I Jörgen Mattlars avskalade dikter förenas det lilla privata livet och de stora existentiella frågorna.
I Jörgen Mattlars andra diktsamling någon viskar ditt namn är dikterna mycket komprimerade. Mattlars debut, mot pol (2004), innehöll 795 ord spridda på 40 dikter , uppföljaren innehåller 675 ord på 52 dikter. Han är alltså nere på i genomsnitt 13 ord per dikt. Det är ovanligt, om det inte rör sig om aforistiska dikter (som t.ex. Bo Carpelans) eller bundna haikudikter. Men det gör det inte alls i Mattlars fall. Han har skalat av aforistiska slutklämmar och pedagogiska förtydliganden. Företeelser som trots allt fanns med i mot pol. Kvar står nu de motsägelsefulla men starka bilderna, utan sensmoraler.
Boken innehåller en handfull diktsviter. Den första bär titeln ”nedkomst”, och handlar inte entydigt om en förlossning, som man kanske kan tro, utan lika mycket om åldrande/döende. Det är en samling kraftfulla bilder kopplade till sjukhus och sjukvård:
”det svarta gapet / pekar framåt / med tänder // en vit salivsträng / mellan torra läppar / vibrerar ur strupen”
Om dikterna i ”nedkomst” är monoliter löst sammanfogade av ett sjukhustema, är dikterna i sviten ”vid kainula” sammanhängande och skulle kunna ställas upp som en långdikt med strofer lika bra som som enskilda kortdikter. Det är en mångbottnad svit som handlar om en grabbs till synes oskyldiga lek med leksakssoldater. Men diktsviten djupnar snabbt och skoningslöst när leksakssoldaterna får liv och form:
”stridspilotens / grumliga blick / och förlorade tro // emaljögats / stumma / pupill”
Jörgen Mattlars poesi är här – och i samlingen i stort – en allvarlig lek som med väl avvägd känsla för ordens nyanser förenar ”det lilla” privata livet med allvarliga världshändelser och stora gemensamma frågor om liv och död.
Min favoritsvit i boken är sviten ”gräsagatan 9” , som vad jag förstår är bilder från en uppväxt i Grankulla, Helsingfors. En tid där ”kärnspetsars riktningar” och ”bombskyddets darrande mörker” finns som ett bakomliggande villkor. Men där samlingens enda renodlade naturdikt finns som en motvikt, med sin trygga vemodiga stämma:
”tyst kråka flyger / regntyngd / in i gran // hukar djupt på / grynings / grenar”.
Jag hoppas att väntan på nästa diktsamling blir kortare än de sju år som gick mellan debuten och detta mästarprov där Mattlar visar att 675 ord räcker.
Peter Björkman
Jörgen Mattlar: någon viskar ditt namn, Söderströms, 2011.
