Som alla andra följer jag de här dagarna, veckorna, månaderna med händelserna i Nordafrika och Mellanöstern med vitt uppspärrade ögon. Det som händer nu i arabvärlden har jämförts med bland annat det vilda europeiska året 1848. Skillnaden är att revolutionen den här gången både televiseras och läggs ut på nätet.
Efter de förbluffande snabba revolterna i Tunisien och Egypten har vi gått in en andra, mycket utdragen fas. Nu handlar det om sega protester mot lika sega diktatorer, just nu mest eldfängt i Syrien och Jemen. Hur det går där påverkar fortsättningen på annat håll, om det blir en fortsättning. Det gäller förstås också för det mest tillspetsade och mordiska dramat, det i Libyen.
Den militära, nu Nato-ledda, interventionen splittrar åsikterna, också inom vänstern. Ska man lägga sig i eller inte? Ska Nato, EU, Arabligan, Finland? Starka och välkända skäl finns, både för och emot.
Vid sidan av de helt principiella pacifister som motsätter sig våld i varje sammanhang finns de mera pragmatiska, som anser att när resultatet som här är så oförutsägbart kan ett ingripande göra ont värre. Helsingin Sanomats reportrar på plats spekulerade t.ex. för några veckor sen kring om det internationella samfundet trots allt borde ha låtit Gaddafi ta Benghazi och på nytt lägga hela Libyen under stövelklacken. Hade fortsatt förtryck i slutändan ändå krävt färre liv och lett till mindre förstörelse än det inbördeskrig som nu pågår på obestämd tid?
Inom vänstern, inte minst den amerikanska, finns dessutom sedan gammalt en nästan fundamentalistiskt principiell anti-interventionslinje, som närmast grundar sig på att den som intervenerar – ofta just USA – alltid gör det av egoistiska skäl, nämligen råvaror och/eller geopolitik. I Libyens fall är det klart att chansen att i framtiden få förtur till landets enorma oljetillgångar (den afrikanska kontinentens största reserver, de nionde största i världen) inte kan tänkas bort ur ekvationen. Frankrike, som tillsammans med England nu spelat en så aktiv roll, importerade i fjol 16 procent av all sin olja från Libyen. För Italiens del var siffran hela 22 procent. I gengäld försåg Berlusconi och Sarkozy generöst Gaddafi med bland annat de flyg- och andra vapen som koalitionen nu håller på och bombar sönder. ”Skapande förstörelse”, heter det i businessvärlden.
Interventionsskeptikerna gillar inte argumentet (hörda också i Finland) om möjligheten att testa sina vapen i praktiken och att ge sina militärer konkret krigserfarenhet. Inte minst kan man kritisera reklamaspekten – dels chansen att visa hur tuffa ens stridsplan är i aktion (t.ex. Sveriges Jas), dels möjligheten för politiker som Sarkozy att genom aktiv utrikespolitik ta tillbaka en cred de förlorat i inrikespolitiken.
Vidare är det inte meningslöst att ställa frågan: vilka är egentligen rebellerna? Det knappt
existerande libyska civilsamhället har inte gett rum för ett skikt av civiliserade nördar och bloggare att växa fram, som de fredliga egyptiska demonstrationsorganisatörerna. Också det islamistiska spöket har förstås mobiliserats; Iran är ett skräckexempel på hur det kan gå, Mujaheddin i Afghanistan ett annat. Bl.a. Hillary Clinton har påmint om att de flesta libyerna i Al-Qaida tycks ha kommit från just Benghazi-trakten.
Men även om en tydlig jihad-islamistisk koppling är svår eller omöjlig att påvisa bland de mer eller mindre lösa och anarkistiska gäng som nu slåss mot Gaddafis styrkor, kan man ändå fråga sig vad kriget gör med dem i längden: om inte själva eskaleringen av våldet leder till att segrarna blir de med de hårdaste nyporna, inte de med de mest demokratiska? Därmed är vi tillbaka i den principiella pacifismens tankegångar.
Alla de här argumenten är tunga, men jag kommer inte ifrån att de som stöder interventionen är tyngre. Jag tycker t.ex. till min egen förvåning att både Sarkozy och Nato den här gången har gjort en helt avgörande humanitär insats. Att Benghazi inte krossades i krigets första skede hängde till stor del på Sarkos Duracell-aktiga aktivitet (och i bakgrunden troligen också på superkändisfilosofen Bernard-Henri Lévys; han for själv till Libyen för att kolla läget och påverkade sen Sarkozy). Att det finns egoistiska skäl bakom Frankrikes, Englands och de andras deltagande i interventionen hindrar inte att egoismen den här gången har satts i vettig tjänst. Den FN-resolution som ger omvärlden ett mandat att skydda libyerna mot Gaddafi, också med tunga militära medel, är unik på ett positivt sätt.
Att ”världssamfundet” inte är konsekvent, att det inte kommer att följa samma princip i
alla motsvarande fall (eftersom paletten av intressen alltid ser olika ut), är inget bra argument mot att göra det rätta när man för en gångs skull kan göra det. Inte heller argumentet att aktionen kan bli långvarig, att man kommer att bomba också den sida man vill hjälpa och att man inte vet vilket träsk man går ner sig i, övertygar mig. Mellan första och andra Irakkriget upprätthöll USA ett flygförbud över norra Irak som i praktiken gjorde irakiska Kurdistan till en självständig stat. Att låta Saddam gasa ihjäl kurderna hade knappast varit att föredra.
Den israeliska vänsterkolumnisten Uri Avnery skrev apropå Libyen, i mars i Outlook India, att begreppet ”anti-interventionism” för honom är ett fult ord som leder tankarna till spanska inbördeskriget i slutet av 1930-talet. Där avhöll sig England och Frankrike från att intervenera till stöd för den lagliga spanska regeringen, med hänvisning till vapenembargo, medan Hitler och Mussolini synnerligen aktivt intervenerade för Franco (bland annat var det tyska plan som bombade Guernica).
Jag är inte helt säker på om Uri Avnery håller med mig, men Israels attack på Gaza kring nyåret 2008–09 i syfte att döda 1 400 palestinier är i mina ögon ett klart fall av storskaligt mord på den egna befolkningen, av samma slag eller värre än det Gaddafi nu anklagas för. Det ”internationella samfundet” skulle självklart ha varit förpliktat att ingripa om det hade gällt något annat land utanför USA:s (eller någon annan stormakts) speciella beskydd. Någon kanske invänder att palestinierna inte är medborgare i Israel. Nej, men som ockupant av Gaza och Västbanken sedan över 40 år har Israel den totala kontrollen och ansvaret för att skydda invånarna också där. Att se de så kallade ”omstridda territorierna” som någonting som inte är Israel är en fiktion som både palestinier och israeler upprätthåller, i vardera fallet i eget intresse, men det är fullständigt vilseledande.
”Världssamfundet” har inte lagt sig och kommer inte att lägga sig i Israels hantering av sitt palestinska folk. Det tillät den bahrainska regimen att krossa sitt uppror, med saudisk hjälp, ungefär som Hitler och Mussolini hjälpte Franco. Att världssamfundet lägger sig i Gaddafis Libyen är inte mindre värdefullt för det.
Trygve Söderling
är litteraturforskare
