Imin senaste kolumn (Ny Tid 11/2011) konstaterade jag att EU saknar demokratisk legitimitet. I sina två fina artiklar i Ny Tid (19/2011 och 20/2011) har Anna-Karin Friis på ett betydligt mera konkret sätt än vad jag haft förutsättningar för diskuterat frågor som just hänger samman med unionens legitimitet. I synnerhet artikeln Demokrati på bankernas villkor väckte hos mig ett länge känt behov av att också grubbla på andra legitimitetsvillkor än de politiskt-demokratiska.

Det är relativt enkelt att påvisa EU:s demokratiska legitimitetsunderskott. Det är litet svårare att visa att de europeiska storbankerna handlat ekonomiskt, moraliskt och politiskt fel (orätt), då de slutit ekonomiska avtal med banker och länder som befunnit sig på ruinens brant. I synnerhet i de fall då de vinner på avtalen! Något de sannolikt kommer att göra. Det vill säga, på vilka gunder kan vi eventuellt bedöma banksystemets legitimitet?

 

Bankerna fungerar inom ramen för det som jag kallade den ekonomiska författningen. Den författningen ger dem ett skydd mot statliga ingripanden som i praktiken ger dem ett slags autonom ställning i det statliga och samhälleliga systemet. De är varken en del av staten eller samhället.

De är helt enkelt banker. Det betyder att de varken bär något egentligt statligt eller samhälleligt ansvar. Även om ”den ekonomiska konstitutionen” är och har varit startpunkten för unionens utveckling befinner den sig ännu på ett plan som beklagligtvis starkt påminner om det sena 1800-talet.

Det kommer att ta en lång tid innan vi slutligt finner den ekonomiska liberalismens ättestupa. Tyvärr.

 

För att överhuvudtaget komma till rätta med det konstitutionella problemet att en del av vårt liv traditionellt hänförs till det som betraktas som ”offentligt” och en del hänförs till det som betraktas som ”privat” måste vi så småningom inse att det är något mer utarbetade distinktioner än dessa som behövs. Det finns mellankategorier: ekonomi och miljö till exempel, som varken är offentliga eller privata. Vi kan helt enkelt inte längre laborera med begrepp som saknar täckning i verkligheten.

Legitimiteten vilar inte enbart på legaliteten, vilket man i den hos oss förhärskande rättspositivistiska traditionen hävdar. I den traditionen kan nämligen enbart statliga rättsordningar som är grundade på lag, i sista hand på den nationella författningen och dess grundprinciper, betraktas som legitima. Legitimiteten är endast formell. I motsats till denna formella legitimitet borde vi idag börja tala om betydelsen av en materiell legitimitet, det vill säga en legitimitet som grundar sig på de i samhället allmänt omfattade rättviseföreställningarna. Att lagarna stadgats i laglig ordning räcker inte till för att ett normsystem bör betraktas som legitimt. I verkligheten finns det – och har alltid funnits – rättsordningar och politiska system som inte kan stöda sig på de rättviseuppfattningar som finns representerade i civilsamhället.

Med detta menar jag inte att vi borde överge den formella legitimiteten. Jag vill bara peka på en alternativ legitimitetsidé som så gott som helt försvunnit under de decennier då politiken i praktiken blivit juridik och förvaltning.

 

Det problematiska här är naturligtvis vilket innehåll vi ger åt rättvisebegreppet. Själv har jag för länge sedan försökt mig på en definition som säkert inte är världsbäst, men som åtminstone fyller vissa krav på hur en definition bör se ut: Ett sådant samhälle kan uppfattas som rättvist som tillgodoser sina medlemmars grundläggande behov och som gör det med ett framtidsorienterat utnyttjande av systemets potentiella resurser. Ett samhälle är rättvist då det utnyttjar sina möjligheter och fördelar rättigheter och plikter jämnt men på ett sätt som gör att ingen grupp blir lidande.

Jag kan förstås ha fel, men föreställer mig ändå att många vore villiga att omfatta liknande uppfattningar.

Vi kommer här in på ”samhällskonstitutionen” som jag i den tidigare kolumnen nämnde som en av de fem författningar som från olika perspektiv och på olika sätt reglerar EU:s verksamhet. Det är en konstitution som inbegriper de normer och nätverk som existerar inom den så kallade livssfären men som även till exempel gäller arbetslivet. Det är ett område där etiska, moraliska men också rättsliga normer samverkar utan någon extrem statlig styrning.

Det är inom denna sfär som grunden läggs för den politiska nationen. Det måste finnas vissa sociala och mellanmänskliga relationer på den samhälleliga nivån innan vi överhuvudtaget kan börja tala om en politisk nation.

 

En politisk nation kan bara existera, då något som börjat likna en samhällelig författning uppstått.

För EU:s del är detta givetvis ett äkta dilemma. Ett stort antal länder med olika historisk, språklig, kulturell, politisk och ekonomisk bakgrund kan svårligen erbjuda unionen en samhällsförfattning som kunde fungera som en stabil grund för en transnationell statsbildning. Det är tyvärr ett tragiskt faktum att ett verkligt fungerande demos inte kan skapas på några decennier och framförallt inte enbart på överstatliga grunder. För Finlands del tog det ju några århundraden. Här får federalisterna säga vad de vill.

Låt oss ta Sovjetunionen och Jugoslavien som exempel. Sovjet hölls ihop på grund av existensen av en auktoritär enpartistat och ett brutalt polisvälde. Jugoslavien hölls ihop med något mildare metoder men i sista hand på basis av en auktoritär enpartistat. Till Jugoslaviens försvar måste vi ändå tillägga att man försökte skapa en samhällskonstitution baserad på företagens självförvaltning; ett experiment som inte visade sig vara särskilt framgångsrikt. Jämför med de sovjetiska råden som de facto inte var något annat än partiets maktinstrument på lokal nivå. Råden var faktiskt de ryska kommunisternas hjälplösa försök att motivera sin politiska makt på samhällsnivån.

 

Det som idag händer i arabvärlden inger oss alla förhoppningen att det där äntligen uppstår det som vi i väst kallar demokrati. Men låt oss bara tänka på Libyen. Vad förändras om Gaddafi faller? Libyen förblir för en lång framtid ett klansamhälle utan några som helst samhälleliga förutsättningar för att i snabb takt bygga upp en demokratisk statsbildning, allra minst en som grundas på formell legitimitet. (Vad kommer att hända i Afganistan, Irak och Syrien till exempel?)

Jag vill med allt detta enbart påstå att EU är ett betydligt bräckligare system än vad vi i allmänhet föreställt oss. Personligen är jag övertygad om att bara en målmedveten satsning på jämlikhet på samhällets alla nivåer är den starkaste garantin för att EU-projektet på sikt kommer att överleva. EU som ett stabilt politiskt projekt kan bara bestå om det förankras i en rättvist fungerande samhällsförfattning.

Lars D. Eriksson

är långa linjens vänsterdebattör

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.