I Hollywoodfilmerna skyltar folk med hur de känner. Så många gånger har vi sett någon avrunda ett telefonsamtal med det tjatiga ”I love you”, blotta sina intima tankar i en teveshow eller avslöja ”allt” i ett skolavslutningstal.
Jodie Fosters tredje långfilm innefattar dessa klyschor, trots att Kyle Killens manus länge hade hört till ”de bästa men mest svårregisserade” i Hollywood. När sluttexterna rullar drabbas man av känslan av att ha sett en av de mest störande och poänglösa filmerna någonsin samtidigt som man beundrar Mel Gibsons talang.
Den mörka sagan om en familjefar som kommunicerar med omvärlden via en docka marknadsförs som ”komedi, drama”. Någon komedi är det inte. Det är humorlöst så det förslår. Något drama är det inte riktigt: med det facit som man fått orkar man inte känna för karaktärerna på djupet.
Den hopplöst deprimerade Walter (Gibson) tar sig genom dagarna som en sömngångare. Varken hans förstående fru (Jodie Foster) eller hans änglalika yngsta son bereder honom någon som helst glädje. Walters äldsta son (Anton Yelchin) föraktar sin far, men är i själva verket rädd att bli som han.
Till sist slänger hustrun ut Walter. I en soptunna hittar han en docka som föreställer en bäver. Efter några självmordsförsök på ett hotellrum vaknar den bakfulle Walter till ett nytt liv. Bävern har tagit över och blivit hans medium. Det är via dockan som Walter klarar av att relatera till sig själv och de andra.
Trots sin sjukdom inser Walter att idén är bisarr. Därför ljuger han för sin omgivning: enligt honom är Bävern en länk i hans terapi.
Livet med Bävern visar sig vara givande. Sömngångaren blir en rolig familjefar och en energisk chef för sin firma som tillverkar leksaker. Han kläcker en affärsidé som för tankarna till refrängen i Hudsucker Proxy: ”You know, for kids!” Han älskar passionerat med sin fru. Den enda han inte lyckas återerövra är sin äldsta son.
Trots att ynglingen tar mycket av filmtiden behövs hans krystade relation med skolans skönhet (Jennifer Lawrence) närmast för att framhäva den symmetri som finns i faderns och sonens känslomönster: sonen har inget eget men är baddare på att imitera sina skolkamrater (han skriver bl.a. essäer å deras vägnar).
Foster syns i en otacksam roll. För kärlekens skull kan man stå ut med mycket (som i Breaking the Waves), dock inte med en trekant där en part är en trasdocka.
Som skådespelare är Gibson nära att överträffa Michael Douglas, den frustrerade fadern i Falling Down, men det känns som slöseri med resurserna. Vi får aldrig veta tillräckligt om Walters liv före sjukdomen för att kunna bry oss. Det enda som berör är faderns och sonens möte i finalen, men då är det definitivt för sent.
Zinaida Lindén
Bävern (The Beaver). Regi: Jodie Foster. Manus: Kyle Killen. Foto: Hagen Bodganski. I huvudrollerna: Mel Gibson, Jodie Foster, Anton Yelchin.
