Into – framför allt känt för sina samhällskritiska pamfletter och de finska och svenska versionerna av Le Monde Diplomatique – blir nu ett rödgrönt förlag i full skala.

Jaana Airaksinen lyste av iver under veckan före socialforumet, trots att det var en ännu mer arbetsdryg vecka än vanligt. Förlaget Into som hon basar för hade publiceringstillfällen för fyra böcker och följande vecka meddelades att Into blir ett självständigt förlag i full skala.

Tidigare har Into själv skött om de finska och svenska versionerna av Le Monde diplomatique och den finska versionen av Novaja Gazeta som kvartalsskrifter i pocketformat, medan Into-pamfletterna och en del andra böcker haft Like som förläggare, även om Into helt och hållet producerat dem. På onsdagen publicerade Into också sin första roman, Saara Henrikssons Moby Doll.

Förlaget Into grundades för tre år sedan i anslutning till månadstidningen Voima. Ordboken översätter namnet med iver, intresse, entusiasm och mani. Iver och entusiasm passar väl bäst, men någon gång kan man tänka på mani: hur hinner den minimala gruppen med allt? Det gör den, men så har personalen också utökats.

Att så många av böckerna utkom just inför socialforumet är knappast någon slump. Pamfletterna, som är huvudprodukten, behandlar liknande ämnen som de som diskuteras på socialforumen. Man kommer lätt att tänka på världssocialforumets slogan ”En annan värld är möjlig”, och visst kan man spåra ett samband: initiativet till socialforumen (liksom också till Attac) uppkom inom kretsen kring Le Monde diplomatique. Men Into är nog djupt rotat i den finska jorden.

Kärnan bland pamflettskribenterna och socialforumens debattarrangörer (liksom bland deras läsare och publik) utgörs av mest unga, men också äldre mänskor som vill förändra samhället och pröva möjliga vägar och mål utgående från en annan syn på världen än den samlingspartiet kört fram i sin valkampanj.

Kulturvänsterns trauma

Men man vill inte heller tränga in alternativen och alternativmänskorna i någon trång fålla. Speciellt angelägna om detta är kulturarbetarna – traumat från den taistoitiska tidens krav på likriktning är fortfarande starkt. Det framgår redan av titeln på en av de pamfletter som utgavs under Into-veckan: Ilman Lenin-setää, huom. (red. Jan Liesaho & Vaula Tuomaala). Hela tjugoen skribenter ger där sin syn på kulturvänsterns eventuella uppdrag. En del av dem deltog i ett sammanfattande samtal som hölls på Ny Tids redaktion i januari (lite roligt på ett symboliskt plan, fast tidningen inte direkt medverkade) och som i kondenserad form avslutar boken. En delvis annan del medverkade vid bokens publiceringstillfälle på krogen Mascot i Berghäll.

Där framgick det tydligt hur brokig kulturvänstern är. Akuliina Saarikoski, som mest ägnar sig åt queer-politik, förklarade t.ex. att hon inte är säker på om hon är vänster, åtminstone hör hon inte till den snälla vänstern, extremvänster kan hon kanske vara, men snarast ser hon sig som anarkist. Det goda med vänstern är att den inser de ekonomiska strukturernas betydelse, men vänstern är skrämmande om den enbart inriktar sig på ekonomin, om den bara består av män som alla ser lika ut, förtydligade hon

Andra medverkande framhävde behoven av en vänster inom offentligheten. Enligt diktaren Henriikka Tavi har kulturjournalismen slutat med att bygga upp ett bättre samhälle och strävar numera bara till förströelse. Karin Creutz-Kämppi efterlyste en starkare insats i diskussionen om invandrarna, som nu långt domineras av sannfinnarna. Det behövs en tydlig debatt om rasism, rättvisa och jämlikhet. För tio år sedan var vi oroade över Haiderfenomenet i Österrike, nu har vi själva våra sannfinnar.

Tuomas Rantanen, grön kommunalpolitiker och en av landets mest aktiva samhällsdebattörer, ville att kulturvänstern skulle uppdatera sin klassyn, sin uppfattning om vem som är mest utsugen. Nu ryms prekariatet inte in i de marscherandes skara.

Första romanen

Pamfletterna som redan utkommit handlar om välfärdsstaten, migration, direkt demokrati och partiernas roll och på vårlistan finns ännu pamfletter om utvecklingstro, Finlands utvecklingsbistånd, handikappades situation, hälsovårdspolitik och kontrollen inom tättknutna samfund. Debattämnena tar inte slut.

Men Into har också börjat ge ut annat än pamfletter, t.o.m. med hårda pärmar. I februari kom Esko Seppänens memoarer och förra veckan alltså den första romanen. Under Into-veckan kom också en biografi om den legendariske vänsterideologen och fredsmannen Yrjö Kallinen inom Fredskämparnas och Likes Pystykorva-serie, som är ett slags pionjär för förlagsverksamheten på Tavastvägen 48, där Voima och Into är nyare tillskott. Boken om andelslagsmannen Kallinen har alltså delvis producerats i samma landskap där den framstegsvänliga andelsrörelsen verkade, dessutom i samarbete med Työväen Sivistysliitto.

Det kändes därför vid publiceringstillfället som om den rödgröna vänstern höll på att få ett nytt förlag i full skala efter Tammi (som ju gick till Bonnier) och Kansankulttuuri. Inte illa.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar