Marockanen Mohamed Mouftakir vann första pris med sin film Pegasus på FESPACO-festivalen i Ougadougou, så sent som i början av mars. Det säger något om Cinemafricas förmåga att förmedla afrikansk film att vi fick se filmen i Stockholm bara tre veckor senare. Den handlar om ett barn i en by i bergen, en flicka som kläs som en pojke och lär sig rida som en karl av fadern, som inte kan tåla skammen att inte ha fått en son. Med hjälp av en vän börjar hon se att förklädnaden inte håller, men hon fortsätter att leva ”mellan moderns berättelser och faderns hästar”.
Efter att ha blivit misshandlad och våldtagen flyr hon från byn och kommer så småningom till staden, där hon förs till ett sjukhus. En psykiater försöker tränga in i Rihanas tro på en mytologisk hästgud, men det blir föga dialog med Rihana som har tigandet som sitt enda skydd. Psykiatern vill ge upp och förklarar för överläkaren att ”vi förstår inte våra patienter och var de kommit ifrån, vi kan vår Freud och Lacan men det hjälper inte att förstå dem”.
Filmen slutar i ett rollskifte där psykiatern är patienten på sängen. Är hon modern? Är hon Rihana? Bara de som vill ha enkla berättelser utan frågetecken kan svara.
Mai Palmberg
