Ett stycke i en bok eller en dålig formulering i en recension fångar Thomas Manns uppmärksamhet i hans dagböcker. Mathias Rosenlund undersöker den publicerade dagbokens väsen.
I många års tid har jag varit fascinerad av publicerade dagböcker. Tidigare har jag formulerat ett svar som låter ungefär så här: det handlar om en jakt efter autenticitet. Kan man i dagböcker finna det som formar en människa och som gör henne till den hon är? Att man genom att läsa någons privata anteckningar kan gräva sig ner under ytan på den personen och finna en slags vardagens kontinuitet som på ett direkt sätt återger upphovsmannens liv var länge en självklarhet för mig. Det är dock en uppfattning som jag efter mycket läsning, ofta långsam och plågsam sådan, har fått orsak att revidera.
Jag kommer i det följande att presentera några personer som har skrivit olika slags dagböcker, och jag har försökt göra urvalet på ett sådant sätt att materialet är så brett och mångsidigt som möjligt. Några av de största dagboksnamnen under de senaste hundra åren, bland andra Anne Frank, Anaïs Nin och Franz Kafka, har jag lämnat bort till förmån för andra skribenter vars dagböcker inte är lika lästa eller kända.
Det finns några ord som jag har förhållit mig till under arbetet med denna essä. Jag fann de här orden på första sidan i En dramatikers dagbok, där Lars Norén frågar sig och i förlängningen även läsaren: ”Om detta är en människa vad är en människa.”
***
Det är bara att konstatera: trots den till synes enkla och oproblematiska formen blir läsningen av publicerade dagböcker i något skede komplicerad. Så till exempel när man stöter på Witold Gombrowicz, exilpolacken som under 1950- och 1960-talen skickade stora stycken av sina dagböcker från Argentina till tidningar i Frankrike där de publicerades – hur ska man förhålla sig till en dagbok som publiceras i dagspressen?
Det är något oklart om den röst och det ”jag” som förekommer i den polska författarens dagböcker är privatpersonen Gombrowiczs röst, eller om det precis som i hans fiktion är fråga om en uppdiktad röst? Faktum är att Gombrowicz ofta skriver en slags dagbok som utesluter en lugn och maklig registrering av vardagen. Hans dagbok är vilt polemisk, bångstyrig, spretig. Inte sällan liknar den en samling kulturhistoriska och kritiska miniessäer. Alla inlägg i dagboken utgår dock från författaren själv, det är han själv som är måttstocken för allt det som skrivs om och kritiseras.
Dagboken får Gombrowicz att framstå som en stor egocentriker. Han ber inte om ursäkt för sin nästan vulgära fokus på sig själv — något som jag snarast upplever som befriande i all sin ovanlighet.
Under läsningen av Dagboken 1953–1969 kom jag automatiskt att dra ett otvetydigt likhetstecken mellan jaget i dagböckerna och personen Witold Gombrowicz. Sedan läste jag de här orden: ”Jag borde röja mig mera, blotta mig”. Det är en rad som helt överraskande gör dagboken privat, i stället för bara personlig. Plötsligt antyder författaren att all denna självcentrering i grund och botten inte röjer så mycket om den Gombrowicz som skriver. Fram till de här orden har Gombrowicz använt större delen av de 201 sidorna till att berätta för läsaren — som i och med den franska dagspressen är faktisk, inte bara implicit — om sina egna åsikter och sin egen inställning till det han skriver om. Han har hittills angett världen uteslutande ur sitt eget, ytterst europakritiska, nästan postkolonialistiska perspektiv. Den här raden inför något nytt i dagboken. Ett nytt tonläge. En ny osäkerhet i läsupplevelsen.
Ett sätt att tolka den här nya osäkerheten är att se jaget i Gombrowiczs dagbok som en litterär funktion snarare än som författarens privata tankar och känslor. Det minsta man kan säga om det ”jag” som förekommer i hans dagbok är att det verkar vara uppbyggt på ett mycket selektivt och reserverat sätt. Då undrar jag: är dagboken som form ärlig, och är det ens möjligt att läsa publicerade dagböcker med ett sådant kriterium för ögonen?
***
Låt mig ta ett exempel från restaurationstidens England. Det är under den här tidsperioden som Royal Society grundas. Det politiska livet revolutioneras, bland annat genom uppkomsten av det parlamentariska styrelseskicket. Thomas Hobbes lägger fram sin samhällsteori. Puritanernas välde når sitt slut och tiden präglas av såväl moraliska som kulturella förnyelser.
Och mitt i allt detta finner vi statstjänstemannen Samuel Pepys. Han var en gift familjefar som ägde ett hus i London. Han var en trogen kontorsarbetare, som för eftervärlden blev en förebild när det gäller den engelska mannens arbetsmoral. Pepys har rentav kallats för en av männen bakom nationspersonifikationen John Bull. Och han skrev dagbok. Han gjorde det med hemliga stenografiska tecken, som han uppenbarligen trodde var otydbara.
Den 29 juni 1663 skrev Pepys om en kväll som han tillbringat tillsammans med en Mrs Lane: ”/ … / efter mycket tal om att hon aldrig gick med ut med någon man så som hon förr brukade göra, fick jag henne med ett ord att följa med mig och vara tillsammans med mig på nedre Rhenska vinstugan, där jag bjöd henne på hummer och sedan klämde och strök henne över hela kroppen och intalade henne att hennes skinn är vackert och fint, och hon har verkligen mycket vita lår och ben, fast de är vidunderligt feta.”
Ärlighet, ja. Man måste givetvis beakta det faktum att Pepys skrev sin dagbok i sådana tecken som han trodde att ingen annan kunde tyda. Han ville av allt att döma inte att någon annan än han själv skulle läsa det han skrev. Jane Lundblad, som har översatt Pepys till svenska, skriver i ett förord till Pepys dagbok: ”Naturligtvis har de stora dagboksförfattarna mer att visa upp och mer att ge. Men de har skrivit medvetet, och tar man ärligheten som måttstock kommer de nog trots all sin strävan till korta gentemot Samuel Pepys ofrivilliga uppriktighet.”
Lundblad ser uppenbarligen inga problem i att läsa dagbokstexter med ärlighet som kriterium. Hon säger bland annat att ”dagboksskribentens ärlighet kan i enstaka fall bli pinsam.” Då utgår hon ifrån att Pepys i sin dagbok verkligen har utgjutit själ och hjärta, att texten representerar personen på alla plan. Och visst finns det ju något av sanning i detta att man kan urläsa ett visst mått av ärlighet och så kallad autenticitet i dagbokstexter.
För min del kvarstår dock det faktum att ju mer jag läser av publicerade dagböcker, desto mera kluven blir jag när det är tal om den röst eller det ”jag” som förekommer i texten. En okritisk läsning utgår ifrån det faktiskt var så att Pepys klämde Mrs Lane över hela kroppen, och att hon glatt lät honom göra det. Det enda vittnet är Pepys själv och jag antar att han kan ha förskönat händelsen lite. Kanske för att i framtiden kunna gotta sig åt den, eller kanske för att täcka över en mindre smickrande utkomst av umgänget med Mrs Lane.
Ärlighetskriteriet placerar jag i skrivbordslådan. Dess användbarhet i läsningen av dagböcker är inte så stort, och man är ute på hal is om man läser dagböcker på ett sätt som utgår ifrån att allt det skrivna verkligen stämmer: dagboken ska och måste läsas som en litterär form bland andra. Det finns inget entydigt sätt att avgöra vad eller vem det är som sist och slutligen gömmer sig bakom det subjekt man finner i publicerade dagböcker.
***
Vad händer om man i något lösryckt sammanhang snappar upp Nirvana-sångaren Kurt Cobains ord ”tabletterna verkade fungera bättre än något annat”?
Man tänker omedelbart på Seattle och på nerdrogade långhåriga ungdomar. Man tänker på grungens guldålder, med band som Pearl Jam och Alice in Chains. Man tänker på det tragiska öde som Cobain själv gick till mötes.
På så vis kopplar man omedelbart ihop text med person.
Innebörden av Cobains ord — som man kan läsa i postumt utgivna dagböcker — verkar dock ha varit något helt annat. Han hade enligt tidigare dagboksinlägg under en längre tid lidit av hårda kramper i magen, och just de här orden verkar syfta till att han nu äntligen hade fått mediciner som hjälpte.
***
Varför överhuvudtaget skriva dagbok?
I ett av de hundratals fascinerande inläggen i En dramatikers dagbok finner jag en tillstymmelse till svar: ”Jag försöker redigera min existens.” Noréns kartläggning av sitt liv under åren mellan 2000 och 2005 är ett stort upplagt textprojekt som vimlar av händelser, personer, referenser till litteratur och teater, känslor och erfarenheter. Det enda som binder samman allt detta stoff är subjektets vandring från en händelse till nästa. Det är dagboksinlägg som imiterar den realistiska romanen, men som samtidigt håller fast vid en genre som inte definieras som fiktiv.
En av de saker som gör publicerade dagböcker så intressanta är att de ofta är fantastiska blandningar av upphovsmannens tankar om det mest triviala och det mest allvarsamma. Så kan man till exempel ta del av Thomas Manns liv när han under lördagen den 23 mars 1935 dricker te och tittar på filmen Lives of a Bengal Lancer, som han tydligen just då ansåg vara den en av de bästa han sett. Lite längre fram i samma dagboksstycke fångar han dagen genom att skriva: ”Tyskland rasar över sin upprustning, och faktiskt över själva möjligheten till krig.”
Mann verkar inte vara vidare skakad över kriget. Han konstaterar lakoniskt: ”De har inget annat än krig i sina sinnen”.
Trots att politik och stora världshändelser självfallet har sin givna plats i dagböcker, verkar dagboken ändå främst vara de små observationernas form. Sällan är det de stora händelserna som orsakar Mann något huvudbry, det verkar i stället vara småsaker som ges förstorad betydelse. Ett stycke i en bok, till exempel, eller en dålig formulering i en recension.
Under läsningen av Manns dagbok blir jag gång på gång påmind om Noréns ord: Om detta är en människa vad är då en människa. Finns Thomas Mann i alla de romaner och pjäser han skrev? Finns han i de publicerade dagböckerna? Eller lyckas man bäst återskapa personen genom en kombinerad analys av fiktionen och de faktiska dagboksinläggen?
Hur intressant det än må vara att bekanta mig med Manns rutiner och tankevärld, har jag mer och mer kommit att öppna mig för möjligheten att det jag söker efter när jag läser publicerade dagböcker inte är människan bakom texten. Snarare har det mer att göra med själva processen att läsa och uppfatta en text med alla dess implikationer och mångtydigheter. Jag uppskattar det spänningsfält som uppstår mellan författaren, det historiska sammanhanget, texten och mig själv. Av någon orsak — som jag fortfarande inte har lyckats klargöra helt till min tillfredsställelse — är dagboken den genre som skapar den mest dynamiska och mångfacetterade spänningen i detta fält.
***
Lars Norén har publicerat urdrag ur sina dagböcker redan på 1970-talet. Eller har han det? Den volym som publicerades 1976, som bär titeln Dagbok augusti–oktober 1975, har nämligen underrubriken ”Dikter av Lars Norén”. För att reda ut vad det egentligen är fråga om ska jag närma mig några av texterna i boken.
Det finns mycket som talar för att texterna har sitt ursprung i Noréns faktiska dagboksinlägg, bland annat dessa rader: ”Onsdag eftermiddag, klockan 3 / solsken, Lotta sover / i sängen, hon har gråtit en stund.” Å ena sidan handlar samtliga texter i boken om vanliga och snabba observationer som i sig själva speglar en lugn vardagsexistens: här finns kaffebord, relationer, samlag, saknad, glädje etc. Å andra sidan finns här en syntax som inte är dagbokens utan diktens.
Dikterna, som inte har några egentliga titlar utan enbart numrering, innehåller radbrott som gör att texten får en poetisk karaktär. En del av meningarna övergår utan interpunktion i andra, och vissa meningar klipps av på hälften. Stoffet i texterna är sådant som vanligen bygger upp en diktsamling med centrallyriska drag. Det finns ett observerande subjekt i texterna, läsaren får ta del av intryck, bilder och upplevelser. Resultatet är en läsning som inbjuder till tolkning.
Är det här dagboksinlägg som imiterar dikter eller dikter som imiterar dagboksinlägg?
Personligen tycker jag att själva frågan är irrelevant. I stället föreslår jag att man ogiltigförklarar dagboksformens inherenta anspråk på autenticitet och ärlighet.
Jag ska vidareutveckla. Den norska författaren Tomas Espedal gav år 2003 ut en bok med titeln Dagbok. Där Noréns bok anger att det uttryckligen är fråga om dikter, är texterna i Espedals bok mer svårfångade. Boken har underrubriken ”epitafer”, ett ord som snarast för tankarna till två små diktstycken som Anna Maria Lenngren skrev under 1790-talet, och som anger att det i Dagbok kan vara fråga om ett slags minnestexter.
I omslagstexten på Espedals bok sägs det att innehållet är som ett spel med dagboksgenren och att det är en uttänjning av dess möjligheter. Jag tolkar det som att det i Dagbok att det faktiskt är fråga om dagboksinlägg, men att de har omarbetats till förmån för en mångtydighet i definitionen av formen/genren.
Vi får på omslaget också veta att bokens innehåll har uppkommit under ett år i författarens liv som har präglats av sorg och död. Det finns alltså en tydlig biografisk markör redan på omslaget.
Vi lämnar omslagstexten och dess påståenden om form och innehåll därhän och gör ett kort nedslag i innehållet, som till exempel kan se ut så här: ”Maskinen arbetar, språket går. Jag tänder en cigarett. Det är mulet. Jag har slutat skriva böcker för länge sedan. Jag skriver, det är allt.”
Min spontana reaktion är att replikera: Jag har slutat läsa publicerade dagböcker för länge sedan. Jag läser, det är allt.
***
Det som jag oftast får med mig när jag läser någons dagbok är språket. Jag har kommit att betrakta skrivandet av dagböcker som en kontinuerlig förändringsprocess. Att följa med den tjugosexåriga Sylvia Plath som ivrigt och nästan maniskt skriver om sitt skrivande är att följa med medan hon bit för bit pusslar ihop det som senare har kommit att betraktas som ett kraftfullt och personligt bruk av språket.
Den språkliga aspekten är givetvis mest aktuell när man läser dagböcker som är skrivna av författare och poeter. Samtidigt är det just i författardagböcker som gränsen mellan det fiktiva och det vardagligt registrerande blir som suddigast. Är dagboken även för Sylvia Plath ett försök att kartlägga sin existens, som det var för Norén, eller är det snarare språket och uttrycket som träder i förgrunden medan hon skriver? Det är lätt att tänka sig att det inte var nertecknandet av vardagliga petitesser som stod Plath närmast i skrivandet av dagboken, utan det språkliga uttrycket, och i så fall är gränsdragningen mellan fiktion och dagbok fullkomligt ointressant.
Det som gång på gång får mig att återvända till dagboken som form och genre — skillnaden mellan de här två begreppen utgör i sig ett ämne för en essä — är att det i grund och botten är irrelevant vad syftet med dagboksinläggen har varit: jag fascineras nämligen av att dagboksformen under läsakten får det verkliga att för en stund övergå i det fiktiva och det fiktiva att övergå i det verkliga.
Innehåll och form smälter ihop. Det finns något som ligger mellan mig och min uppfattning om Plath eller Gombrowicz eller Norén, och detta något är texten. Jag har alltså ingen direkt kontaktyta till det som gör Sylvia Plath till Sylvia Plath. Det enda jag kan och vill basera min kunskap om Plath på är min tolkning av det som hon skrev och lämnade efter sig, och inte ens då är det en fråga om en tolkning som leder fram till hennes person, utan till den värld som byggs upp av och i hennes texter.
***
Det som rent tekniskt sett skiljer dagbok från fiktion torde vara det faktum att dagboken till synes saknar kompositionsprincip. Norén har i En dramatikers dagbok plitat ner fem år av sitt liv och han skildrar dem med en förbluffande stor mängd detaljer, intryck och tankar, men boken saknar ändå en genomgående och genomtänkt komposition. Av alla de författare som jag har nämnt är det enbart Gombrowicz som i sin dagbok kan sägas ha en slags genomgående princip, eller agenda, för att använda ett lite fulare ord. Om man antar att Plath med sin dagbok främst ville utveckla sitt språk och sitt sätt att säga saker, kan man kanske tänka sig att även det är en slags implicit kompositionsprincip.
Möjligheten att på ett slutgiltigt sätt uttrycka det jag tycker och tänker om publicerade dagböcker tillskriver jag framtiden. Under tiden nöjer jag mig med att läsa ytterligare några böcker och med att bekanta mig med ytterligare några dagboksröster som jag inte förväntar mig någonting annat av än några formuleringar och tankar som får mig att känna mig lite lyckligare.
Mathias Rosenlund
