Bästa vänner, jag var nyligen på Festival for ny Europaeisk Dramatik på Husets Teater i Köpenhamn, där åtta nyskrivna pjäser lästes under ett långt veckoslut. Texterna kommer från åtta olika länder i Europa, och festivalen är en fin möjlighet att få en överblick av vilka trenderna är inom europeisk dramatik.
Det är spännande att iaktta skillnaderna mellan olika länders dramatik. De länder som har en stark teatertradition, som till exempel Tyskland och England (glädjande nog verkar också Finland höra till den skaran), representeras ofta av pjäser som visar en experimentlusta och en vilja att utmana teaterformen på kreativa vis. Pjäser från länder med en mindre prominent tradition drar sig ofta mot en slags kammarteater, där handlingen utspelar sig i ett pålitligt rum och saker är mer eller mindre som de förefaller. Ibland känner jag att man lika gärna kunde se stycket på teve.
Det är förstås vanskligt att slå fast definitioner för bra och dålig teater. I synnerhet finns det en farlig lockelse i att dela in dramatik i svår och enkel, som synonymer för bra och dålig. Den svåra uppfattas som ambitiös och utmanande, den enkla teatern uppfattas som ointressant eller kommersiell.
Innan jag började arbeta här i Köpenhamn minns jag att man, åtminstone i min vänkrets, diskuterade den kommersiellt betingade teatern väldigt flitigt. Det brännande ämnet var Svenska Teaterns PlayMe där tevedokusåpa mötte musikalspektakel, i en produktion som backades upp av en massiv marknadsföringsbudget.
De vänner jag diskuterade med representerade den motsatta polen inom teaterfältet, unga människor som arbetade med teater för att de älskade det, och satte upp produktioner och kämpade med näbbar och klor för att få de skrala fondstöden att räcka till. För dem var motsättningen uppenbar: alla resurser som kanaliserades till musikaldokusåpan betydde mindre pengar för dem (ansåg de), och dessutom verkade det som om en stor budget automatiskt ledde till mainstream och en mer kommersiell produktion.
Pierre Bourdieu kallar det för storskalig produktion som fokuserar på att tillfredsställa ett befintligt behov hos en stor publik, enligt väl etablerade former. Mekanismen är enkel: Ju större budgeten är, desto mer måna är investerarna om att pengarna ska betala sig tillbaka. Konstnärernas frihet kringskärs av branschkonventioner, och viljan att experimentera får ge vika för ”säkra kort”. Man ”ger folket vad det vill ha”, vilket bland mina vänner snarast uppfattades som en svordom, en trosbekännelse till populism och enkel vinstmaximering.
De stora produktionerna säljer också massor av biljetter. Och det retade mina vänner ytterligare, att de produktioner som enligt dem representerar en färdigtuggad estetik också säljer så oförskämt bra. Massans diktatur, förkroppsligad.
Nu karikerar jag, naturligtvis. Men det är lite så man resonerar: Vinstbegär är gift för ambitiös, nyskapande teater.
Jag skulle ändå påstå att den här uppfattade motsättningen mellan storsäljare och ambitiös teater är påklistrad. Det var också en befriande insikt som jag fick på dramafestivalen på Husets Teater.
Jag talade en stund med en irländare som arbetar på British Council i Köpenhamn. Teater är enormt populärt i Irland. Det är Samuel Becketts hemland, och det är oerhört viktigt att det finns någon i den egna teatertraditionen som man kan se upp till och ta modell av, menade hon. Eller för all del profilera sig emot och utmana. Traditioner är tacksamma på flera sätt.
Min insikt var att det är starka teatertraditioner som har givit upphov också till de stora klassiker som senare uppfattas som ”färdigtuggade” spektakel för en lat och oinsatt publik. I själva verket är det inget fel med stycken som Sound of Music eller Cabaret. De är verkligt fina verk, det enda problemet är att vi har sett dem så många gånger förut. Det är bra att minnas att storsäljare och nyskapande verk ofta har samma ursprung, det är bara tid som skiljer dem åt.
En ny estetik har aldrig en etablerad publik på samma sätt som en gammal, och det är liksom poängen med att göra något nytt. Det tar också en rätt lång tid och ett konsekvent engagemang av producenterna för att skapa en förståelse hos publiken för den nya formen.
Enligt mig är det så man ska förstå tradition i detta sammanhang. En stark tradition innebär inte en dogmatisk form att göra saker, utan en förståelse hos en bredare publik för teaterns möjligheter. Och i slutändan är det publiken som möjliggör en levande teaterkultur.
Lasse Garoff
