Trots att Kristian Lundbergs nya bok Och allt skall vara kärlek avhandlar svåra teman är den betydligt ljusare och mera livstillvänd än sin föregångare.
Kristian Lundbergs självbiografiska bok Yarden (2009) var en berättelse som i kraft av det brutalt ärliga tonläget och det glödande språket gjorde ett stort intryck på mig. Yarden handlade om arbete, om papperslösa människor på samhällets skuggsida, om de omänskliga förhållandena i hamnen i Malmö, men också om att skriva och om att försöka bli ett med sig själv och sin uppväxt med en schizofren mor.
Jag har en känsla av att Yarden var en svår bok för författaren. Att det gjorde ont att skriva den. Samma känsla infinner sig inte när jag har läst Lundbergs nya bok, Och allt skall vara kärlek. Här finns plats för mer ljus och luft än i förra boken.
Frihet är något som det ordas ymnigt om både i Yarden och i den nya boken. Det handlar givetvis främst om ekonomisk frihet, men det finns också utrymme för mer filosofiska resonemang. Vad är det att vara fri? I vilken mån handlar frihet om pengar och arbete, och i vilken mån dikteras friheten av det sociala och genetiska arvet?
Det finns en kvinna i berättelsen, som en slags fond. Hon som lämnade berättaren för att ”Det var ett helvete. Du var ett helvete.” Det hindrar honom inte från att genom kärleken på ett nytt sätt knyta an till både kvinnan, sig själv och världen. I partierna som handlar om kvinnan frågar sig berättaren varför hans förra bok inte handlade mer om henne, varför den inte handlade om att älska och i sin tur bli älskad.
När kärleken i den nya boken ges utrymme blir den en katalysator, en förädlare av smutsiga motiv och själviska drifter. Kärleken är det som i slutändan kan leda fram till en helt ny slags frihet; försoningen. Den känsla av försoning som finns i Och allt skall vara kärlek fanns inte i Yarden. Det är ett element i livet som visar att det går att fortsätta leva. Det går att älska. Det går att bli sig själv i större grad.
Berättarens son träder till min stora glädje fram mycket tydligare än i Yarden: han finns där vid köksbordet med sina skolböcker, han finns i rummet bredvid med sina glada kompisar och han finns i berättarens tankar hela tiden. Trots berättarens naturliga oro över sitt barn tar sonen plats i tillvaron som det nya hopp han är. Livet fortsätter trots att sjukdom och misär och fattigdom har präglat berättarens tillvaro ända sedan barndomen.
Lundbergs språkkänsla är fenomenal. Stilen är knapp och ekonomisk, nästan aforistisk, och författaren är inte rädd för att låta det banala krocka med det storstilta. Det kanske låter skumt, men nej, det är inte det. Det fungerar sällsynt väl.
Trots alla svåra teman—sjukdom, skuld, skam, arbete, etc—finns det i Och allt skall vara kärlek ett vackert bildspråk som påfallande ofta är uppbyggt av naturbilder. Här finns rikliga mängder av vatten, träd, ängar, och så vidare. Liknelserna är inte förutsebara och klichéartade, utan djärva och fräscha: ”Att vara levande och förlora allt, brusande dödshav, detta dödsvatten som sköljer genom mig och som droppar ner över min son.”
Mathias Rosenlund
Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek. Ordfront, 2011.
