Gideon Levys krönikor om den israeliska ockupationen brinner av sanningslidelse, men har gjort författaren till Israels mest hatade man. Joacim Blomqvist har läst samlingen Gaza, mitt älskade.
Kvällen 30 maj 2010. Nyheten: israelerna skulle slå till redan nu. Biståndskonvojen befann sig på 105 sjömils avstånd till Gaza och seglade fortfarande på internationellt farvatten. Obemannade israeliska drönare flög över den. Två israeliska stridsskepp befann sig många tiotals sjömil därifrån men närmade sig med god fart. Någon timme dröjde det. Sedan kapades biståndskonvojen. Ett israeliskt specialkommando, Hiett 13, mötte beslutsamt proaktivt, men obeväpnat, motstånd. Då israelerna slutligen tog kontroll över flaggskeppet Mavi Marmaras däck och brygga hade nio turkiska aktivister mist livet. De återstående skeppen besvarade kapningen med passivt motstånd. Innan dagen på allvar börjat hade Israels redan dåliga internationella anseende rasat till botten.
Propagandaapparaten påbörjade ett intesivt skadebegränsningsarbete. Alla Frihetsflottans kameror beslagtogs. Skeppen bogserades till hamnen i Ashdod, där de belades med kvarstad sedan dess passagerare förts till fängelser och tystats på det viset. Israels försvarsmakts (IDF) strategi var att försöka skapa sig ett informationsmonopol dagarna efter överfallet.
Genom israeliska teveapparater strömmade nu material som den israeliska marinen manipulerat. Sedan var det all desinformation. Uppgifterna om vad som hänt dansade vals med varandra; antalet dödade i Frihetsflottan var vid ett tillfälle uppe i 20 stycken. IDF påstod än att sex av dess soldater dödats vid attacken, än att de inte hade några döda alls. Ett tag verkade det som om Israel skulle vinna propagandakriget, men så här i efterhand står det klart att man förlorade det. Avgörande var kanske YouTube-satiren Freedom Flotilla Choir: We Con the World, ett praktfullt självmål av marinen.
Den första moderata analysen av händelseförloppet återfanns i en ledare i liberala israeliska Haaretz. Den första av tidningens krönikörer som insett vad som hänt var Gideon Levy som redan den 30 maj skrev krönikan ”Vi framstår som idioter”, där han med en förödande tydlighet beskrev detta israeliska moraliska och politiska debacle. Han skrev (i min översättning):
”Den Israeliska propagandaapparaten har nått nya höjder i sin hopplöshets feber. Den har distribuerat falska menyer från Gazas restauranger, tillsammans med andra helt felaktiga påståenden. Den har generat sig själv genom att engagera sig i en ytlig strid om allmänhetens välvilja, som den kanske mått bättre av att inte inleda […] Utrikesdepartementets talesman Yossi Levy, en av de löjligaste propagandisterna, överträffade sig själv då han utan att blinka förklarade att biståndskonvojen som närmade sig Gaza utgjorde ett brott mot internationell lag. Right. Exactly.”
Nu finns den här krönikan och mängder av andra texter, alla födda ur Gideon Levys penna och publicerade i Haaretz, samlade på svenska i boken Gaza, mitt älskade.
Gideon Levy är en märkvärdig journalist som aldrig verkar tvivla på att Israel kan bli en bättre plats, men som också kommer ihåg ansiktena och namnen på de palestinier som offrat sina liv i kampen mot Israels ockupation. I en intervju, i brittiska The Independent (24 september 2010), sade han att hans största kamp är att förmänskliga de palestinier som avhumaniserats i den israeliska pressen.
Gazakriget
Gideon Levy är en av få journalister som aldrig tycks dagtinga med sitt samvete. Han har därför fått den tvivelaktiga äran att, enligt The Independents Johann Hari, utses till Israels mest hatade person. När Karneval nu ger ut hans krönikor från perioden 2006 – 2011, i utmärkt översättning av Björn Kumm, så är det en mycket viktig bok att läsa. Kanske mest för den som ännu inte förstått vidden av Israels faktiska ockupation av Gaza.
Länge påstod Israel att de efter sitt trupptillbakadragande från Gazaremsan inte längre ockuperade Gaza. Detta trots att bland andra IRCR (internationella Rödakors- och rödahalvmånefederationen) hävdade att Israel ändå var ockupanter, efter som de i faktisk mening fortfarande kontrollerade allt som hände i Gaza. Kontrollen utövades tillsammans med Mubaraks Egypten, som i allt väsentligt satt i knäet på USA och Israel. Gideon Levy menar att detta slags ockupation var lika effektiv, men mindre riskfylld än den tidigare ockupationen som innebar att israelerna rörde sig inne i staden där de kunde bli föremål för palestinska attacker.
I månad efter månad har Levy ropat: Kejsaren är naken! Och även om han själv skriver att det är som att ropa i en öken, singlar den israeliska kejsarens fiktiva plagg, ett efter ett till marken. Den israeliska armén som i den israeliska propagandan påstås vara ”världens mest moraliska armé” kläs av i ögonblicksbilder från bland annat slakten i Gaza 2008 – 2009 – en ökänd operation, och ett militärt nederlag (IDF nådde inga militära mål), som gavs eufemismen Operation Gjutet bly. I medierna marknadsfördes den som ett krig mellan likvärdiga parter trots att förhållandet i antal döda var 100:1 (1 434 palestinier dödades under operationen. Antalet israeler som dog var tretton, varav fyra var soldater som dödades av sina egna, genom så kallad ”friendly fire”, och tre israeliska civila). Detta förhållande avslöjade att det rörde sig om en ren massaker på en huvudsakligen civil befolkning som inte hade någonstans att fly. Bland de döda palestinierna fanns 288 barn. Dessutom sårades drygt 5 000 av Gazas invånare varav drygt 1 600 var barn.
Det kom mängder av rapporter om krigsbrott från viktiga frivilligorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch, och från den israeliska krigsveteranorganisationen Breaking the Silence; de talade samstämmigt om bland annat användningen av vit fosfor mot civila, om användningen av mänskliga sköldar, om bombade sjukhus, skolor och FN-byggnader samt om ”skjut först-strategin” som innebar att soldaterna hade order att betrakta alla invånare, civila såväl som militära, som fiender.
Under de två veckorna slakten pågick så förstörde den israeliska armén över 3 000 hem och nära 20 000 hus skadades. F-16 stridsplanen, apachehelikoptrarna och stridsvagnarna lämnade hela kvarter i grushögar och Gazas redan svåra ekonomiska situation i ruiner.
Alla Knessets större partier från Arbetarpartiet till Likud, menar Levy, är i själva verket radikalt nationalistiska högerpartier eftersom de gemensamt stött landets expansionistiska politik i allmänhet och Israels ockupation av Gaza i synnerhet.
Kulturell polemik
Men de flesta av Gideon Levys krönikor behandlar vardagslivet i Gaza under ockupationen. Bristen på i stort sett allt: vatten, elektricitet, rörelsefrihet, förbrukningsartiklar … Han slår effektivt hål på myten om Israel som en i grunden välvillig ockupant och pekar på att hela Gazaremsan är biståndsberoende. Det finns mycket få möjligheter att exportera varor från den belägrade staden.
Med bitande ironi konstaterar Levy: Netanyahu själv vill gärna framstå som en visionär statsman. Hans huvudsakligen negativa profetior visar sig ofta gå i (själv)uppfyllelse. Israel har själv sett till att hela världen är emot dem; att deras existens är hotad; en fiende lurar i varje gränd etcetera.
Men Levy går gärna även i kulturell polemik, som då han avslöjar filmerna Waltz with Bashir och Beufort som de bedrägliga propagandaverk de är. Eller då han läser lusen av det franska intellektuella stolpskottet, posören Bernard-Henri Lévy, som förklarat sig lojal med den israeliska ockupationspolitiken.
Krönikorna i Gaza, mitt älskade är alla välskrivna och välbehövliga. Samtidigt är de tunga att läsa. Trots många variationer kan läsaren ibland få för sig att det är samma krönika hela boken igenom. Översättningen håller väl, min enda invändningen är att termen separationsstängsel används konsekvent. Just den termen problematiserade Gideon Levy i artikeln ”Apartheid Wall” (Z-Net, maj 2003). Han skriver där att det stängsel som israeler upplever som ett ideal för palestinier är ett existentiellt hot, en apartheidmur.
Den som själv haft det mycket tvivelaktiga nöjet att på plats studera byggnadsverket i fråga måste nämligen gå med på att de åtta meter höga betongblocken som staplats bredvid varandra, med inskjutna bevakningstorn och maskingevär, utgör en mur på samma sätt som det byggnadsverk som skar sönder Berlin under efterkrigstiden.
Joacim Blomqvist
Gideon Levy: Gaza, mitt älskade. Karneval 2011. övers. Björn Kumm.
