Min kompis N kom nyss hem från Japan, där hon varit för att rapportera om jordbävningens följder. Hon hade bland annat besökt Sendai, 70 km från kärnkraftshaveriet i Fukushima. Det blev tal om att ses, N ville komma över för att träffa min tre månader gamla son. Jag blev kall inombords. Ville jag verkligen att hon skulle komma i närheten av den lilla? Kanske hon fortfarande bar på spår av radioaktiv kontamination, kanske kunde det skada babyn?
Sedan sansade jag mig. Även om N varit kontaminerad – vilket i sig vore ytterst osannolikt – hade hon behövt komma till oss otvättad och i samma kläder som på resan för att det skulle finnas ens en hypotetisk risk för mig och mitt barn.
Jag började fundera på min reaktion. Radioaktiv strålning är osynlig, oberäknelig och obegriplig. Att klyva atomer är att leka Gud och en kärnkraftsolycka för direkt tankarna till en apokalypsfilm. Tjernobyls skugga är tung. Men någonstans har perspektiven hamnat snett.
Ett läckande kärnkraftverk är tyvärr en betydligt mer säljande nyhet än det banala alternativet: tusen och åter tusen kolkraftverk som dag efter dag spyr ut sitt livsfarliga avfall. En jämförelse: WHO uppskattar att 56 personer dog som en direkt följd av Tjernobyl-olyckan, och att den totala dödssiffran kommer att uppgå till kring 4 000 personer. Lungsjukdomar orsakade av kolkraftverkens utsläpp dödar miljontals människor världen över – varje år. I Kina dör – enligt myndigheternas minst sagt konservativa uppskattning – årligen kring 3 000 kolgruvearbetare bara i utvinningen av eländet. Olja å sin sida leder med jämna mellanrum till läckage med katastrofala ekologiska följder, därtill kommer alla de som dör i krig som förs på grund av oljan. Även om vi skiter i de här aspekterna kvarstår något som åtminstone borde oroa oss: den temperaturhöjning som fossila bränslen bevisligen orsakar.
Varför går så få av oss ut och demonstrerar mot kol eller olja? Varför tycker vi att de här alternativen känns säkrare än kärnkraft?
Den kända journalisten och miljöaktivisten George Monbiot skriver i Guardian att Fukushimaolyckan fått honom att sluta oroa sig för kärnkraft. Ett gammalt kärnkraftverk med dålig design och slarv i kontrollmekanismerna utsattes för största möjliga prövning och reaktorerna började explodera och smälta. Ändå har ingen till dags dato dött och inverkan på miljön har varit minimal. Vi måste ersätta fossila bränslen med förnybara, men vi kan inte ersätta också kärnkraften, menar Monbiot.
Nu händer i stället det motsatta. Wall Street Journal skriver att Tysklands färska beslut om ett bruksförbud på äldre kärnkraftverk resulterar i goda affärer för – just det, amerikanska kolproducenter.
Jag är gammal kärnkraftsmotståndare, har alltid röstat grönt och kommer fortsätta att göra det. När det gäller Finland är jag absolut emot mer kärnkraft – vi har redan långt fler kärnkraftverk per person än vad t.ex. japanerna har, och en utbyggnad av kärnkraften här skulle inte annat än bidra till en fortsatt hög energikonsumtion till fortsatt billigt pris. Jag tycker instinktivt illa om tanken på en energiform vars slutlösning fortfarande låter vänta på sig. Ändå kan jag inte komma ifrån fakta. Vi står inför en stor klimatkatastrof som vi inte har någon lösning på, och hur mycket vi än släcker lampor och återvinner sopor kommer världens energibehov att växa inom en överskådlig framtid. Miljontals människor i fattiga länder kommer att vilja ha kylskåp, luftkonditionering och teveapparater – och enligt dagens matematik räcker inte förnybar energi till för att täcka deras snabbt växande behov.
Vi sitter som grodor i en allt hetare kastrull, oförmögna att begripa vad som pågår. Hur illa jag än tycker om kärnkraft så börjar det kännas konstigt att ett haveri som inte orsakat ett enda dödsfall oroar folk så mycket mer än det som i praktiken blir alternativet: fossila bränslen som orsakar klimatförändring.
Jag vet inte om det finns någon bra lösning, men jag tror vi måste vara noga när vi väljer våra spöken.
Karin Tötterman
är journalist och dokumentarist
1 kommentar
In a way I do understand that Karin Tötterman thinks as she does, a.o. because also I take George Monbiot’s opinions usually very serious. Still: I should recommend a reading of Chris Goodall’s ”Ten Technologies to fix Energy and the Climate” (at the moment available from Fredrik Sonck – it should be somewhere on his desk, and as it is my property, he has my permission to lend it further), because there it is described how Europe could actually get all its electricity by solar energy (installed in the Sahara), also mentioning that the project is already in the planning stage. China could install similar solar energy e.g. in Tibet (which it will hardly do before the Europeans have demonstrated that the idea actually works). Anyway there ARE ways to cover even a growing need for energy by renewables (I myself very recently suggested floating wind power in Ny Tid 13/2011, Debatt). Nuclear energy, especially in its present form (working with uranium) is unluckily always subject to ”the human factor” (especially when run by free enterprise), and is also a permanent temptation for any ambitious government to dream of own nuclear weapons (and perhaps to become active in that direction). A letter to Hbl was not very long time ago pointing to the possibilities of nuclear power from Thorium reactors – which seemingly CANNOT get out of control. But of course there was no noticable reaction, neither from business life nor from politicians. I understand this as another instance of ”the human factor”: as soon as the money problems are agreed upon, any further thought is just considered as a bother and turned down. Which in turn I take as a confirmation of my idea that nuclear power (at least in its present form) is too dangerous to be used by humans.
Ernst Mecke