulturcentren erbjuder utställningar och fritidsverksamhet. Dessutom utvecklas planer för kulturfostran i skolorna och daghemmen här. I Aladdins Lampa ingår bland annat Österbotten och ett antal finskspråkiga kommuner. I Lappland har många kommuner slagit ihop sig för att göra arbetet lättare. Samarbetet mellan kommunerna ska leda till ett ökat utbud och bättre tillgång till kulturupplevelser för barnen på respektive orter.

internet hjälper

Under de senaste tio åren har samarbetet mellan regioner och språkgrupper förbättras. Också koordineringen har blivit smidigare. Utvecklingen kan man tacka internet för. Mycket av kulturcentralens material finns på nätet, och man kan hitta handböcker om allt från ordkonst till hur man kan undervisa om främmande kulturers högtider. Enligt Gran har kultur också varit på tapeten i många kommuner den senaste tiden.

– Kulturåret i Helsingfors för tio år sedan synliggjorde kulturen och gjorde den till en självklar del av vardagen. Och det verkar som om den har stannat här.

Det finns ändå mycket som kunde förbättras.

– Utbildningarna borde öppnas upp och göras mera kreativa. Alla som jobbar med barn och unga skulle må bra av fortbildning, konstaterar Gran.

Flexibilitet och öppenhet leder till kompetens och enligt Gran kan kreativitet användas som lockbete. Dessutom borde utbildningar i olika konstgrenar göras mera tillgängliga. Gran efterlyser tvärvetenskaplighet.

– Man kan inte placera en konstnär i en lågstadieskola och vänta sig att det ska fungera. Kreativiteten måste finnas också hos lärarna och konstnärerna måste ha pedagogiska insikter. För det krävs fortbildning.

Kultur slukar inte bara resurser utan hämtar också in pengar. Något att komma ihåg enligt Gran. Hon efterlyser mera uppmärksamhet på konstfostran och barnkultur. Skolan är inte frikopplad från samhället, utan en del av det. Och till samma samhälle hör också kulturen.

– Man måste komma ihåg att konsten har ett egenvärde, det är inte enbart ett redskap för andra saker, som hälsa eller pengar. Konsten ger kunskap, annorlunda kunskap.

text&foto Amanda Mannström