Det finns få ämnen som under det gångna året varit mer diskuterade än migration och ofta har man känslan att ingenting positivt händer i de här diskussionerna. Om något händer så är det på sin höjd att migranter ännu mer än förut presenteras som ett problem för ”samhället”. Men i strömmen av inlägg finns det också ett växande utrymme för positiva alternativ.

Under de senaste åren har allt flera nordiska forskare, samhällsaktivister och journalister börjat uttala sig och skriva om papperslösa migranter på ett sätt som åtminstone för mig känns nytt, där man inte i första hand betraktar dem som ett problem som ska lösas, utan snarare tar fasta på hur vårt till synes välordnade samhälle utgör ett problem för de papperslösa.

Utan att jag särskilt sökt efter det här materialet har två böcker av den här typen nyligen hittat sig fram till mitt skrivbord:

Den ena är sociologen Mervi Leppäkorpis journalistiska bok Asiaton oleskelu kielletty (Into 2011) som undersöker hur det är att vara papperslös i Finland.

Den andra boken är Helena Holgerssons doktorsavhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi (Glänta 2011) som behandlar papperslösa invandrares liv på en mera begränsad yta, inom staden Göteborg. Hennes fokus ligger på hur stadsrummet öppnar sig, med innebörder, möjligheter och faror, för människor som inte får komma i kontakt med myndigheter.

Båda böckerna visar hur den myndighetsverksamhet och de begränsningar av människors rörlighet som ofta presenteras som nödvändiga, rationella och till och med rättvisa mot alla parter, ur de papperslösa migranternas synvinkel framstår som fullkomligt kafkaeska men orubbliga hinder för en normal existens.

Som Holgersson skriver

”I många av intervjuutdragen som jag lyfter fram börjar personerna i fråga, och ibland även jag, att skratta. Det beror i vissa fall på att situationer där de gripits av panik i efterhand framstår som komiska, men oftast på att tillvaron de beskriver är så uppenbart absurd.”

Papperslöshet är kanske inte det största enskilda problemet i dagens nordiska immigrationspolitik, men Leppäkorpi betonar att papperslösheten berör många fler än dem som faktiskt saknar giltiga dokument. ”Ett hot om papperslöshet kan vara värre än papperslöshet, särskilt kombinerat med ekonomisk skuld. Människor som har hämtats till Finland med löfte om äktenskap och arbete, med riktiga uppehållstillstånd, kan leva i förhållanden av beroende och utnyttjande som man svårligen kan tro är möjliga i ett civiliserat samhälle.”

I dagens läge hörs den här typen av perspektiv främst som en kritik underifrån eller från sidan, från kritiska forskare och aktivister som inte behöver ta ansvar för förverkligandet av den praktiska invandringspolitiken. Men ju mer de här rösterna hörs i debatten, desto mer kan de gängse föreställningarna om en rättvis och kontrollerad invandring förskjutas mot en mera omfattande systemkritik. I bästa fall genererar diskussionen helt nya sätt att förstå människans rätt till den plats hon lever på, och helt nya sätt att argumentera för och trygga den rätten.

Den grundläggande mänskliga jämlikhet mellan de papperslösa och medborgarna (eller dem som har uppehållstillstånd), som Leppäkorpi och Holgersson utgår från, borde med tiden kunna bli en del av det allmänna medvetandet.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.