Trots de starka ingredienserna blir Elisabeth Hjorts roman om självdestruktiv religiositet en ganska flyktig historia, anser recensenten.

Ordet ”hängivelse” har liksom myntet två sidor: å ena sidan att förlora sig, som i att uppgå i någonting större och glömma bort sig själv; å andra sidan förlora i betydelsen tappa bort sig själv. Den som kastar sig in i hängivelsen riskerar att falla handlöst.

Elisabeth Hjorth, litteraturkritiker och doktorand i teologi, debuterade för tre år sedan med diktsamlingen Kärnfamiljen. Nu kommer hennes andra bok, romanen Hängivelsen, om Cecilia som vuxit upp i en frikyrklig miljö tillsammans med en hämmad pappa och en mamma som tynar bort i cancer när Cecilia ännu är barn.

Trots att hon aldrig riktigt känner sig bekväm med de mer extatiska inslagen i frikyrkolivet – tungomålstalet lämnar henne förvirrad och gospelmusiken förstår hon sig inte riktigt på – drömmer hon om att en dag verkligen kunna kunna ge sig hän och uppgå i en större, religiös samhörighet. Fast ibland verkar som om hon var mera intresserad av hur hängivelsen ska framstå i andras ögon än hur den tar sig uttryck i det inre: ”Cecilia har någonstans en het önskan, en hägrande bild. Att bli en sådan. En varelse i ord, en som är oväntad och sveper med sig. Som plockar fram en nyckel åt var och en, visande just det rum som behövs. En som får människorna häpnande.”

Efter gymnasiet söker hon sig till en bibelskola där hon studerar under ett års tid, men skolans andliga miljö bleknar snart i jämförelse med en frikyrkoförsamling i Skåne där hon gör praktik, och dit hon återvänder när bibelskolan är slut. Till en början är allting perfekt och Cecilia ser en samling människor som arbetar mot ett högre mål under ledning av det karismatiska paret Einar och Marie. Men anar inte läsaren en forcerad optimism i berättelsens tonfall? Finns det inte en illavarslande underton i Cecilias lovsång till församlingen?

Jo, snart börjar tillvaron att erodera, när Cecilia ingår ett kärlekslöst äktenskap med Mikael och inleder en utomäktenskalig affär. Hon trasslar in sig i ett nät av lögner, maktmissbruk och självdestruktivitet och tankarna går till händelserna i Knutby år 2004. Något som, visar det sig, är helt i sin ordning då Knutbyhistorien rullas upp som parallellhistoria mot slutet av boken.

Romanen har två korresponderande berättelseplan: dels skildras Cecilias tid i församlingen i Skåne, och dels hennes vistelse på en psykiatrisk klinik där hon, tillsammans med en psykolog, försöker ta ra reda på vad det var som egentligen hände i församlingen. Tanken är kanske att de två berättelserna ska belysa varandra, men Cecilia är påtagligt frånvarande under mötena med psykologen, hon tycks inte alls ha nått någon insikt i varför det gick som det gick, och hennes öde engagerar därför heller aldrig riktigt.

Alla ingredienser finns här: en religiös uppfostran, en död moder, en inåtvänd fader, ätstörningar, en karismatisk och manipulativ frikyrkopastor, sex, maktmissbruk, sekteristiska mekanismer o.s.v. Men kanske blir det för mycket av allt, kanske är det därför som bilden av Cecilia känns så skissartad och liksom flyktig. Som läsare blir jag aldrigt riktigt klok på varför hon ger upp sig själv så totalt; hon förblir relativt färglös vilket man också kan säga om den karismatiske Einar, vars utstrålning aldrig framträder mer än som adjektiv. Hjorth redogör visserligen ingående för Cecilias olika känslolägen men är inte lika intresserad av att gestalta de spänningsförhållanden som uppstår i de relationer hon ingår. Och de trådar som finns att nysta i här – som individens förhållande till kollektivet, (o)möjligheten att göra avkall på sig själv, nödvändigheten men också riskerna med att överlåta sitt liv i andras händer, det svåra i att veta vem som vill en väl och vem som utnyttjar en – är för svåra att få tag i.

Nils Svensson

Elisabeth Hjorth: Hängivelsen. Norstedts, 2011.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.