Vilken lycka att efter ett långt uppehåll få Marina Tsvetajeva på svenska i en översättning som inte skyggar för svårigheterna! Kristina Rotkirch har läst I skuggan av ett krig som skrevs under de tyngsta perioderna i författarens liv.
I skuggan av ett krig lyder den något lama titeln på en samling explosiva prosatexter av Marina Tsvetajeva från åren 1917–1919. Det är framför allt intensiva ögonblicksbilder från ett så kaotiskt och våldsamt Ryssland att boken lika väl kunde heta ”I revolutionens köttkvarn”.
Tsvetajeva var en av de stora ryska poeterna som föddes kring 1890 och av dem (Achmatova, Majakovskij, Mandelstam, Pasternak) kanske den mest nyskapande. Hon var modernisten som med oerhörd språklig energi sprängde versmått och syntax samtidigt som hon lyfte fram musiken ur rytm och rim.
Tsvetajeva skrev också en egensinnig och pregnant prosa, på svenska finns bland annat den betagande Min ryska barndom i översättning av Annika Bäckström. Och nu har Bengt och Elena Samuelson översatt en samling korta prosaberättelser och aforismer: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917–1919 är skriven under en av de tyngsta perioderna i Tsvetajevas liv.
nytt hårt liv
1917 fråntog mig allt, skulle Tsvetajeva senare säga. För om någon fötts privilegierad var det hon – i en välbärgad, starkt kulturintresserad och internationellt inriktad familj i Moskva. Modern var pianist, fadern grundade Pusjkinmuseet för europeisk konst och redan som tioåring läste hon Heine på tyska.
Före revolutionen hade Tsvetajeva lärt känna de stora städerna i Europa, men visste inte skillnaden på gryn och mjöl. Efter revolutionen befann hon sig ensam med två barn i ett svältande Moskva och tvingades resa ut på den ryska landsbygden för att byta sig till hirs och späck.
Allt hade kastats över ända i Ryssland. Människor som aldrig förr haft någon kontaktyta slungades mot varandra som klädstycken i en tvättmaskin. Tsvetajeva som tidigare levt inom moskva-intelligentian, en firad ung poet i ett intensivt umgänge med människor och ord, måste nu trängas i överfulla tåg med rödgardister och fattigfolk.
Vad hade hon att erbjuda i byarna? Tändstickor, tvål och chintz! Hon skurar golv, lever på ett par ägg om dagen och lyckas till slut släpa några matkorgar till stationen. I umgänget med människorna på vägen är hon direkt och klarsynt när hon inte exploderar av skratt eller ilska.
Hon ser soldaternas brutalitet på landsbygden men har också goda möten. ”Hur är det fatt, lilla frun?” frågar en svartskäggig arbetare på tåget. ”Ni har inte ätit en brödsmula under hela resan?”
Värre är det i Moskva. Nöden är lika stor men utvägarna färre. Hon bor i smuts och kyla och lever på frusen potatis, ibland på nådegåvor. Med bitterhet skriver hon 1919 en svit aforismer ”Om tacksamheten”, senare om sina hårdhjärtade vänner som bjuder på te och kex, men inte tänker på att ge henne ett stycke bröd att äta nästa morgon. Be om bröd, det skulle den stolta Tsvetajeva aldrig nedlåta sig till. ”Min goda uppfostran är starkare än hungern, ja t o m mina barns hunger.”
krävande prosa
Det slutar med tragedi. Tsvetajevas yngre dotter, den tvååriga Irina, dör av svält på ett barnhem utanför Moskva. ”Och det är mitt fel” skriver hon till sina vänner. Märkligt nog finns inte detta brev eller överhuvud någonting om Irinas död med i Elena och Bengt Samuelsons I skuggan av ett krig. Det framgår inte heller varifrån texterna är hämtade. Dessutom är de förklarande kommentarerna både godtyckliga och otillräckliga för oinitierade läsare.
Och samtidigt – vilken lycka att efter ett långt uppehåll få Tsvetajeva på svenska i en översättning som inte skyggar för svårigheterna! För om Tsvetajevas kompromisslöst komprimerade och associativa poesi förutsätter goda läsare, kan även hennes prosa vara krävande. Hon blir nämligen inte, som många andra poeter, tydligare och mera förklarande när hon vänder sig till prosan. Nej, Tsvetajeva ger minsann inte efter för det som Joseph Brodsky kallar ”den estetiska trögheten i genren”, när hon skriver prosa påtvingar hon den sin egen teknologi.
Så framstår också Tsvetajevas texter som blixtbelysta levande bilder från de svåra åren efter revolutionen. Människor, situationer, tankar, handlingar – allt blir obarmhärtigt tydligt när det överflödiga är utmönstrat. Här gäller ”essensens dominans över existensens” skriver Brodsky och säger att Tsvetajeva gick längre på denna väg än någon annan i den ryska litteraturen, kanske i världslitteraturen.
nyupptäckt
Ändå var Tsvetajeva länge närmast okänd i både öst och väst innan hon på nittiotalet blev föremål för en litterär boom och uppfattad som något av urtypen för den tragisk-romantisk-geniala författaren. Det gavs ut biografier, brevsamlingar, studier och dessutom en flod av romaner och andra fiktiva texter, det kom minnesböcker, kort och souvenirer, det grundades minst fem museer i Ryssland.
Av det som jag läst vill jag särskilt rekommendera Brodskys essäsamling Att behaga en skugga där han ingående analyserar både Tsvetajevas poesi och prosa och dessutom närläser en av hennes centrala längre dikter. På svenska finns sedan en tid tillbaka flera fina översättningar, främst då av Annika Bäckström. Och för den som efter I skuggan av ett krig vill fördjupa sig i Tsvetajevas stormiga och tragiska liv finns en auktoritativ biografi på svenska, nämligen Victoria Schweitzers Marina Tsvetajeva. Kvinna – poet (1996) med den mer än någonsin motiverade undertiteln ”Ett ryskt livsöde”.
Det var hösten 1966, tjugofem år efter Tsvetajevas självmord i Jelabuga, som litteraturvetaren Schweitzer beslöt sig för att resa dit hela vägen från Moskva. Schweitzer tänkte sig att hon skulle kunna uppleva något av Tsvetajevas känslor, men insåg snart hur fel hon hade, hur omöjligt det var för henne att identifiera sig med den hemlösa och desperata Tsvetajeva som fått se alla vägar mot framtiden grymt avskurna.
Den exakta platsen för graven fann Schweitzer lika lite som någon annan. Men hon träffade familjen som Tsvetajeva bott hos, precis som hon i Moskva träffat hennes syster, dotter och vänner. Det var hyggliga människor som hade hjälpt Tsvetajeva under hennes sista dagar och som förundrade sig över hennes självmord; hon hade ju mat med sig: ”… olika sorters mjöl i små påsar. Sju, åtta kilo socker. Hon kunde ha klarat sig länge …”
Söndagen den 31 augusti 1941 hängde sig Marina Tsvetajeva. Året innan hade hon skrivit i sin dagbok: ”Av naturen är jag glad. Jag behöver mycket litet för att vara lycklig. Ett eget skrivbord. Mina närmastes hälsa. Vilket väder som helst. Och frihet. Det är allt”.
Kristina Rotkirch
Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917–1919. Översättning Elena och Bengt Samuelson.
Ellerströms 2011.
