I Aki Kaurismäkis nya film Le Havre har gemenskap inget att göra med högerns krav på produktivt samhällsdeltagande, utan bygger på genuin medmänsklighet.
Aki Kaurismäki sade nyligen i en intervju att karaktärerna i hans filmer är “sjabbiga förlorare”. Så tillade han: “Men det är inte fel på förlorare. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill bara ha lite kärlek, mat för sina hundar och något lite att dricka.”
Gränsen mellan utanför och innanför i samhället är ett återkommande tema för Kaurismäki. I sina filmer porträtterar han ofta melankoliska och bortglömda figurer som sällan kan vara säkra på att få sitt dagliga bröd. Vissa åskådare uppfattar de här filmerna som gamla konserver: redan daterade bilder av det genuint finska eller stilleben på utanförskap.
Kaurismäkis senaste film Le Havre lämnar väldigt lite rum för den här sortens kvalmiga tolkningar. I Le Havre visar Kaurismäki mötet mellan den unga flyktingpojken Idrissa (Blondin Miguel) som gömmer sig i den franska staden Le Havre vid Atlantkusten samt ett antal av stadens invånare.
Medan en växande andel européer idag vänder sig mot alla som “inte gör rätt för sig” (invandrare, artister, bohemer, arbetslösa som vägrar ta emot skitjobb) så vet några av invånarna i Le Havre ännu vad solidaritet innebär. De drar om gränsen mellan utan- och innanförskap, gentemot Idrissa och gentemot varandra. De är inte historiska subjekt som stöper om hela samhällskroppen men just i sin brist på glans öppnar de en horisont bortom vår samtid. Samhällsgemenskapen för Kaurismäki har inget att göra med högerns krav på produktivt samhällsdeltagande, utan den bygger bara på medmänsklighet.
Kaurismäkis eget engagemang mot ett allt mer slutet Europa understryks också av inslag som saknar hans charmiga men sedvanliga klaustrofobi. Klipp från de brutala vräkningar av papperslösa i staden Calais vid Engelska kanalen samt flera scener med en isande realistisk fransk poliskår ger stundvis filmen ett väldigt djupt allvar.
Men Le Havre är inte en tung film. I en annars hotfull stad, där papperslösa kan anges om de rör sig på öppen gata, blåser alltid en frisk bris över hamnen där största delen av filmen utspelar sig. Dystra scener luftas med humor på ett sätt som bara Kaurismäki kan. Lekfulla referenser till Kaurismäkis tidigare verk är också några av huvudpersonerna, som André Wilms från La Vie de Bohème samt Kaurismäki-veteranerna Kati Outinen och Elina Salo.
Man kunde fortsätta sjunga humanistiska lovsånger till Kaurismäki som i ett allt hårdare politisk klimat efterlyser empati och medmänsklighet. Men Le Havre är också en pragmatisk film. Den visar solidaritetens politiska ekonomi. Den ger ett litet svar på den stora frågan om hur solidaritet kan äga rum.
Mikael Brunila
Le Havre. Text & regi: Aki Kaurismäki. Foto: Timo Salminen. Klipp:Timo Linnasalo. I rollerna: André Wilms, Kati Outinen, Jean-Pierre Darroussin, Blondin Miguel. Filmen hade Finlandspremiär den 18. juni på filmfestivalen i Sodankylä. Filmen visas på biografer från och med den 9. september.
