1,1K

Med sina essäer lyckas Peter Handberg utan besvär flytta läsaren från en sylta på Söder till Bellmans 1700-tal. Det är rasande elegant, men ibland blir perspektivet aningen grabbigt och reaktionärt, skriver Nils Svensson.

Den kanske främsta förtjänsten med översättaren och författaren Peter Handbergs senaste essäsamling, Den nedkopplade himlen, är hur den låter litteraturen övergå i verklighet och verkligheten i litteratur, utan några synliga fogar. Är det inte detta som gör litteraturen så speciell, att den lånar sig till sådana tids- och rumsöverskridande rörelser? Åtminstone är det vad jag upplever när jag läser Handberg.

Ett exempel: man kan befinna sig mitt inne i en utläggning om Fredmans Epistel 53 när ridån plötsligt dras undan och man befinner sig på en sunkig kvarterskrog på Södermalm i Stockholm där repriserade fotbollsmatcher rullar på tv-apparaterna – och man inser att det inte hänt så mycket sedan Bellmans 1700-tal – att fyllan då som nu är människans desperata försök att trotsa tyngdlagen, tiden och rummet.

”Fredmans epistlar har onekligen den kvaliteten”, skriver Handberg, ”man kan läsa dem på andra planeter, i andra solsystem, om tusen år och inför tumultet människa skalas tidens mörka eller glittrande attiraljer av som simpla variationer, medan killarna och tjejerna, gubbarna och gummorna blir kvar med sina såriga liv och sin outrotliga drömmar som ibland, här på Läckerbiten, nu briserar när bollen skjuts i mål, även om det nu bara var en två dagar gammal repris.”

Det är ingen fylleromantik men inte heller ett förnekande av de mänskliga villkor som råder också på en sylta på Söder, i dag och för 300 år sedan. Det är rasande elegant på samma sätt som när Handberg, i en essä om Astrid Lindgren berättar om sin barndoms skräckblandade förtjusning när han läste Barnen i Bullerbyn. Ju mer rosenskimrande Lindgrens bullerbypastoral framstod, desto mer överhängande tycktes hotet om att allting skulle raseras, berättar Handberg.

Så befinner han sig en dag, i vuxen ålder, i en gammal rivningskåk i Norrtälje där några knarkare huserat. På golvet ligger sprutor, kondomer, tompavor och stearinstumpar, och ägaren dyker upp och berättar, att det var här, i detta hus, som de spelade in vissa scener i Barnen i Bullerbyn. Ridån dras undan på nytt. ”Vad var det jag sa!”, utbrister Handberg. ”Denna barndom var länge sedan svunnen till en ljus punkt vid minnenas horisont, medan det som tornade upp sig här och nu – stort, tjockt och fettdrypande – var bekymmer och medvetenheten om ännu fler sådana, vilket påverkade och förändrade också de svunna sagornas värld.”

Handberg lyckas sammanfoga dikt och verklighet utan att det känns det minsta konstruerat. Han gör det utan att trassla in sig i tröttsamma distinktioner mellan fakta och fiktion. Och frågan är om han inte beskriver sin metod bäst själv, i en passage om ungdomshjälten Lars Gustafsson. Handberg befinner sig på cykelsemester i de västermanländska skogarna och når till slut fram till de fornlämningar som Gustafsson beskrivit i sina dikter, och drabbas då av upplevelsen att det gustafssonska språket är en del av naturen. ”Det är det bästa jag kan säga om en diktare och hans ord, de är förvandlade till en andra natur, eller ännu hellre: till en natur som föder naturen och har mycket djupare källådror än begreppen.”

gubbigt värre

Vill man vara kritisk mot Handbergs bok går det också bra. Det räcker med att peka på innehållsförteckningen och konstatera att bara sex av de 32 författarna och konstnärerna som tas upp är kvinnor. Ibland, som i den ovannämnda essän om Lars Gustafsson, kan perspektivet dessutom bli lite grabbigt, ja, rentav gubbigt och reaktionärt. Handberg står alltid på Konstens sida, vare sig det är totalitarismen (då) eller kommersialismen (nu) som står på den andra. Och han får alltid själv det sista ordet. Som när han i essän om Gustafsson berättar om de tre kvinnor som i ungdomen fick honom och hans kompisar att intressera sig för politik, när de helst av allt promenerade i skogen och pratade litteratur.

”[V]ad de tre sköna ’tjejerna’ i ungdomen beträffar är de idag åldrande kvinnor med föga intresse för kommunismen. Men en sak har förblivit sig lik. Den gången höll jag upp Gustafsson och ordet mot deras allomfattande proletariat. I dag – de få gånger jag träffar dem – håller jag upp Gustafsson och ordet mot deras allomfattande Stieg Larsson-deckare, som de slukar som om de skulle innehålla något livsbegärligt.”

Här riskerar Handberg att falla in i fållan där det universella likställs med det manliga och det populära med det meningslösa. Samtidigt kan jag inte låta bli att tjusas en aning av den här styvnackade tjurigheten, särskilt som den förs fram på ett så välformulerat sätt att man gärna hänger med även när man inte håller med.

Nils Svensson

Peter Handberg: Den nedkopplade himlen. Natur & Kultur 2011.