Lizzie Doron är en israelisk journalist och författare som just nu är aktuell på svenska med boken Varför kom du inte före kriget? som ursprungligen publicerades på hebreiska år 1998 med titeln Lama lo bat lifne ha-milchama? Det är en tunn liten roman som lämpligen kan läsas som minnesbok över författarens mor, Helena.
Doron zoomar in på hörnet av Segergatan och Hjältarnas gata i ett litet kvarter i Tel Aviv som får agera brännpunkt för tidens skeenden. Här växer flickan Elisabeth upp utan pappa och med sin envisa och handlingskraftiga mor Helena. Sexdagarskriget kommer och går, och Helena tar värvning i civilförsvaret och organiserar kvarterets brödpatruller. Eichmann hittas i Argentina och hämtas till Jerusalem för sin rättegång, och Helena samtalar med gumman Sarale som kallas för galning men som själv påstår sig kunna bära personligt vittnesbörd om Eichmanns fruktansvärda skuld. Ben-Gurion talar till hela nationen via radion, och Helena lyssnar till alla hans ord med manisk iver. Det är händelserika och otrygga tider som skildras, och genom Helenas och Elisabeths lilla kvarter tillåts den nya judiska statens hela spektrum träda fram.
Det är dock inte landet Israel som är huvudperson i Dorons bok, utan Helena, denna märkligt egensinniga och sorgsna kvinna. Boken är uppbyggd av sketchlika prosastycken som på bara 135 sidor tecknar ett gripande porträtt av en kvinna som ”helhjärtat tror på oturen”, som har överlevt Förintelsen och koncentrationslägren och som burit med sig dem till ett nytt land. Det här är styrkan i Dorons berättande: att i korta anekdotiska stycken beskriva hur fruktansvärt det kan vara att överleva och att försöka gå vidare i sitt liv. Har man som överlevande rätt att leva lyckligt i ett nytt land? Är man någonsin berättigad att njuta och slappna av igen? Helena skulle ha besvarat de här frågorna med ett passionerat nej, och genom att ständigt och jämt sukta efter svunna tider och längta efter försvunna människor försöker hon desperat göra bot för en skuld hon inte har någon del i.
Det Israel som Helena kommit till är byggt på de dödas kroppar, och hon var själv ett offer, men Doron visar hur Helena under hela sitt liv led i tysthet och ensamhet och utan att dra in andra i sina erfarenheter från koncentrationslägren. Kanske teg hon för att det var alltför traumatiskt att tala om. Kanske behöll hon sina erfarenheter för sig själv i ett försök att bespara sin dotter allt det hemska. Tystnaden kommer dock att växa till sig. Det förtigda blir det mest akuta. Doron kom en dag att skriva en hel bok om sin mors tigande, och rentav mer än så, den här boken är nämligen bara den första delen i en självbiografisk trilogi.
Boktiteln kommer från en fråga som en israelisk man ställde till Helena kort efter att hon anlänt till Mellanöstern. Frågan ”varför kom du inte före kriget?” blir således ett eko av hela den katastrof och trauma som är andra världskriget. Kriget är inte bara en angelägenhet för Helena som upplevde det, utan också för hennes dotter som sett sin mor leva i krigets skugga.
Medan jag läser träder en sorgsen bild fram: en svartklädd kvinna som står vid randen av en klippa och tittar ner på det brusande havet. Jag tror först att det är Helena, men sedan inser jag att det snarare är den lilla flickan Elisabeth som nu blivit den vuxna skrivande kvinnan Lizzie. Hon kanske tänker på sin barndom och sin Helena som genomlidit så mycket men berättat så lite, och så skriver hon: ”Jag har, frivilligt eller ofrivilligt, varit vittne till tigande, ett tigande som ibland ljöd helt öppet och ibland i det fördolda, vars skrik ibland dånade i det inre och ibland etsade sig in i kvarterets gränder, som ibland förstummades i dagsljuset och sken upp i mörkret, som ibland visade sig i den levande Helenas tystnad, ibland i tystnaden hos hennes död.”
Mathias Rosenlund
Lizzie Doron: Varför kom du inte före kriget? Weyler förlag 2011.
