Un homme qui crie (En skrikande man) fick Cinemafricas pris för bästa långfilm med motiveringen: ”En välgjord och vacker film om ett svårt förhållande mellan en far och hans son. Det eleganta kameraarbetet och de utsökta rolltolkningarna gör Mahamat-Saleh Harouns film till en mäktig filmupplevelse.”
Nu kunde man ha lagt till att den på ett snyggt sätt fångar Tchads historia, alltifrån faderns jobb som Tchads första chef för simbassängen på ett av européer frekventerat hotell i huvudstaden; till försäljningen av hotellet till ett kinesiskt företag vars direktör tycker att fadern är för gammal för jobbet och ger det till hans son; till faderns bittra utlämning av sonen till armén som söker soldater till inbördeskriget; hans ånger och färd för att hämta hem sonen igen, men alltför sent. Bitterheten hade fått sitt, inbördeskriget hade fått sitt – ”En mans skrik av smärta” kunde filmen också ha hetat.
Mahamat-Saleh Haroun flydde från inbördeskriget i Tchad 1982 (ja, så länge har det pågått) och bor i Frankrike. Hans första långfilm, Bye bye Africa (1999) handlar om en filmregissör i exil. Hans Sex, okra och saltat smör (2008) om en afrikansk familj i Bordeaux, är en av de roligaste afrikanska diasporafilmerna jag sett och driver med allas fördomar. De två senaste filmerna, Abouna, en film om två pojkar som söker sin försvunna far och Un homme qui crie, har han gjort i Tchad där det inte finns vare sig någon filmtradition, något finansiellt stöd för filmarbete eller någon skådespelarutbildning. ”Det gör det ännu viktigare att göra film här”, säger Haroun.
Mai Palmberg
