London är inneslutet i ett fuktigt grått dis. Våren har redan dukat upp med påskliljor och spröda pärlhyacinter i trädgårdarna. Körsbärsträden fäller sina blomblad som tårtströssel över trottoaren. Men det är inte fest i London.

En halv miljon människor, barnfamiljer, unga och gamla har samlats i och runt Hyde Park och säger ”No to Cuts”. Många bär skyltar eller konstfullt tillverkade saxar. Det som den brittiska regeringen har föresatt sig är nedskärningar som saknar historiskt motstycke. Skolorna förlorar lärare och sjukhusen förlorar läkare. Alla jag talar med känner någon som riskerar att förlora sitt jobb. Vid antagningarna till universitetet tvingas professorerna informera studenterna om att de kurser de kommit in på kanske inte kommer att kunna genomföras. Detta land som tjänat som förebild för de nordiska länderna, monterar ner sina återstående välfärdssystem på rekordtid. Och klassamhället, som ständigt varit närvarande under ytan, stiger upp igen med alla sina gamla utsorteringsmekanismer på plats.

Min vän Mathilda, som undervisar på en konst- och designhögskola, säger uppgivet att unga människor från det socialt utsatta område där skolan ligger äntligen har börjat våga söka till utbildningen.

Men nu kommer skolan i ännu högre grad än tidigare att sakna medel för att ge de eleverna det extra stöd de behöver för att klara utbildningen.

Nyheterna rapporterar från demonstrationerna på klassiskt maner. Uppläsaren förklarar hur lugnt allt har gått till, men några mindre grupper i utkanten av demonstrationen har skapat oreda genom vanlig tråkig skadegörelse, sönderslagna busskurer och färg på butiksfönster. En grupp demonstranter ockuperade affärer genom att ett stort antal personer helt enkelt satte sig på golvet tills de var tvungna att stänga. Nyhetsbilderna visar ingenting av den fredliga jättedemonstrationen. En uppeldad reporter står i blåsten på Picadilly Circus framför glesa klungor av poliser och svartklädda ungdomar. Då och då flammar en liten raket till, några poliser försöker föra med sig en ung man som hålls fast av sina kamrater under det att de skanderar ”Let him go”, annars är det hela ganska stillastående.

Disproportionen mellan den blodtörstiga nyhetsdramaturgin och det faktiska, fredliga skeendet blir tragikomisk i sig själv. Jag kan inte hjälpa att jag tänker att vår del av världen har levt i fredlig demokrati så länge, att vi helt tappat förmågan att identifiera, uppskatta och uppfatta förutsättningarna för det. De politiska systemen har lärt sig att bortse ifrån det svaga men distinkta ljudet av en såg som sågar av den gren vi sitter på.

Pernilla Glaser

 

 

Lämna en kommentar