Under tio månader åkte Ada Blomqvist och hennes man
Wolf Price runt i Asien på jakt efter traditionell musik. Här berättar hon själv hur plattan Universal Language blev till.

Namnet ”universal language” valde vi för att koppla samman olika kulturer i världen genom deras ursprungsmusik. En tanke var framför allt att hjälpa andra musiker bli kända och på så sätt bevara deras traditionella musik.

Efter två veckors genomresa i Ryssland med tåg kom vi äntligen till Mongoliet. Det kändes som en helt annan planet.

Vi släpptes av mitt ute i ingenting, med bara öken så långt ögat kunde nå. Tillsammans med fem andra personer åkte vi i fyra timmar i bil till huvudstaden Ulan Bator. Där fick vi bo tillsammans med en sex personers familj i deras lilla jurta. Tack och lov kunde vi kommunicera på engelska med pappan i familjen och han berättade om många speciella seder i Mongoliet. Vi skulle till exempel alltid slicka tallriken ren efter måltiden.

Efter Ulan Bator åkte vi tio timmar i en buss till byn Kharakhorum i mitten av Mongoliet. I Kharakhorum träffade vi två musiker som lät oss spela in deras musik och deras “strupsång” – de åstadkom ett vackert pipande ljud från strupen.

Efter Mongoliet åkte vi genom Kina på en vecka för att nå byn Loei i nordöstra Thailand. Där bodde vi sedan en vecka med en familj som Wolf besökt flera gånger. Vi var som familjemedlemmar och de ordnade till och med ett traditionellt Thai-bröllop åt oss. Resten av tiden i Thailand bodde jag i olika tempel och levde som en av nunnorna. Jag lärde dem engelska medan jag själv försökte lära mig Thai-språket.

Vår nästa destination var en av mina favoritländer, Nepal, med det vackra bergslandskapet, det trevliga folket och den religiösa toleransen. Man hittar alltid buddhistiska prydnader i hindutemplen och vice versa.

Vi bodde i ett tempel en månad för att studera Mahayana-buddhism, som härstammar från Tibet. Sista dagen hade vi picknick tillsammans med 200 andra västerlänningar, 400 munkar, runt 15 lamor och 500 av munkarnas släktingar. Jag hade blivit ombedd att uppträda med min “freestyle rap”, som jag ofta improviserar till Wolfs beatbox. Där stod jag då nervöst inför alla lamor och skulle rappa om buddhismens läror, men som tur var gick det bra och orden rann ur mig som vatten.

En nepalesisk vän till oss tog oss till de fattigare byarna i närheten och berättade om kvinnornas situation i landet. De uppfattas som mindre värda än männen och ändå är det de som försörjer familjen. På grund av detta samlade vi in pengar från Finland och USA och ordnade en picknick för sextio kvinnor från byarna. Deras män undrade vem som skulle laga mat, ta hand om barnen och djuren, bära veden och så vidare, men gav dem ändå slutligen lov att åka … En av mina favoritlåtar från Universal Language-albumet spelades in under picknicken.

Vår sista destination var norra Indien. Vi bodde i Rishikesh, i det första och största ashramet i Indien. Vi fick bo gratis eftersom vi hjälpte dem med en kortfilm. Samtidigt ordnades festivalen för utgivningen av den första encyklopedin om hinduism och där råkade vi stöta på Dalai Lama. Vi växlade bara några ord med honom, men jag kände mig ändå då som den lyckosammaste människan i hela världen.

Under vår två månader långa vistelse i ashramet utövades seremonier varje kväll precis intill floden Ganges. Musiken från ceremonierna finns också med på plattan. Oftast spelar en indisk musiker upp till tjugo minuter långa stycken för att komma så djupt som möjligt in i musiken. I Indien anses musiken vara någonting mycket heligt. Instrument som till exempel tablatrummor kräver en hel livstids övning med samma lärare. Jag har heller aldrig stött på så svårspelade trummor som de indiska tablatrummorna.

Ada Blomqvist

Universal language och annat material – böcker bilder och kortfilmer –  kan laddas ner på wanderwolf.com

 

Lämna en kommentar