Att mota ner en mänska från bron

av Annika Sandlund

När det gäller mänskors rätt att röra sig fritt går utvecklingen stadigt bakåt. Mänskor kämpar som djur för att komma in i ett Europa där de ofta behandlas som djur, skriver Annika Sandlund.

I juni 2009 flyttade vi från Afrika tillbaka till Europa. För en övergångstid, tog vi med oss vår barnsköterska som jag ska kalla Maria. Det var första gången Maria var utanför sitt lands gränser. Maria lyckades få ett pass, vilket kostade oss en extra månadslön, ett bankkonto dit vi satte in en mängd pengar och en försäkring som jag måste underteckna eftersom juridiska regler som ingen av oss förstod gjorde det omöjligt for en etiopier att få rätt sorts försäkring utan inbladning av en europé. Med allt detta i bagaget, två officiella brev till utrikesministeriet och dagliga turer till en ambassad fick hon efter två månaders väntan ett visum. Ett visum giltigt för en månad.

Jag tror inte det finns något som en finländare – och med största sannolikhet hela Europas befolkning – underskattar så fundamentalt som rätt sorts pass. Ditt pass är dagens ”Sesam öppna dig”, det är också det papper med vars hjälp du kommer ut ur fängelset med ett, om inte alltid vänligt, så åtminstone förstående ”gå tillbaka till start”. Frågan är om Europeiska Unionen skulle ha utvidgats så mycket – eller ens utvidgats alls – om inte löftet om fri rörlighet hägrat i bakgrunden. Fri rörlighet ifråga om varor och kapital är något som i dag tas för givet, men ingen mänska vill leva fångad i en bur. Ändå är fri rörlighet för mänskor, för arbetare och för alla andra, något inte de mest hårdkokta mänskorättsjurister vågar förslå.

En av de många paradoxer som finns inbyggd i de mänskliga rättigheterna är att varje mänska har rätt att lämna sitt eget land – men man har inte rätt att korsa gränsen till ett annat land. För att paradoxen inte skall bli alltför uppenbar har stater upprättat regler för vem som får komma in var. Migration och mänskliga rättigheter korsar varandra på gränsen mellan landet som var och landet som är. Beslutet att vägra att ”släppa in” en mänska som frivilligt lämnat sitt land på jakt efter bättre ekonomiska möjligheter eller ett nytt jobb, står i sig inte i konflikt med mänskliga rättigheter. Men det betyder inte heller att mänskan på gränsen inga rättigheter har.

 

ouppnåeligt visum

Mycket – den största delen – av migrationen i världen sker från ett rikt land till ett annat. Och andelen migranter – proportionellt sett – är ungefär densamma som för hundra år sedan, det vill säga tre procent av världens befolkning. Siffrorna varierar och tillförlitlig statistik är svår att komma över, men i runda tal pratar vi om ungefär två miljoner mänskor. I till exempel Arabvärlden utgör immigranterna cirka 80 procent av arbetskraften, i Sydeuropa beräknas andelen vara sex procent. Ungefär tio procent av Filippinernas befokning arbetar utomlands. Det skulle vara intressant om de här mänskorna verkligen kunde komma till tals. Om Maria hade mod och möjlighet, skulle hon säga att hon lämnade Afrika för att hon i Europa fick hundra gånger mer i lön per månad, för att hon ville studera och se världen, men också för att hon satt fast i ett land där hennes röst ignorerades, där de som röstade ”fel” arresterades och aldrig mera hördes av, och där hon på grund av sin etnicitet och bakgrund satt fast i en fattigdom som verkade sträcka sig in i en evig framtid.

När vi väl installerat oss i vårt nya hemland Turkiet ville Maria vidare – helst till USA. Vi tittade på ansökningsblanketterna för visum. Det blev än en gång klart att utgångspunkten var att alla som ville ha visum ljög och ville stanna för evigt och eventuellt olagligt i landet. Detta skulle den som ansökte om visum motbevisa genom att ha 10 000 euro på ett bankkonto, äga hem och stadigt arbete, en returbiljett som inte gick att ändra, och så vidare. Dessutom skulle hon ha vänner, en inbjudan, och svära på att aldrig försöka stanna kvar i landet. Av en person med fel sorts pass krävs det i dag mera för en turistresa på en vecka, än vad som krävdes för att en västerlänning skulle få komma in i de kommunistiska länderna på 1980-talet.

Jag skrev ut alla blanketter från vår hemdator och använde som vanligt återvunnet papper. En kväll vände Maria blanketterna upp och ner. På baksidan fanns det en artikel från BBC om mänskosmuggling.

– Du behöver inte oroa dig, sa Maria, jag har sett hur etiopierna och eritreanerna lever i Istanbul och vad de här mänskorna gör med dem. Jag kommer aldrig att ge mitt pass i utbyte för mitt liv.

Helt övertygad var jag inte, men glad att vi åtminstone kunde prata om det. Man beräknar att 150 000 – 200 000 mänskor varje år smugglas från öst till väst genom Turkiet. Grekland bygger staket och EU skickar ner gränsbevakare i mängd och massor, men för varje man som bygger en mur, finns det en annan som gräver en tunnel. Det är inte bara afghaner som tvingas korsa gränserna illegalt; somalier, eritreaner, burmeser, i stort sett halva välden finns representerad på de listor som de turkiska gränsvakterna publicerar varje månad.

 

”henne ser du aldrig mer”

Det gjorde ont att lämna Afrika, jag hade lärt mig älska dess många folk och jag saknar ännu klimatet och dofterna och kaoset och skratten. När vi lämnade landet hade vi en stor avskedsfest. Många var avundsjuka på oss som skulle tillbaka till Europa, men det var inget mot den avundsjuka som de visade mot Maria och hennes  visum. De flesta tog mig avsides och sa att ”henne ser du nog aldrig mer”. Skräckhistorier på temat ”barnskötaren/ studenten/professorn/fotbollslaget som försvann” fanns plötsligt i varje hushåll. Av en delegation på fem personer som skulle på en medicinsk kongress sökte fyra asyl, av studenten syntes inte ett spår efter att planet landat i Rom och barnsköterskans afrikanska familj förlät aldrig riktigt den gravida tvillingmamman för att hon inte haft sinnesnärvaro nog att plocka upp den förrymda barnsköterskans väska från rullbandet på flygfältet och hämta kläderna tillbaka till familjen. Mammans – och arbetsgivarens – förklaringar att de faktiskt varit oroliga för barnsköterskan möttes med absolut förvåning: ”men hon hade ju kommit in i Europa!”. För de flesta stod det klart att om man får chansen att lämna sitt hemland i Afrika för ett drömliv i Europa så kommer man aldrig mera tillbaka. Maria ansågs ha vunnit på lotto, vi ansågs naiva bortom alla gränser.

Det finns faktorer som lockar och faktorer som får en att vilja lämna sitt land. Mänskor som flyr av politiska orsaker har haft det lättare (inte lätt) att bevisa varför de måste lämna sitt land. Efter andra världskriget fanns det en förståelse för flyktingens dilemma, och ett juridiskt kontrakt, flyktingkonventionen, skrevs och undertecknades. Färgad av sin tid kom konventionen att erkänna fem ”legitima” orsaker till flykt: förföljelse på grund av ras, etnicitet, politisk eller religös åsikt eller för att man tillhör en speciell social grupp. På grund av den konvetionen och på grund av att en organisation, UNHCR, upprättades för att övervaka konventionen har flyktingar i dag det lite lättare än migranter som antas flytta ”frivilligt”. Likt förbannat står de där, bland alla de andra, på gränsen. I små båtar, på lastbilsflak eller plumsande i snön förbi en obemannad gränsbevakningsstation, blir de en del av det moderna fenomenet ”mixed migration”. Mänskor som antas ha ett val och som på grund av det imaginära valet kämpar som djur för att komma in i ett Europa där de ofta behandlas som djur.

 

under atens broar

I ett nyligen publicerat nummer av The Guardian är huvudrubriken ”Dying to get to Europe”. Artikeln handlar om de illegala migranter som strandat i Grekland för att de helt enkelt inte kommer vidare, inte kommer in i det Europa som de längat till. De får heller ingen status i Grekland, vilket lämnar dem i limbo. I dag har trehundra av dem hungerstrejkat i i snart två månader.

– Allt vi vill ha är vad vi förtjänar; officiella dokument och lite respekt. Att vara immigrant är inte detsamma som att vara kriminell, säger en av de intervjuade.

Artikeln handlar också om det faktum att många av dem som nu befinner sig i Grekland jobbar och förtjänar sitt uppehälle bland citronträd och turister, och att de förtvivlat försökt legalisera sin status. I ett ännu färskare nummer av The Guardian finns en nästan lika stor artikel om samma fenomen på gränsen mellan USA och Mexiko.

Artiklarna i presssen är ändå rätt så nedtonade med tanke på verkligheten. Journalisterna intervjuar de vuxna, de som – åtminstone i princip – har mod och medel att slåss för sina rättigheter och påpeka att ”vi är också mänskor”. Däremot har journalisterna sällan tillgång till de ”ickemänniskor” som sitter i häkte, tillfångatagna innan de hunnit korsa gränsen. Ingen av de artiklar jag sett nämner heller uppsamlingslägren på de grekiska öarna, gravarna i havet eller någon av de många broarna i Aten, under vilka upp till trehundra barn sover varje natt. Ett jättelikt barnläger för de icke önskade.

I ett domstolsbeslut från januari i år, beslöt den europeiska mänskorättsdomstolen att Grekland bryter mot de mänskliga rättigheterna när de gäller dessa mänskor. De papperslösa immigranterna och de flyktingar som aldrig får sin flyktingstatus undersökt behandlas – enligt mänskorättsdomstolen – inhumant och på ett degraderande sätt. I runda tal rör det sig om 200 000–300 000 mänskor. Mänskorättsdomstolen tar inte i sig ställning till varför de är strandade just där (för att resten av Europa inte släpper in dem, alternativt sänder tillbaka dem ifall de ändå lyckas ta sig in), den konstaterar bara att de är mänskor vars rättigheter kränks. Den tillägger också att det där med att söka asyl i Grekland är något man kan glömma, för trots flyktingkonventionen är det i dag i Grekland helt enkelt omöjligt att söka asyl och få en rättvis behandling av sin ansökan. Sedan domstolsbeslutet har flera länder sagt att de måste tänka om och att det där med att sända de afghanska barnen tillbaka till Grekland kanske inte är så smart trots allt.

 

samarbete med diktaturer

När det gäller mänskors rätt att röra sig fritt går utvecklingen stadigt bakåt. Vi kämpar för att upprätthålla de (få) rättigheter som mänskligheten kom överrens om för decennier sedan. Få länder vågar öppet motarbeta flyktingkonventionen, men de tycker att det skulle vara bra mycket bättre om andra länder än de själva skulle upprätthålla den, att flyktingarna fick hjälp lite längre borta, inte inne i Europa. Den konvention som skyddar immigranter och deras familjer och som borde ha trätt i kraft år 2003, har inte undertecknats av ett enda av de största mottagarländerna. I ett desperat utbrott utbrast presidenten för mänskorättsdomstolen för några månader sedan: ”Den europeiska mänskorättsdomstolen är inte en migrationsdomstol!”. Nej, men skyll inte på juristerna som tar strid med länder som bryter mot mänskliga rättigheter, skyll på länderna.

Ännu i dag anser stater att de har full rätt att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Bara det inte gäller de egna invånarna. Bara de kan mota ner dem från bron.

Hur motar man ner en mänska från bron? Pass och visum är bra hjälpmedel, men de räcker inte. Flyktingar får per definition korsa gränser utan pass, eftersom konventionen bygger på logiken från fyrtiotalet, att hemlandet förföljer dem och inte vill släppa iväg dem. Den bygger inte på dagens logik som går ut på att det där med att ta sig ut ur fängelset är bra mycket lättare än att ta sig in till säkerheten.

I dag ser vi allt oftare att den rika delen av världen ber ledarna för länder vars medborgare är utsatta för brott mot de mänskliga rättigheterna i hemlandet, att göra det så svårt som möjligt för dessa att röra på sig. Det är ett win/win scenario för diktaturer som vill försäkra sig om att de kan förfölja befolkningen i fred och för ett skräckslaget Europa som inte vill dela med sig vare sig av sina rikedomar eller sin demokrati. Ett forskningsprojekt som skulle undersöka
korrelationen mellan mänskorättsläget för en viss grupp av mänskor och svårighetsgraden för samma grupp att få visum eller lagligt få lämna sitt land, skulle säkert komma med intressanta resultat. Bara för ett år sedan gav EU Libyen 80 miljoner euro för att förstärka sin kustbevakning så att invånarna inte skulle kunna lämna landet.

 

en droppe i floden

Huset som Maria växte upp i hade stenväggar och jordgolv. Det fanns ingen elektricitet, och som i de flesta andra hushåll lagades kaffe och mat på en liten eldstad av kol som liknar ett primuskök. Det fanns en utetoalett som delades av 5–10 andra hus på gården, och smutsvattnet kastades i rännstenen. Flera av familjens grannar hade lämnat landet och korsat hela Afrika för att bli strandsatta i Libyen, där kustbevakningen tog fast båtarna med desperata mänskor som försökt ta sig till Europa. Som varning höll kustbevakarna ner huvudet på ett par av männen så att de druknade. När kropparna livlösa flöt ut till havs uppmanades de andra att klättra ner från båtarna och återvända till land. Jag tror inte att att EU dikterade vilkoren för hur Libyen skulle hindra folk från att fly över till Europa. Men jag tror inte heller att det fanns alltför många illusioner om hur Libyens armé eller kustbevakning fungerade.

Migration sker dock främst mellan rika länder, och mellan länder som är rätt lika. Immigration från den fattigare delen av världen till Europa utgör mindre än 37 procent av all migration. Det är ändå den delen som märks mest, de nigerianska männen som säljer solglasögon och handväskor i Italien, de afghanska barnen som lever i rännstenen – de är förvisso papperslösa, men inte osynliga. Den ofrivilliga migrationen är en droppe i den flod som förgäves försöker spränga gränser mellan fattiga och rika, mellan dem som har och dem som inte har. Pengar, chanser, liv.

Maria hör inte till kategorin flyktingar, även om hon i ren desperation nog funderade på att göra en flyktingansökan bara för att inte behöva återvända till sitt hemland. En mängd immigranter försöker komma in i Europa genom att utnyttja flyktinglagstiftningen som trots alla problem ändå fungerar bättre än annan migration. Flyktingar har (vissa) rättigheter och får en viss förståelse just för att de är flyktingar. Immigranter i de länder som i stort sett fungerar tack vare migrationen – och då tänker jag i synnerhet på mellanöstern – har oftast inget skydd, inga rättigheter alls. Och trots att många länder i dag skulle ha svårt att ta hand om sina gamla eller hålla sjukhusen öppna utan immigranter, är det många arbetsgivare som är väldigt nöjda med att det finns en kategori mänskor med begränsade rättigheter som kan slängas ut när som helst. Inte ens de mest nationalistiska högerpartierna i Sydeuropa vill bli av med sjuksköterskorna från Asien eller den eritreanska städaren. När de väl kommit fram till Europa har immigranterma inga problem att visa att de behövs.

Problemet är bara den där bron.

Annika Sandlund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.