Serieromanen Persepolis är Marjane Satrapis berättelse om det iranska samhället efter revolutionen. Genom den karska figuren Marjane skildras politiska skeenden i det privata.
Marjane Satrapis (född 1969) självbiografiska serieroman Persepolis del 1–4 är en uppgörelse med den islamistiska revolutionen i Iran, men också en utvecklingsroman med feministiska förtecken.
Vi lär känna den karska och oförskräckta Marjane på hennes krokiga vägar i livet från tidig barndom fram till vuxen ålder. Som liten flicka i shahens Iran diskuterar hon nätterna igenom med Gud. Hon föreställer sig nämligen inget annat yrke än profet. Några år senare deltar hon med liv och lust i lekar där hon – i sann revolutionsanda – spelar Che Guevara. Hon undrar med stort allvar om hon skulle passa bättre som Castro. Frankt konstaterar hon att Marx och Gud utseendemässigt är väldigt lika.
Den här sortens dråpliga humor i kombination med lekfullt berättande bilder är det genomgående draget i Persepolis. Berättelsen om Marjane har gjort Satrapi till ett av de stora namnen inom den grafiska litteraturen. I samarbete med Vincent Parannaud filmatiserades också böckerna år 2007.
Berättelsen inleds i mitten av 1970-talet. Iranierna är trötta på shahens maktfullkomlighet och kräver förändring. Men när revolutionen väl kommer blir ingenting som de liberala och radikala hoppats på. Kriget mot Irak bryter ut, människor torteras och avrättas. Satrapi vittnar om en vardag som begränsas av kriget och den nya regimens repressiva fundamentalism. Med glimten i ögat får vi dock reda på att man genom valet av kläder visade sin ideologiska ståndpunkt: den fundamentalistiska kvinnan bär heltäckande dräkt medan det för den liberala kvinnan räcker med slöja. Den fundamentalistiska mannen har helskägg och skjortan utanför byxorna medan den moderna mannen rakar sig och stoppar in skjortan i byxorna. Satrapi ber oss notera att män var tvungna att täcka armarna eftersom de ansågs egga upp kvinnorna.
Som den upproriska tonårsflicka Marjane är lyssnar hon mest på amerikansk popmusik och vägrar underkuva sig de nya lagarna. Till sist grips hon av revolutionsgardister för att hon har jeansjacka och sportkängor. För att skydda sin dotter mot Irans allt strängare politiska klimat beslutar sig föräldrarna att skicka henne till Österrike, ensam.
Den så kallade frihet som Marjane möter i väst är svår för henne att hantera. Oundvikligen får hon rollen som ”den andre”: invandraren, muslimen, den förtryckta. Kulturskillnaderna och ensamheten blir till slut för mycket för den unga Marjane. När hon sedermera återvänder till Iran förmår hon inte dela med sig av sina erfarenheter i Europa och dessutom är det islamistiska förtrycket hårdare än någonsin. Motståndet mot regimen sker numera i det privata: genom att bära för korta byxor, sminka sig eller låta hår sticka ut under slöjan.
Till slut kommer Marjane in på en eftertraktad utbildning, gifter sig, men drömmer hela tiden om något annat som Iran inte kan erbjuda. Hon bestämmer sig för att än en gång lämna sitt hemland och den här gången för gott.
Trots politiska omvälvningar, svåra förhållanden och krig rymmer Persepolis också mycket lycka och värme. Framförallt skildringen av mormodern och föräldrarna visar på ömsesidig glädje, respekt och kärlek.
I likhet med Zeina Abirached (se recensionen nedan) jobbar Satrapi helt och hållet i svartvitt. Bildrutorna är enkla och okonstlade, vilket skapar en särpräglad dynamik åt helheten. Med små medel och penndrag fångar hon hela register av känslor och stämningar.
Det jag uppskattar mest i Persepolis är den värme och okuvliga humor som genomgående finns i Satrapis berättande. Trots strapatser och svårigheter ser Marjane tillvarons komiska absurditeter. Dessutom ges en förståelse för Irans historia och situation. Satrapi låter också tillvaron i all sin komplexitet ta plats och få en röst. Det politiska skeendet griper in i det privata och med all tydlighet framkommer att de båda inte kan utesluta varandra. Marjanes personliga historia löper hela tiden parallellt med utvecklingen i Iran och i övriga världen. Profet blev Satrapi till all lycka aldrig men genom sitt konstnärskap och berättande har hon utan tvivel gjort världen större och färgrikare.
Ylva Larsdotter
Marjane Satrapi: Persepolis del 1–4. Övers. Gabriella Theiler.
Galago 2009.
