Sven-Eric Liedmans Hets! En bok om skolan fungerar så som många bra böcker gör: den utgör en spegling av vår samtid och tvingar oss att reflektera över oss själva och vår roll och plats i samtidskulturen. På så sätt är Liedmans bok om skolan mycket mer än en bok om skolan, skriver Niklas Forsberg.
Sven-Eric Liedman är idéhistoriker, men det är inte det rent idéhistoriska arbetet som är bokens förtjänst. Hans läsningar av filosofer är stundtals alltför förenklade, hans redogörelser för historiska processer alltför schematiska. Men det gör inte så mycket. Hets! är mer en stridsskrift än en rapport, mer ett ilsket utrop som beskriver en döende värld än ett avtäckande av nya fakta. På sätt och vis säger Liedman inget nytt, men det faktum att han säger det, så tydligt och med nerv, gör boken mycket angelägen.
Kärnan i Hets! är den utveckling av skolan i allmänhet (och universiteten i synnerhet) som kanske bäst, eller i alla fall enklast, uttrycks som ett skifte i synen på kunskapsförmedlingen: från dess värde för individen eller det goda samhället, till dess ekonomiska värde. Att denna utveckling har skett är svårt att ifrågasätta. Begreppet bildning ter sig säkerligen föråldrat och oklart för många idag medan utbildning har en enkel innebörd: man lär sig något med mer eller mindre klara och på förhand angivna syften. Vi måste kunna ange varför vi skall lära oss just detta. Undervisningen syftar till att ge människan medel att förverkliga sina mål, men den är inte ett mål i sig, skulle man lite förenklat kunna säga.
Denna utveckling har ingen enkel historia. Ett skäl till varför vi har hamnat här, som Liedman lyfter fram, är helt enkelt att skolan och den högre utbildningen har vuxit så mycket. Det var inte länge sedan universitetsstudier var få förunnade. Idag är det en helt naturlig fas i många människors utbildning, oavsett klass. Att skolan skall vara tillgänglig för alla har varit en central del i av välfärdssamhällets utveckling. Då den högre utbildningen var de privilegierades privilegium, var den heller inte dyr. Eller rättare sagt: dess kostnad behövde inte motiveras. Men nu, när alla kan läsa vid universitet och högskola, så är det viktigt att man på förhand kan bevisa att dessa skattemedel kommer samhället väl till pass. Det kan tyckas rimligt att vi bör kunna motivera bruket av våra skattemedel. Och så är det förstås: Om man tror att högre utbildning – utan att direkt syfta till något yrke eller till att marknaden stimuleras – endast handlar om att individen ”förkovrar sig” för sitt eget nöjes skull, så är det givet att universitetsstudier är ett tveksamt bruk av gemensamma pengar.
Men det här resonemangets rimlighet bygger på två vidare antaganden som sällan talas om. Det ena handlar om hur vi förstår begrepp som ”nytta” i relation till skolan, det andra handlar om hur vi ser på oss själva, som människor. Hur hänger ideologi, skolpolitik och människosyn samman?
Nyttomaximering
Den som bekantar sig med den forsknings- och utbildningspolitik som idag förs av högeralliansen i Sverige borde slås av den motsägelsefulla retoriken. Regeringen talar varmt om ”livslångt lärande”, samtidigt som den aktivt verkar för att universitetsstudier skall avklaras snabbt. Regeringen säger sig vilja verka för den fria forskningen, samtidigt som den bygger upp ett system som premierar marknadsstyrning. Regeringen slår ett slag för ”kunskapssamhället” med ena handen, medan den andra handen höjer ett varningens finger för ”överutbildning” (det vill säga man har läst ”mer” än vad som krävs för att man skall kunna sköta sitt jobb och således kan ha blivit en belastning på statskassan …)
Liedman visar att dessa ”motsägelser” inte alls är motsägelser i regeringens ögon. Kunskap har reducerats till en fråga om kompetens. Kompetensens värde är en fråga om nytta. Nytta har reducerats till att vara en fråga om mätbart värde. Mätbart värde reduceras till pengar. Allt sammanfattades fint av regeringens ”Globaliseringsråd”:
”En hög kunskapsnivå gör det möjligt för ett land att producera varor och tjänster med högt förädlingsvärde och en god löneutbetalningsförmåga.” (Dagens Nyheter, 16.5.2009.) Utbildning skall syfta till att producera varor som ger god avkastning. Det livslånga lärandet handlar om att du kanske måste skola om dig om just din bransch börjar gå knackigt; den fria forskningen är fri att verka inom marknadens ramar; kunskapssamhället är helt enkelt det samhälle i vilket medborgaren är nyttig – närande, inte tärande. Skolan och universitetets idé är nu att vara färdighetsträning, en yrkesskola, eller något som bidrar till landets företag med forskning.
Makt och intellektuell frihet
I det här skedet är Liedmans historiska perspektiv behjälpligt. Det moderna universitetets idé, i mångt och mycket en upplysningsidé, har (åtminstone) två ben.
Det ena benet är den intellektuella friheten. Strävan efter kunskap skall vara öppen, och inget ämne skall i princip vara förbjudet – allt skall vara tillgängligt för granskning och kritiskt ifrågasättande. Bara så kan det som Kant beskrev som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” förverkligas.
Det andra benet är en maktfördelningsprincip. Tänkandet i sig skall inte styras eller guidas av någon extern instans. Liksom pressen skall universiteten kunna granska sin samtid – också centrala instanser som politiken, rättsväsendet, kyrkan och Mammon. Naturligtvis var upplysningsidealets första steg ett steg bort från kyrkan och naturligtvis har akademiker, då som nu, alltid varit beroende av instanser utanför akademierna – trots detta har universitetets idé varit att säkerställa en plats där strävan efter sanning är okontrollerad och i princip tillgänglig för alla. Nu håller universitetet alltså på att omformas till sin motsats: det har igen blivit en läroanstalt som styrs av staten och marknaden.
Liedman visar tydligt hur dessa ideal är genomträngande i forskningspolitiska skrifter i Sverige och på EU-nivå. Tyvärr verkar universitet och högskolor lyda: de tävlar om att vara mest ”samhälls- och företagsnära” och en del går till och med så långt att de har ”regional tillväxt” som mål för forskningen. Men det är klart, det är svårt att bita den hand som föder dig.
Det är inte överraskande att humanister har svårt att hävda sig i detta klimat. Vi kommer inte ut med några produkter som bidrar till regional tillväxt, har inga slående innovationer och vi är inte särskilt ”anställningsbara” efter examen. I det här läget försöker en del humanister omformulera sin verksamhet – filosofi blir beslutsteoretiska undersökningar som ger rekommendationer om ett trafikljus eller en rondell passar bäst i en särskild gatukorsning; historiker blir uppdragsforskare som visar att förintelsen var dum; konst- och litteraturvetare blir en del av upplevelseindustrin. Resultaten är väl, minst sagt, tveksamma.
Omöjliga jämförelser
Liedman är dock förvånansvärt optimistisk. Det fria kunskapssökandet är fortfarande möjligt – buga så djupt framför din herre att han inte ser att du skrattar och kryp sedan in i ditt hörn och gör det du egentligen vill göra. Men frågan är om det är så lätt som Liedman gör gällande.
Visst, dagens forskare arbetar till en stor del redan på det sättet. Utbildnings- och kulturministrars sentenser om utbildningens och kulturens nytta framstår för oss som så obegripligt ytliga att vi har svårt att förhålla oss till dem – alltså negligeras de. Men hur ser det egentligen ut för kommande generationer? Och kan vi inte redan se att en stor del av det dåliga självförtroende som blivit allt vanligare bland humanister hänger samman med att man redan anammat motståndarens vokabulär. Om man börjar tro att ”nyttigt är det som har goda konsekvenser i marknadsekonomiska termer” så kommer den egna verksamheten att vara onyttig. Och ingen vill vara onyttig. Ingen vill reducera sitt vetenskapande till den ornamentala verksamhet våra politiker tillskriver oss.
Det borde inte vara svårt att motivera sin verksamhet som forskare i humaniora. Människan är en föränderlig varelse, och således någon som hela tiden måste omarbeta och omvärdera självförståelsen och självförståelsens grunder. Ett alldeles utmärkt forskningsföretag idag, som också utpekas av Liedman, är att fråga sig exakt hur genomträngande den nyttomaximerande föreställningen (eller utilismen) är i dagens samhälle. Liedmans text gör gällande att den är genomträngande.
Jag är benägen att hålla med om att vi ofta, och kanske särskilt i politiska och vetenskapliga sammanhang där vi söker ringa in människorna runt oss mer eller mindre entydigt, hemfaller åt dessa nyttotankegångar. Att en stor del av de mänskliga, alltför mänskliga, görandena, inte är kvantifierbara på det sätt som den här modellen gör gällande, tycks märkligt nog bara stärka viljan att hemfalla åt den. På något sätt måste vi ju ända väga A mot B trots att de inte liknar varandra! Alltså omvandlar vi kvalitativa skillnader till kvantitativa – vi skapar det Liedman kallar en ”pseudokvantitet” – och väger i alla fall.
När pengar skall distribueras, och vi inte vågar oss på en långsam och tålmodig innehållsmässig diskussion, så måste man hitta ett annat sätt att avgöra frågan. Det är då vi får en skola som får pengar efter hur många studenter de lockar till sig, och som tvingas sträva efter att profilera sig och göra sig populär för barn och föräldrar. Det är då vi får högskolor och universitet som får utbildningsresurser efter samma princip. Forskningsmedel dekas ut efter hur mycket forskarnas texter citeras eller efter hur mycket andra resurser de lyckas locka till sig (alltså: staten satsar pengar på det som marknaden väljer att satsa pengar på). Nationella och internationella rankinglistor blir allt mer avgörande. Åt den som har skall vara givet! Liedman berättar att en av de ledande universitetsrankingslistorna, som lägger stor vikt vid utbildningens anseende (eller rykte), rankade Princetonuniversitetets juristutbildning bland de tio bästa i världen. Dess anseende var mycket gott. Det finns bara ett aber: Princeton har ingen juristutbildning.
Entreprenörsandan
Liedmans analys är alltså att ”Såväl skolan som universitetet är idag underkastade utilismens regemente. Varje åtgärd, varje penndrag måste kunna försvaras som vinstbringande i slutändan.” Konkurrens leder till effektivitet. En effektiv skola leder till driftiga medborgare. En driftig medborgare genererar pengar och hon behöver inga statliga allmosor. Ekonomins hjul skall snurra, och för att det skall ske måste vi ha fler driftiga människor som skapar nya företag. ”Så smälter skolideologi och entreprenörsideologi samman. Skolan skall fostra entreprenörer. Entreprenörerna skall rädda landet.” (Behöver det tilläggas: För staten tänker inte göra det?)
Finns det något större orosmoment med Liedmans bok är det inte att han är för pessimistisk. Tvärtom. När han uppmanar ”lärare och forskare till en gemensam kraftfull protest” känns det en smula naivt. Min rädsla är att vi redan har börjat fostra forskare som inte känner några alternativ, som själva anser att (den ekonomiska) nyttan är det som räknas, och att bildning är något förlegat. Men ingen utbildas till att bli utilist, pragmatist eller allmänt nyttomaximerande. Det är ingen som har lärt oss att konst, litteratur och kritiskt tänkande tillhör kulturens och universitetens utsmyckningar. Det är något som har vuxit fram. Bildats. ”Bildning är inbegreppet av de kunskaper som på ett genomgripande och djupgående sätt präglar en människa.” Det är Liedmans ord. Den tanke som ligger latent, oartikulerad, kan guida oss på ett mer kraftfullt sätt än den propagerade. Det för oss tillbaka till det kritiska tänkandets kärna. När ett fenomen på riktigt är dominant, kommer vi inte åt det med motargument, och vi själva står inte fria för den kritik vi riktar. Kritik är självkritik. Här finns hur mycket jobb som helst att göra.
Niklas Forsberg
Sven-Eric Liedman: Hets! En bok om skolan. Albert Bonniers förlag 2011.
