Fredsaktivisten Gershon Baskin medverkade i veckoslutets socialforum på Arbis.

I september kommer Palestina att i FN begära erkännande som stat. Ett stort antal länder kommer att ställa sig bakom kravet. Men vad kommer då att ske sen? Vad gör Finland? Och vad gör Israel?

Freden till mötes – Encountering Peace – är namnet på en veckokolumn i Jerusalem Post, där fredsaktivisten Gershon Baskin envist försöker förklara för sina till stor del fredsskeptiska läsare (tidningen står Benjamin Netanyahu nära) varför en palestinsk stat borde hälsas med glädje. I sin kolumn förra veckan skrev han:

”Palestina håller på att bli verklighet, vare sig vi tycker om det eller inte. Den Palestinska myndigheten kanske inte utvidgar sin suveränitet över landet med en enda centimeter, men medvetenheten om uppkomsten av staten Palestina sprider sig över hela världen. Israels regering kanske tror att den kan lägga sitt veto mot denna process, den kanske tror att den kan förhindra att Palestina blir mer än en ”virtuell” stat. Men det kan den inte. Striden för att förhindra att Palestina blir en stat har förlorats och det bästa för Israel är att vänja sig vid den verklighet som håller på att uppstå.”

Hittills har detta inte skett, utan greppet om de ockuperade områdena har snarast hårdnat. Baskin deklarerar att ”om vi hade ögon i huvudet att se hur världen förändras omkring oss skulle vi meddela det palestinska folket att vi, det judiska folket, ställer oss bakom FN-resolutionen om en palestinsk stat. Vi skulle ropa från varje kulltopp att vi vill att palestinierna ska vara fria i sitt land, så att vi, det judiska folket, kan vara fria i vårt land. Och vi skulle sitta tillsammans med deras ledare, dra fram våra kartor och tillsammans planera vårt tillbakadragande från den nya staten.”

Gershon Baskin är född i USA, där han i sin ungdom var aktiv mot kriget i Vietnam och för de svartas medborgerliga rättigheter och dessutom i en judisk ungdomsorganisation. Han flyttade som 22-åring till Israel och bodde två år i en palestinsk by där han verkade för bättre utbildning för invånarna. Han lyckades genomdriva att det i den israeliska statsapparaten inrättades en tjänst med uppgiften att förbättra relationerna mellan judiska och palestinska israeler. Utgående från den tjänsten utvecklade han med tiden Institutet för utbildning för judisk-arabisk samexistens.

År 1988 tog han initiativet till IPCRI, det israelisk-palestinska centret för forskning och information, vars ena chef han varit sedan dess (den andra är palestiniern Hanna Siniora). Till en början inriktade sig IPCRI på forskningsprojekt för att undersöka möjliga lösningar på konflikten, säkerhetsaspekter och gränsdragningar. Nu anser man sig ha ett grepp om dessa frågor och inriktar sig främst på att sprida information på olika nivåer, till regeringen, medierna och medborgarna.

 

Gershon Baskin

medverkade i veckoslutets socialforum på Arbis i en diskussion om fredsarbete tillsammans med en katolsk biskop från Pakistan som berättade om dialogen mellan religioner för att minska spänningen i hans land. Baskin konstaterade att det gäller att undvika att konflikten blir religiös i Israel. Så länge den är politisk och territoriell, så länge det handlar om att dela området mellan Jordanfloden och havet mellan två folk, kan den lösas, men om den utvecklas till en verklig religiös konflikt finns det ingen lösning. Det religiösa etablissemanget talar inte om fred utan om en religion som utestänger andra.

– Mitt arbete är mycket sekulärt, det handlar om konflikter om land, gränser och Jerusalem, om flyktingar, vatten och andra naturresurser. Jag har tillbringat tjugofyra år med att föra samman experter på olika områden och jag ser att konflikterna kan lösas.

Det har under olika skeden sett ut som om en lösning varit i sikte, men så har det kommit bakslag.

– Vi hade en fredsprocess som misslyckades. Yitzhak Rabin och Yasser Arafat hade kommit långt, när Rabin mördades av en fundamentalist, vilket ledde till terrorism och våld. Numera finns det en populistisk rörelse som kallar sig Fredens offer. Fred har blivit ett smutsigt ord. Det visade sig att de löften Vänsterns fredsrörelse givit inte höll, inte på någondera sidan. En ny våldsspiral uppkom och de som talade för fred uppfattades som förrädare.

Enligt Baskin befinner sig Israel nu i en situation där man inte kan stanna, man måste antingen röra sig bakåt eller framåt. Om alla mellan Jordanfloden och havet ska höra till samma stat blir staten antingen inte judisk eller inte demokratisk.

– En majoritet av de högsta officerarna inser det och är för fred. På en verbal nivå stöder majoriteten i Israel en fredlig lösning. Också premiärministern talar åtminstone verbalt för en tvåstatslösning. Jag tror att vi kan visa att vi måste gå vidare, innan tiden rinner ut. Om vi väljer livet har vi inget annat val än att befria palestinierna från att vara ockuperade och oss från att vara ockupanter.

 

Co-resistance

– alltså samlat motstånd – blir ICPRI:s följande steg. Slagordet har en parallell  i co-existence, samlevnad. Kampanjen kommer att gå ut på direkta icke-våldsaktioner och konfrontationer med ockupationsmakten på Västbanken, i syfte att få Israel att avsluta ockupationen. Palestinier, judar och medlemmar av internationella solidaritetsgrupper kommer att delta i aktionerna.

Hur hårt den israeliska armén reagerar kommer att bero på hur många judar som deltar, konstaterar Baskin. Han hoppas på stöd från det internationella samfundet, både för dessa aktioner och för kraven på ett slut på ockupationen i allmänhet.

Han är besviken över EU:s – och också Finlands – passiva roll i arbetet att nå en lösning på konflikten. Man har låtit USA spela första fiolen, men Obama har inte varit bättre än Bush. Han hoppas att Finland i september i FN ska godkänna Palestina som självständig stat.

 

Vänstern vaknar

i Israel, hävdar Baskin. Vänstern har länge blivit allt passivare och röstetalet har minskat i val efter val. Enligt Baskin är en förklaring den demografiska realiteten att nativiteten är mycket högre bland ortodoxa judar än bland andra, och deras världssyn är extremt konservativ. En annan är inflyttningen av judar från forna Sovjetunionen – de är sekulära, men också rejält konservativa och följer utrikesminister Avigdor Lieberman. Många unga har också gett upp hoppet om Israel och lämnat landet. Dessutom leddes arbetarpartiet länge av försvarsminister Ehud Barak, som inte var nämnvärt vänstersinnad och nu har lämnat partiet.

Nu är situationen dock så kritisk att man på olika håll försöker återuppliva vänstern. Inom arbetarpartiet strävar man efter en nystart och på två olika håll planerar man ett nytt socialdemokratiskt parti, berättar Baskin. En ny vänsterframgång förutsätter enligt honom att man lyckas mobilisera de palestinska medborgarna, nu har en miljon rösträtt, men i senaste val röstade knappt 60 procent av dem.

Baskin håller själv på att bygga upp en fond som ska stöda ett framstegsvänligt block i nästa val och bidra till en ny politisk plattform.

När jag frågar om han i något skede funderat på att flytta tillbaka till USA svarar han nej, men tillägger sedan att om Lieberman blir premiärminister kan det nog bli aktuellt, för då finns det inte längre mycket att göra för Israel.

 

Jeff Halper och ICAHD

är ett annat kraftcentrum inom det israeliska motståndet mot ockupationen. Också Halper är ursprungligen från USA, men har bott i Israel länge, i fyrtio år. Också han besökte nyligen Finland, där han talade på Porthania på inbjudan av ICAHD Finland. Israeliska ICAHD motarbetar förstörelsen av palestinska hus framför allt i de ockuperade områdena, medan ICAHD Finland vill stoppa vapenexport till Israel.

Jeff Halper är ursprungligen antropolog och har studerat Jerusalems historia, men har länge ägnat sina krafter framför allt åt kampen mot förstörelsen av hus, ockupationens mest brutala ansikte.

– Man talar om terrorism, men det handlar inte om det. Av 25 000 hus som förstörts har det i nästan inget fall funnits något samband med terrorism. I stället handlar det om att Israel vill behålla greppet om hela landet. Man kontrollerar 72 procent av Västbanken och har byggt nya höghusområden där. Muren går djupt in på palestinskt område. Man vill stänga in palestinierna i små kantoner, bantustan.

Också i övrigt jämför Halper Israel med Sydafrika:

– Judarna i Israel lever som Sydafrikas vita och de tror att de kan leva som nu i femtio år till. De ockuperade områdena är som ett laboratorium där man kan prova ut olika metoder för att hålla kontroll över fyra miljoner mänskor. Israel hör till de främsta på krigsteknologins område och gör pengar på säkerhetsteknik. Man kan inte fortsätta som i Sydafrika, ändå är det bara en liten minoritet som inser att vi lever på lånad tid.

– Israel är världens mest militariserade stat, fortsätter Halper, i tjugo år har landet toppat ett tyskt index för militariserade stater. Landet är ledande inom vapenproduktionen. Israel behöver inte ekonomisk hjälp från USA, men nog militär.

 

Fredsaktivisterna

i Israel uppgår till kanske 10 000 mänskor, tror Halper – åtminstone deltog 10 000 i en demonstration mot Gazakriget.

När den parlamentariska vänstern praktiskt taget försvann inleddes en omorganisering av fredslägret, där målen var att få slut på ockupationen och skapa ett närmare samarbete med palestinierna. Man kom till att det fanns tre centrala frågor: de politiska fångarna, landexproprieringen och husförstörelsen. ICAHD koncentrerade sig på den sista, på att försöka stoppa bulldozrarna.

– Vi har också återuppbyggt hus, som en politisk åtgärd, inte humanistisk. Det handlar om att visa hur ockupationen går till, om att verka för motstånd och solidaritet, skapa förtroende.

 

Detta är en global konflikt

och den kan lösas bara med internationell medverkan, understryker Halper. Han tror att Israels nuvarande regering går med på förhandlingar bara om den kan behålla kontrollen över de ockuperade områdena. En interimistisk lösning – som man nu föreslår – skulle vara en mardröm för palestinierna: en stat utan gränser.

– Vad blir följden om ett helt folk vid Europas södra utkant hålls i fängelse?

Detta angår i högsta grad EU, men Halper anser liksom Baskin att EU varit alltför passivt och skjutit över ansvaret på USA.

– EU:s insats behövs, men regeringarna har inte varit aktiva. I EU är medborgarna starkare för palestinierna än regeringarna. Också Finland har en roll att spela – vi hoppas att den finländska regeringen tar ställning på ett konstruktivt sätt.

 

text&foto Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.