Låt oss snacka politik. Häromveckan skrev Martina Reuter (Ny Tid 21/2011) att politiken inte främst är ett etiskt uppdrag. Jag håller med. Angående de för vänsterns del nyss avslutade regeringsförhandlingarna utgjordes den egentliga politiska utmaningen av en ”balansgång mellan olika, ofta motsatta intressen”, menar hon. Jämfört med alternativet – att avstå med ett skimmer av moralisk överlägsenhet (etik) – skulle det åtminstone den här gången ha varit bättre att sitta med där besluten fattas och få sin röst hörd (politik).
Det låter helt vettigt. Men tänk om vi ändrade premisserna aningen? Tänk om valet att gå i opposition inte främst skedde på etiska grunder utan på strategiska? Vilket strategiskt värde vi tillmäter regeringssamarbete kontra arbete i oppositionen beror på hur vi uppfattar det politiska i allmänhet.
Låt oss närma oss frågan om oppositionspolitik genom den typ av rörelse som per defition anses frodas i oppositionen, nämligen den populistiska. Statsvetaren Ernesto Laclau söker i sin bok från 2005, On Populist Reason, ange de grundläggande beståndsdelarna i politisk populism. Laclau godkänner den sedvanliga anklagelsen om att populism skapar förenklade motsatsförhållanden på det politiska fältet, men frågar sig därefter hur den här uttrycksformen reflekterar politik i stort.
För Laclau handlar populism om att kunna samla en mängd olika krav i opposition till existerande politiska institutioner och deras tillkortakommanden. Genom så kallade ”tomma signifikanter” kan väldigt olika begär uttryckas unisont och därmed kan en skicklig populistisk rörelse skapa en politisk kraft att räkna med. ”Säkerhet” är sedan den elfte september ett bra exempel på hur en tom signifikant kunnat legitimera diverse politiska beslut.
För Laclau är ett politiskt krav inte nödvändigtvis något som hämtas ur samhällets inneboende konflikter, utan något mera flexibelt och formbart (glöm Hegel med andra ord). Samhälleliga krav baserar sig visserligen på verkliga bekymmer men de formas i samspel med det eventuella politiska uttryck som de ges. Just därför är det möjligt att knippa ihop olika krav genom lite politisk kreativitet.
Laclau jämför populismen med ett rationellt och ”neutralt” förvaltande utan ideologisk debatt, ungefär av samma snitt som den vi vant oss vid i Finland sedan 1990-talet. Populismen uttrycker det som också definierar det politiska i allmänhet, nämligen konflikten. Laclau utgår från att det politiska alltid konstrueras i förenklade termer av ”vi” mot ”dem”. Den väsentliga politiska kampen är då att definiera var den här gränsen dras. Går den till exempel mellan samhällsklasser eller dras den efter etnisk härkomst. Populismen som form är det alltså inget fel på.
Laclaus syn på politik konvergerar överraskande nog med vissa uppfattnignar hos den franska sociologen Bruno Latour. Kanske beror det på att båda är starkt influerade av Carl Schmitt, även om de annars har väldigt lite gemensamt.
Latour behandlar det politiska som en språklig akt i texten What if we Talked Politics a Little? från 2003. I texten dissekerar Latour sin vana trogen politik som den uppfattas av ”sociologer av det sociala”. Latour menar att dessa oftast uppfattar politisk retorik som en manöver för att undanskymma samhällets verkliga konflikter. För Latour är grupper med politiska krav omöjliga att föreställa sig utan någon form av politisk representation (i ordets mest vida bemärkelse). Politiska gärningar kan omöjligen reflektera en befolknings otroliga mångfald. Istället handlar politik alltid om att förenkla och om att konstruera grupper och gemenskaper. För Laclau skulle Latours slutsats bara bekräfta populismens intima förhållande till det politiska.
Den viktiga diskussionen om hur politiska subjekt formas öppnas av både Latour och Laclau. Politik skall varken reduceras till etik eller till en förhandling mellan olika färdigt givna krav. De krav som den politiska processen skall tillfredsställa formas alltid i växelverkan med politiken själv. Vänstern är inte en abstrakt representation av färdigt givna viljor, utan formar även de representerade. Däri ligger också ett visst ansvar.
Med Laclau och Latour i bakfickan kan man säga att Vänsterförbundets regeringssamverkan inte hade varit en speciellt god idé. Samlingspartiet har inte bara föreslagit enorma nedskärningar inom hela den offentliga sektorn. Ännu värre är den på EU-nivå föreslagna stabiliseringsmekanismen som bland annat Anna-Karin Friis skrivit om i Ny Tid och som Samlingspartiet vill godkänna som sådan. Väldigt dåliga grunder för att bygga en stark vänsterpopulistisk rörelse.
Gentemot Sannfinländarnas välfärdschauvinism är Vänsterförbundets främsta uppgift att föra fram socioekonomiska konflikter mellan samhällsklasserna. En medverkan i en regering som godkänner stabiliseringsmekanismen hade än en gång sopat de här konflikterna under mattan. Vänsterns förmåga att konkurrera med Sannfinländarna som samlande oppositionskraft hade gått om intet för en oräknelig tid framöver. Vem vet om vi med framtida röstspärrar helt och hållet hade blivit utan ett vänsterparti?
Mikael Brunila
studerar statsvetenskap.
