1,4K

I Peter Glas dokumentära bok Geronimo skymtar ett helt folks brustna hjärtan, skriver Joacim Blomqvist.

En av de modigaste amerikaner som någonsin levat är utan tvekan Geronimo eller Goyaaé (ungefär ”Den som gäspar”) som han ursprungligen döptes till. Peter Glas bok om Geronimo utgör en hybrid – den är både en biografi, en etnografi över apacherna och en reseberättelse, lite i samma stil som författaren Sven Lindqvists böcker.

I de bästa partierna träder legenden Geronimo fram som den skickliga, innovativa och modiga strateg han var. I spetsen för små gerillaförband åsamkade han den mexikanska och USA-amerikanska fienden betydande förluster.

Vi får under berättelsens väg mot Geronimos kapitulation och slutliga död veta en hel del om det folk, Chiricahua-apacherna (efter den språkliga dialekt de talade: Mescalero-Chiricahua) som han tillhörde. Vi får veta hur de levde under indiankrigens tid och hur de lever nu; mängder av missuppfattningar reds ut. Geronimo hade till exempel aldrig befattningen chef (hövding), hans roll skall istället beskrivas ungefär som medicinmannens. Inte heller hade apacherna för vana att skalpera folk. Det var istället en barbarisk sedvänja hos den mexikanska fienden.

Boken tar avstamp i huvudpersonens första stora livstragedi – då mexikanska soldater saklöst slaktade hela hans familj. Han var då trettio år gammal och det är mot den bakgrunden som Peter Glas ser Geronimos många flykter, härjningar och härtåg.

Stilistiskt finns inget att invända mot prosan, som är lättflytande och trollbindande. Det är också en välresearchad bok som inte faller i fallgropen att förenkla porträttet av sin huvudperson. Min främsta invändning ligger på ett annat, strukturellt plan.

författarens roll

I de partier där Peter Glas träffar Geronimos ättlingar nosar han på detta strukturella problem. Under besöken i reservaten vill ingen bli intervjuad. Många säger sig sätta en ära i att ha slagits för USA-amerikanerna i krigen på andra sidan haven. En del vill inte ens svara på frågan var i trakten man kan köpa apachehantverk. Men framför allt förefaller alla misstänksamma över denna vita, medelålders, engelsktalande mans nyfikenhet. Han som kommer så långt ifrån.

Den här hållningen till författaren är inte svår att förstå. De vita engelsktalande medelålders män som tidigare besökt reservaten har vanligen ljugit, bedragit och spekulerat. Ibland har de dessutom stulit och mördat. Det spelar heller ingen roll hur långt de rest, förr kom de till exempel från Spanien, England, Irland eller Sverige. Hade jag själv varit i indianernas situation skulle jag ha vägrat tala med författaren.

Den som undersöker ett strukturellt problem, måste börja med att analysera sin egen roll i strukturen. Därefter måste man på något sätt försöka ställa sig vid sidan om den. Annars riskerar författaren liksom forskaren ett dilemma där han eller hon inte förstår det som undersöks därför att han själv är en del i den osynliga maktordning som utgör själva det problem som undersöks. Risken för romantisering är stor, liksom att resultatet blir obegripligt.

Det är farligt att betrakta Geronimos motiv som vendetta på det sätt som boken i långa partier tenderar göra. Indiankrigen i allmänhet och apachekriget, det sista av indiankrigen, i synnerhet hade inget av vendetta över sig. De var rena försvarskrig som till följd av konfliktens brist på symmetri tvingade den försvarande parten till gerillakrig. Det fanns säkert de som drevs av hämndbegär på båda sidorna i konflikten. Men det var i inget avseende ett huvudskäl till krigen.

ordens makt

Idéhistoriskt avgränsas tanken om ett modernt USA – en civiliserad demokrati – i kontrast till bilden av indianen, vilden – en del av naturen.

Därför är redan användningen av ordet indian problematisk. Länge menade aktivister i USA att denna folkgrupp borde kallas Native Americans, på svenska blev det ursprungsamerikaner, som trots allt inte förefaller lika missvisande som infödda amerikaner (det är väl envar som fötts i Amerika?). Andra aktivister menade dock att de bör kallas indianer, det vill säga människor från Indien, som ett monument över den vite mannens dumhet.

På samma sätt har det invänts att ordet apache härstammar från Navajofolkets språk zuni, och betyder fiende, medan andra menar att det kommer från yuma och betyder krigare. En tolkning är att ordet apache har inslag av båda och alltså betyder fientlig krigare. Ingen kallar emellertid sig själv för fientlig krigare och det gjorde inte heller de människor som Geronimo ledde. De kallade sig Tinde.

Här finner vi en av problemets många kärnor. Vår uppfattning om Geronimo och hans apacher får sin särskilda exotiska ton redan i de ord vi använder för att beskriva dem.

Forskaren och aktivisten James Wilson går så långt som till att påstå att det amerikanska självständighetskriget i själva verket handlade om nybyggarnationens rätt att döda indianer (Jorden ska gråta, Ordfront, 2001). Denna rätt kom sedan att hävdas genom hela USA:s historia. Stöd för påståendet hittar man bland annat i den expansionistiska doktrinen Manifest Destiny, som från och med 1840-talet hävdade den anglosaxiska rasens gudomliga rätt att tillgodogöra sig allt land från Atlantkusten till Stillahavskusten. Expansionismen har ofta tillskrivits rasistiska undertoner, och den inkluderade tanken på folkmord.

Ordet apache signalerar otämjd natur och vildhet. Geronimos gerillaförband kallades följaktligen för vilda apacher eller dåliga apacher av sina fiender. Överlöparna och quislingarna kallades däremot goda apacher, underförstått tama apacher. När upproret var över och Geronimo kapitulerat förvisades typiskt nog både goda och dåliga apacher till samma vanskötta koncentrationsläger (som av de gängse beskrivningarna att döma skulle kunna beskrivas som ett förintelseläger), även om någon enstaka dessförinnan dekorerades med en värdelös plåtbit. Det var följaktligen rasen indianer, och särskilt apacherna, som måste tuktas av civilisationen.

brustna drömmar

Om vi utgår från att Geronimo var en vis människa, och det bör han ha varit, så måste han varit medveten om vad som hände grannar och släktingar som snabbt förpassades till livsfientliga reservat med lögnaktiga löften om guld och gröna skogar, varefter deras deras antal sjönk lavinartat.

I så fall bör vi i Geronimo se en folkledare som hängivet stred mot en rasistisk regim vars uttalade mål var Tinde-folkens utrotning och vars vanligaste vapen var lögner, lönnmord, massakrer och bakterologisk krigföring. Då Geronimo och hans hängivna skara slutligen kapitulerade, sägs det att han gradvis anpassade sig till ett liv i fångenskap (han dog i lunginflamation, den 17 februari 1909). Kanske vore det mera rätt att säga att Geronimo, liksom för övrigt hans legendariska vapensyster Lozen, i själslig mening dog redan då de kapitulerade för sista gången för general
Milsden den 4 september 1886 vid Skeleton Canyon i Arizona, under villkor lika falska som alla andra löften de givits av de vita. I fysisk mening dog Lozen efter en längre tids sjukdom 1890. Medan en knipslug gubbe, som hette Geronimo, sålde autografer några år till. Men det var en bruten man som bar hela sitt folks brustna hjärta. Tinde hämtade sig aldrig. I reservaten lever inga krigare, bara brustna drömmar.

Joacim Blomqvist

Peter Glas: Geronimo. Bakhåll, 2011.