Skolflickan och revolutionären. Freida Pinto och Omar Metwally är ett älskande par i Miral.
I Miral bjuder den oscarsnominerade Julian Schnabel (Fjärilen i glaskupan) på en lovande introduktion: Vanessa Redgrave och Willem Dafoe möts på en kosmopolitisk julfest på American Hotel i Jerusalem år 1947. Det skålas för den nya epoken – som snart gör sin entré. Det nybildade Israel vinner kriget mot arabstaterna, med katastrofala följder för palestinaaraberna.
En dag ser palestinskan Hind Husseini (Hiam Abbas) några gråtande barn på en gata i Jerusalem. De förlorade sina föräldrar i Deir Yassin-massakern. Hon tar dem till sitt hus och grundar en internatskola. Dit kommer fler föräldralösa och utfattiga barn. Skolan finns ännu idag.
Så slutar filmens första del, Hind. Vidare berättas där om Nadia (Yasmine al Massri) som rymt från en släkting vars man våldtog henne. Nadia hamnar i fängelse där hon träffar Fatima, en sjuksköterska som fått tre livstidsdomar för terrorism.
Då Nadias olyckliga liv slutar börjar episoden som heter Miral. Precis som sin förlaga, den palestinsk-italienska journalisten Rula Jebreal är Miral (Freida Pinto) uppfostrad på Husseinis internatskola. Efter den första palestinska intifadan (1987–93) slits Miral mellan olika mentorer: den unge, karismatiske revolutionären Hani (Omar Metwally), sin fromme far och den åldrande Husseini som predikar ickevåld.
Det lär vara svårt att få tag på en bra arabisk leading lady, ändå fick Schnabels val många att höja på ögonbrynen. Indiskan Freida Pinto (Slumdog Millionaire) har nominerats till världens snyggaste kvinna och charmat bl.a. Woody Allen: hon är ett kuttersmycke i hans senaste film. Miral är en krävande huvudroll som Pinto inte klarar av på något övertygande sätt. Oftast känns det sentimentalt utan att engagera.
Filmens största problem är den hjälplösa dramaturgin och avsaknaden av ett fungerande manus. Schnabel låter Eric Gautier improvisera fritt med kameran: Nadias sensuella magdans, biopubliken som ser Roman Polanskis Repulsion samtidigt som Fatima förbereder en explosion, Willem Dafoes sympatiske officer på besök hos Husseini … Allt detta är ingen berättelse utan bara stoff.
Här saknas den konstnärliga intuitionen och filmen upplevs som ett politiskt tendentiöst lapptäcke. Många detaljer är avsedda för en åskådare som bott i någon bunker de senaste 70 åren. Vanessa Redgrave gör en cameoroll, en symbolisk gest för hennes Palestina-engagemang.
Det tragiska, mångdimensionella stoffet är värt bättre filmer. En av skådespelarna, Juliano Mer-Khamis, sköts som bekant ihjäl för några veckor sedan utanför den teater som han grundat i ett palestinskt flyktingläger på Västbanken.
Zinaida Lindén
Miral. Regi: Julian Schnabel. Manus: Rula Jebreal, efter hennes självbiografiska roman. Foto: Eric Gautier. I rollerna: Freida Pinto, Hiam Abbas, Willem Dafoe, Vanessa Redgrave m.fl. Drama 2010.
