1,5K

Den 36-årige poeten Robert Henrik Paetaus fjärde diktsamling heter Transparens. Den innehåller många ögonblicksbilder, fragment, eller för att låna Paetaus egen titel från debuten år 1999, enskildheter.

Som inledande devis för samlingen har Paetau valt Henry Millers ord ”You cannot catch a child´s spirit by running after it, you must stand really still, and for want of love it will come back to you”.

Det känns som om poeten försökt använda Millers metod i sitt skrivande. Att invänta de poetiska ögonblicken i vardagen – låta dem komma när de så önskar anmäla sig – och sedan skriva ner dem.

Någonstans finns nog också ambitionen att låta ”barnets blick” genomsyra samlingen (inte bara de dikter som uttryckligen handlar om barn). Här saknas alltså ironier, bitterhet eller några ”vad var det jag sa”. Det är i många fall lyckat, som i den dikt där barnet frågar diktjaget om stjärnpianisten inte är ”jätterädd när han kommer och skall sätta sig och spela alla noter helt rätt hela tiden”. Här avslöjar diktjagets nervösa och fuktiga händer att en rädsla för pianistens skull finns hos denne, medan den saknas hos barnet som bara undrar om pianistens rädsla.

Paetaus poesi är omsorgsfullt utförd, poeten tar verkligen sin läsare i handen och för honom/henne genom dikterna, som är njutbara att läsa. De är också i stort svala och utan vassa kanter – med ett distanserat och undanglidande perspektiv. En uppräknande dikt (just detta är inte typiskt för samlingen i stort) kan låta:

”Ett stort hus, ja ett slott egentligen, / om hösten i Normandie Dimmor Fukt Mögel / Vinkällaren Vallgraven runt slottet Blir det för mycket? / Eller: en lägenhet i ett särskilt kvarter i Berlin? / Eller i Paris, Tallinn eller Pärnu eller Oslo? / Kanske hellre: ett gult hus i ett litet villaområde / i Småland? Blåflimrande televisioner i fönstren? / Det spelar ingen större roll Huvudsaken är väl att –”

Jag tycker att dikterna i likhet med denna ibland kan bli väl undanglidande. Men det finns en dikt där det undanglidande passar som hand i handske. Det är en dikt som talar om oförmågan att skriva om det man egentligen vill skriva om. Här kommer det svala, välskrivna och lite försiktiga dessutom helt kongenialt till sin rätt. Ifall någon äntligen får för sig att ge ut en antologi med ny svenskspråkig poesi bör definitivt denna dikt vara med:

”En varm sommarbris smeker mitt ansikte / Jag vill skriva om en varm sommarbris som smekte / ett visst ansikte / men förmår inte återskapa en varm bris, en sommar, för / att inte tala om ett visst ansikte.”

Sammanfattningsvis: en välproducerad diktsamling – där de poetiska bilderna ofta är fyndiga och gestaltar saker på ett skickligt sätt. Att det rör sig om fragment och enskildheter har jag heller inte mycket att säga om – det är en del av poesins väsen. Något jag önskar är mer nerv och mer risktagande – utan att förlora det säkra hantverket i botten. Det hoppas och tror jag kommer i poetens nästa diktbok.

Peter Björkman

Robert Henrik Paetau: Transparens. Schildts 2011.