Yttrandefrihet och ansvar

1,4K

Yrsa Stenius föreläsning om offentlighet, yttrandefrihet och ansvar den 16 april var mycket givande (läs gärna mer på sidan 3). I diskussionen efteråt fick den förra pressombudsmannen en fråga om hur yttrandefriheten hotas på religionskritikens område. Efter Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer och Lars Vilks rondellhundar är det många som utläser en överdriven publicistisk försiktighet beträffande islam.

Också Stenius gör bedömningen att det håller på och utvecklas en självcensur gällande islam, journalister och ansvariga utgivare har i någon mån börjat akta sig för att reta militanta element. Hon håller med om att man kryper för mycket: ”Det är inte bra för den intellektuella atmosfären i samhället” och konstaterar att det aldrig får vara förbjudet, vare sig enligt lag eller pressetiska normer, att avbilda profeten Muhammed som Jyllands-Posten eller Vilks gjorde. Men:

”Ett annat intrikat problem, som jag ofta får på käften för i Sverige, är att jag trots allt kopplar ihop publiceringsbeslut – inte yttrandefriheten – med politik, samhälle och konsekvenser. Det är politiskt inkorrekt att säga så i Sverige … men som finländare, uppvuxen i ett land som svävat i livsfara och av den anledningen tyglat sin publicitet, förstår jag problemet. Jag har sagt som så att det ska vara den ansvariga utgivarens beslut om man publicerar eller inte. Men innan han publicerar så ska han göra klart för sig att muslimerna är en utsatt minoritet i Sverige och ännu mer i Danmark. De är människor som kommer i kläm och lider i kraft av att de tillhör en underklass, är missförstådda och har svårt att får rättvis behandling i samhället. Om man då får en bild som framställer Muhammed som terrorist och driver med islam och man vet att den kränker muslimer och vet hur de upplever sin situation och ser att bilden inte har något väsentligt innehåll … att den är enbart avsedd att såra – då kan den ansvariga utgivaren fatta beslutet att inte publicera.”

Det är lätt att instämma med Stenius om att religionskritik i form av grafiska avbildningar av Muhammed ofta luktar provokation för provokationens egen skull – inte för kritikens. Problemet är att diskussionen har en stark metakaraktär. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv handlar den inte så mycket om islam i sig som om yttrandefriheten i sig – där den utmanas (gällande avbildningar av Muhammed) bör den försvaras genom att manifesteras. Det paradoxala och olyckliga är att ju aggressivare hoten och det politiska våldet blir på grund av en publicering desto mer angeläget upplevs försvaret av yttrandefriheten som princip och desto mindre bryr man sig om sakinnehållet i det aktuella yttrandet. Vore det inte för mordhot, censurkrav och andra odemokratiska reaktioner skulle metadiskussionerna utebli.

Ganska ofta hör man för övrigt att västerländska symboler och kristendomen, i motsats till islam, kan skymfas hur som helst. Det är inte sant. Den viktigaste symbolen för vårt land har ett juridiskt skydd som andra kulturella symboler saknar: ”Den som offentligen förstör Finlands flagga eller använder den på ett vanvördigt sätt … skall för skymfande av Finlands flagga dömas till böter”, heter det i Finlands flagglag.

Men visst kan man väl tänka sig flaggskymfning som en politisk, publicistisk eller konstnärlig symbolhandling i yttrandefrihetens namn? Om diskussionen är principiell borde vi kanske först rikta blicken mot det specialskydd en blåvit tygbit åtnjuter.

Fredrik Sonck