Rasistiska rabbiner är en utmaning för staten Israel.
Peter Lodenius fortsätter att granska situationen i Främre orienten.
Den religiösa fundamentalismen komplicerar ytterligare situationen i Israel. Det extrema religiösa partiet Shas sitter med i regeringen, men fattar sina beslut inte på politisk, utan på religiös grund. Partiets religiösa överhuvud, rabbi Ovadia Yosef, är den högsta instansen. Också när han t.ex. deklarerar i en predikan: ”Abu Mazen och alla dessa onda mänskor borde utplånas från jordens yta. Gud borde smitta dem och dessa palestinier – onda Israelhatare – med pesten.” (Abu Mazen är det folkliga namnet för Mahmoud Abbas.)
Yosef, tidigare Israels huvudrabbin, förklarade nyligen varför många av landets rabbiner förbjudit judar att hyra ut eller sälja bostäder till icke-judar: ”Goyim (icke-judar) är födda enbart för att tjäna oss”. Han förklarade vidare varför Gud låter många icke-judar leva länge: ”Tänk er att er åsna skulle dö, då skulle ni förlora en inkomst. [Åsnan] är er tjänare. […] Det är därför som han [icke-juden] får ett långt liv: för att arbeta väl för juden.”
Den mest radikala rabbinen
är ändå inte Yosef, även om han kanske har det största politiska inflytandet. Det är inte heller Rabbi Shlomo Aviner, en av de ledare för den religiösa sionismen som försvarat och uttryckt sin solidaritet med och fortsatta högaktning för förre presidenten Moshe Katsav sedan denne dömts för två fall av våldtäkt.
Aviner har bl.a. förklarat att rätten inte var kompetent eftersom en av domarna var en kristen arab. Aviner har själv anklagats för sexuella trakasserier mot kvinnor, men hans reaktion speglar också en allmän misstro mot det världsliga samhället. Han hänvisade i sin kommentar till en pionjär för den religiösa sionismen som betecknat staten (Israel) som ett ”helgande av Guds namn”. Men han tillade för egen del: ”I staten ingår också ett vanhelgande av Guds namn. Rättsväsendet är ett vanhelgande av Guds namn och undervisningsväsendet är kätterskt”.
Aviner anser alltså, skriver Avirama Golan i Haaretz, att staten inte respekterar den religiösa lagen, halacha, och att man därför inte behöver bry sig om statliga beslut och påbud. Detta tänkande kommer till uttryck på många sätt: uppmaningen att vägra följa militära befallningar att tömma bosättningar, påbudet att inte hyra ut bostäder till icke-judar, rabbinen Dov Liors vägran att låta sig förhöras om hans rekommendation för boken Torat Hamelech (Kungens Torah).
Allt detta har enligt Golan ett enda mål: ”att visa en befolkning, som slits mellan den judiska lagen och rabbinerna å ena sidan och staten och dess lagar å den andra, att den judiska lagen – eller åtminstone den fanatiska ultraortodox-sionistiska versionen av den – har segrat och staten kollapsat. Rättsväsendet, lagen, armén, knesset och regeringen, och naturligtvis yttrandefriheten och demokratin i allmänhet är stoft under rabbinernas fötter.” Ett ”judiskt jihad” mot staten Israel, kallar en skribent på webbplatsen Y-net det.
Akta er för Judiska Broderskapet
varnar en kolumnist i Haaretz för sin del. Det utgör en mycket större fara i Israel än någonsin det Muslimska Broderskapet i något grannland. De ultraortodoxa med sina mycket större familjer tar över stadsdel efter stadsdel, t.ex. i Haifa, där förhållandet mellan judar och araber hittills varit gott.
I en artikel som fått stor internationell spridning behandlar Jonathan Cook, en författare i Nasaret, den rabbinska rasismen. I oktober förbjöd huvudrabbinen i Safed, kabbalalärans gamla huvudort, de judiska invånarna att hyra ut lägenheter till stadens palestinier eller beduiner. Detta medförde attacker mot arabiska studenter i staden. Exemplet följdes av rabbiner i andra delar av landet som förbjöd judar att hyra ut till ”utlänningar”, d.v.s. till invandrad arbetskraft och afrikanska flyktingar.
Detta väckte inte nämnvärda reaktioner i rabbinska kretsar i Israel, däremot nog protester bland rabbiner i utlandet, speciellt USA. I ett brev förklarade drygt 900 rabbiner att de vill upprätthålla en nära relation till Israel, men att religiös intolerans av detta slag gör det svårare dag för dag.
Avskyn mot araber
är ingalunda begränsad till de ultraortodoxa judarna, men den är starkast bland dem. En opinionsundersökning i december visade att 46 procent av landets judar inte ville bo nära arabiska medborgare, medan 39 procent hade samma inställning till gästarbetare. Ännu fler, 53 procent, ville att arabiska medborgare skulle uppmuntras att lämna Israel och 50 procent ansåg att araber inte borde ha samma rättigheter som judar. Bland de religiösa judarna var de rasistiska stämningarna starkare. Ju starkare en israel identifierar sig som ortodox jude desto sannolikare är det att han eller hon är rasist.
Men också de judar som invandrat från Sovjetunionen är mer intoleranta, trots att de för det mesta inte är särskilt religiösa. De följer sin ledare Avigdor Lieberman och trots att de är nykomlingar i landet vill de fördriva sådana som är födda där. En opinionsundersökning som bl.a. var inriktad på tecken på fascism fann att de flesta israeler inte vill ha en ”stark ledare”, men att 53 procent av de sovjetfödda vill det.
Medan araberna utgör 20 procent av Israels befolkning är deras andel av BNP bara 1,5 procent.
Kungens Torah
är en bok på 230 sidor där Yitzhak Shapira och Yosef Elitzur, ledare för ett religiöst seminarium på Västbanken, behandlar frågan om hur judar ska förhålla sig till icke-judar. De kommer till att judar är skyldiga att döda alla som utgör ett hot, omedelbart eller tänkbart, mot det judiska och låter förstå att alla palestinier bör betraktas som ett hot. På dessa grunder anser de två att det är berättigat att döda palestinska civila och t.o.m. deras barn.
Författaren Sefi Rachlevsky, kritisk mot den ortodoxa strömningen, ser den växande extremismen i Israel som ett resultat av att man till så stor del låtit de religiösa partierna, som Shas, få kontrollen över undervisningsväsendet. Shapira får stora summor av staten för sitt seminarium och de religiösa skolorna vinner terräng. Detta skolår går 52 procent av de judiska förstaklassisterna i en strikt religiös skola.
I en del av de mest religiösa skolorna lärs eleverna, berättar Rachlevsky, att judarna står över naturen, som består av fyra kategorier: ”döda”, ”växter”, ”djur” och ”talande varelser” – den sista kategorin omfattar alltså icke-judar som uppfattas som djur som talar.
Boken Kungens Torah polisanmäldes för uppviglan till brott och några rabbiner som rekommenderat den inkallades till förhör. Den mest kända av dem, Dov Lior, rabbin i Kiryat Arba, har vägrat att inställa sig eftersom den religiösa lagen enligt honom inte angår polisen. Därför utfärdades nyligen en arresteringsorder mot honom, vilket starkt upprört de religiösa bosättarna.
Rabbi Dov Lior
är en av de mest kända ledarna för den religiösa sionismen som säger att det enligt judisk lag är rätt att döda icke-judar. Han är huvudrabbin i den judiska bosättningen Kiryat Arba i utkanten av Hebron.
För 30 år sedan bildades en terroristorganisation som kallades Judisk underjord och hade som syfte att döda araber, bl.a. genom att spränga bussar. Gruppens operationschef Menachem Livni, som dömdes för ett antal mord men benådades av regimen, vittnade vid rättegången att initiativtagaren, pådrivaren, den religiösa vägledaren och samordnaren av morden var Dov Lior. Men Lior ställdes aldrig till svars, han förhördes inte ens ordentligt.
Baruch Goldstein, en läkare som vägrade behandla araber, bodde granne med Lior i Kiryat Arba och såg honom som sin andliga mentor. När Goldstein 1994 sköt ihjäl 29 muslimer och sårade över hundra under en bön i Patriarkernas grav i Hebron, förklarade Lior att han var ”heligare än förintelsens helgon”.
Det är inte bara icke-judar som kan vara förtjänta av döden. Huvudmannen bakom de religiösa påbud mot premiärminister Yitzhak Rabin, som ledde till mordet på honom, var enligt vittnesmål Lior. Rabins mördare besökte ofta Hebron, där han brukade träffa Lior. Men denne har heller aldrig ställts till svars för något av detta.
Sefi Rachlevsky påminner om detta i en kolumn i Haaretz. Han anser att det inte är någon slump. Lior är huvudrabbin för Judéen och Samarien, men han är också en andlig och världslig ledare för hela Israel. ”Under kung Lior har Israel byggt en värld där judarna är medborgare och araberna inte är det, både i de ockuperade områdena och i Jerusalem […] Många judiska förstaklassister går i ultraortodoxa och religiösa skolor. Huvuddelen av dem undervisas enligt riktlinjerna i Kungens Torah. En jude är mänsklig. En icke-jude är inte mänsklig. ’Du skall inte döda’ gäller inte för icke-judar.”
Patriarkernas grav
ska bli vallfartsmål för Israels skolelever. Det vill undervisningsminister Gideon Sa’ar, från det religiösa Shas-partiet, i de riktlinjer för nästa skolår som han nyligen framlade. Han vill att eleverna ska veta lika mycket om historien, t.ex. om kung David, som om dokusåpan Big Brother. På en fråga om skolbarnen också skulle få veta något om de problem som möter palestinierna i Hebron svarade Sa’ar att det skulle vara att göra en historisk och pedagogisk fråga till en politisk. Han försäkrade samtidigt att säkerhetsarrangemangen kommer att vara tillräckliga. Sa’ar har besökt Patriarkernas grav hand i hand med Menachem Livni, som skulle få uppgiften att guida eleverna i Hebron.
Haaretz anser i en ledare däremot att Sa’ars initiativ inte alls är pedagogiskt, utan enbart politiskt:
”Patriarkernas grav ligger i dag granne till en handfull judar som tvingat tusentals palestinier att överge sina hem och butiker, vilket förvandlat platsen där de bott till en spökstad. Det finns ingen ort i de ockuperade områdena där orättvisan är så iögonenfallande. Besök i Hebron av skolbarn som inte får veta vad Israel och bosättarna har gjort där strider mot undervisningens syfte. De kommer att intensifiera nationalistiska känslor, tron på maktens styrka och blindhet för ockupationens orättvisor. /…/ I Hebron kommer skolbarnen att lära sig att makt är rätt, att den som tar över egendom som inte är hans och kastar ut andra från deras hem med våld, med bedrägeri och arméns vapen, segrar.”
Alla ska inte få se Hebron. När Spaniens utrikesminister Trinidad Jimenez besökte Israel i februari ville hon besöka Hebron för att skapa sig en bild av förhållandena på Västbanken. Israeliska utrikesministeriet ville först inte gå med på det, men gav sedan efter. Jimenez besökte, ledsagad av Hebrons guvernör, Patriarkernas grav och det område som kallas ”östra Kasbah”. Det är ett område som nyligen övergetts av palestinier och där EU delfinansierar ett projekt för att restaurera området och återlämna det till dess ursprungliga invånare.
De judiska bosättarna i Hebron protesterade mot besöket med plakat som fördömde den spanska regeringens politik och en del av dem hälsade Jimenez med rop om ”nazist” och ”antisemit”. En talesman för dem förklarade för henne att EU stöder ”familjer till terrorister, inte stackars palestinier”.
I Ny Tids Palestinanummer (nr 6/2011) skrev Karin Tötterman om sitt besök i Hebron. Läs det reportaget!
Peter Lodenius
