För ganska exakt ett år sedan befann jag mig i Sidney. Varje morgon åt vi en delikat frukost på uteserveringen vid café DOV, Victoria Street 130, nära Kings Cross. Längre ner på gatan låg en flickskola och varje morgon kunde vi betrakta eleverna som marscherade till skolan. Under en kvart brukade ett hundratal passera, alla i tretton-, fjortonårsåldern, alla iförda skolunif orm, enligt brittiskt mönster. God save the queen!
Själv har jag alltid betvivlat att skoluniformen skulle vara någon form av jämlikhetsmaskin, att den skulle osynliggöra ekonomiska, sociala och kulturella skillnader. Och visst bekräftas mina fördomar de där morgnarna: tvärtom gör uniformerna klyftorna så mycket tydligare.
Det populära gänget passerar. Kjolar klart kortare än genomsnittet, översta knappen i skjortorna oknäppt. Flickorna är omsorgsfullt sminkade och vickar lite mer på rumpan än vad fysiologin kräver. Men de går raskt, raka i ryggen, självsäkra i steget. Vi vet vårt värde, vi vet vår plats.
Sedan fnittrande flickgäng – färre signaler om att sexualiteten är upptäckt, men i stället: tjatter, tissel, tassel, plötsligt ett utrop eller ett skrattanfall. Ett hopprep hänger ur någons ficka, men strumporna är ordentligt uppkavlade över vaderna.
Och så de fåtaliga rebellerna som oftast kommer två och två, ibland sugande på en fimp. Piercade, svartsminkade, tysta, föraktfulla: We don’t give a fuck.
Och nördarna. Plugghästarna som konverserar lugnt och lågmält. Prydligt klädda, alltid korrekt, aldrig för tight.
En flicka kommer alltid ensam. Hon är lång och gänglig och kommer varenda morgon gående med näsan i en bok. Hon lyfter aldrig blicken från sidorna vad jag kan se, men lyckligtvis är det inte mycket trafik på Victoria Street. Jag vet inte vad hon läser, det kan vara J.K. Rowling lika väl som Virgina Woolf, det kan vara deckare eller flickböcker eller klassiker. Det enda jag ser är att hon har en ny bok varje morgon, att böckerna alltid är inbundna och att hon måste vara närsynt eftersom hon håller boken så nära ansiktet.
Av någon anledning har den här flickan stannat kvar i mitt minne. Hon såg mig aldrig iaktta henne, hon talade aldrig med någon, det gick aldrig någon bredvid henne. Hela hennes uppenbarelse utstrålade utanförskap i enlighet med alla high school-klischéer – de för svaga glasögonen, det råttfärgade håret, finnarna och den kalvaktiga gången.
Det fanns en tragisk air runt henne, men kanske vare det bara något som jag läste in. Jag hoppas det, för jag vill så outsägligt gärna tro att hon var lycklig.
Den här veckan bjuder Ny Tid på ett temanummer om barnkultur. Vi besöker Annegården där barn erbjuds kulturupplevelser där det egna deltagandet står i fokus och så intervjuar vi konstnärer som riktar sig till en barnpublik. På sidorna 4 och 5 utvecklar YLE-producenten Monica Vikström-Jokela sin syn på förhållandet mellan nationella och multinationella barntevekulturer. Ett par essäer på temat blir det också.
I barnen och kulturen bor mänsklighetens hopp. Det är gott att minnas då det blåser kallt.
Fredrik Sonck
