Sotigui Kouyaté i Little Senegal.

Det är faktiskt fel att säga att det inte visas just någon afrikansk film i Norden när Cinemafrica finns. Under festivalen i Stockholm nästsista veckan i mars visades fyrtiofyra filmer från ett tjugotal afrikanska länder. 12–15 maj pågår Helsinki African Film festival i Helsingfors. Det är sorgligt men sant att afrikanska filmer antagligen är mer tillgängliga här än i afrikanska städer.

Årets Cinemafrica var också en homage till en av Västafrikas största skådespelare, Sotigui Kouyaté, som avled 2010. Två av hans filmer visades. Keita, regisserad av hans son Dani Kouyaté handlar om en griot, dvs. en man som har en nedärvd roll som muntlig berättare – vilket också Sotigui Kouyaté hade i verkliga livet. Den andra filmen var Little Senegal där en guide på ön Goré utanför Dakar börjar rota i arkiven för att finna trådarna till slavdestinationen USA. Han reser dit men möts av afroamerikaners fördomar mot ”dom svarta aporna” från Afrika och deras brist på historia.

När Cinemafrica höll sin första festival för tretton år sedan dominerade den västafrikanska och frankofona filmen. Den hade fått en märkbar skjuts av den panafrikanska filmfestivalen FESPACO, som sedan 1969 hålls vartannat år i Burkina Fasos huvudstad Ougadougou. Franska pengar låg bakom, dessvärre behäftade med ofördelaktiga distributionsavtal, men det kom också stöd till filmutrustning och utbildning.

Det finns andra filmvärldar i Afrika, framför allt i Nordafrika med Egypten som motor. Svulstiga underhållningsfilmer med musiker som Om Kalsoum hade en gång en masspublik. Men Cinemafrica håller sig till konstfilm och visar därför inte heller (utom med ett litet undantag förra året) nigerianska videofilmer med dess löpande-bandet produktion av urbana legender, starkt kryddade med vidskepelsehistorier.

Cinemafrica har fyra huvudkällor: frankofona Västafrika, Maghreb, Sydafrika, och den afrikanska diasporan i Västeuropa och Nordamerika. Sådana är villkoren för många afrikanska kulturskapare. Där inte politiken tvingar dem i exil så gör svårigheterna att få göra sin konst det. Vi som kan se afrikansk film här utgör en viktig förutsättning för att den afrikanska filmkonsten skall utvecklas och nå en allt större publik i Afrika. Sluta säga att det inte visas afrikansk film, ta istället reda på den och se den!

Mai Palmberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.