Steve Sem-Sandbergs Tre romaner är en trilogi om tre kvinnor som historien mer eller mindre har kört över: Ulrike Meinhof, Lou Salomé och Milena Jesenská. Samtidigt bildar de tre böckerna ett panorama över 1900-talets tyskspråkiga Europa.
Historien förenklar. Det är bara så det är. Tiden går, och man glömmer. Samhället förändras. Man bråkar om huruvida förändring är av godo eller av ondo, och oberoende av vad man kommer fram till förändras man själv långsamt men säkert i takt med samhället. Det är historikerna – dessa som Eric Hobsbawm i sin bok The Age of Extremes kallar för ”the professional remembrancers of what their fellow-citizens wish to forget” – som ska påminna oss om vilka förändringar som har lett oss dit vi har kommit. Det är inte alltid man hörsammar de röster som gräver i det förflutna, och ofta vill man glömma och begrava det som har varit. Se bara på en del av reaktionerna på Sofi Oksanens bok Puhdistus, eller de kontroverser som uppstod i Turkiet efter att Orhan Pamuk i sin roman Snö alluderade på det turkiska folkmordet på armenierna.
Även Steve Sem-Sandberg kan räknas till denna skara som påminner oss om det som varit. Han är visserligen ingen historiker, vilket inte heller vare sig Oksanen eller Pamuk är, men en sak som blir väldigt klar medan man läser trilogin Tre romaner är att Sem-Sandberg har en skarp blick bakåt.
Tre romaner består av böckerna Theres (1996), Allt förgängligt (som i originalutgåvan från 1999 hade den lite längre titeln Allt förgängligt är bara en bild) och Ravensbrück (2003). Tillsammans bildar de ett slags panorama över 1900-talets tyskspråkiga Europa. Theres handlar om Ulrike Meinhof och den våg av terror som hon tillsammans med Andreas Baader och de andra i Rödaarméfraktionen gav upphov till under 1960- och -70-talet. Allt förgängligt är en bok om grundandet av den bayerska rådsrepubliken i slutet av 1910-talet, där Lou Salomé, psykoanalytiker och något av en femme fatale, spelar en viktig roll. Ravensbrück utspelar sig under den tyska ockupationen av Tjeckoslovakien, och i centrum för handlingen står Milena Jesenská.
Tre kvinnor
Detta är en trilogi om tre kvinnor som historien mer eller mindre har kört över: Ulrike Meinhof är visserligen en välkänd figur i det europeiska medvetandet men kvinnan hamnar alltid i skymundan av terrorn; Lou Salomés psykoanalytiska gärning överskuggas av det faktum att hon hade förhållanden med en rad kända europeiska män, bl.a. Sigmund Freud och Rainer Maria Rilke; och att Milena Jesenská engagerade sig i motståndet mot nazi-regimen och att hon var en hårt arbetande journalist är det längre ingen som minns eftersom hennes betydelse för historien har reducerats till det faktum att hon under en kort tid råkade vara en av de kvinnor som Franz Kafka brevflirtade med.
Genom att göra de här kvinnorna – som visserligen präglade(s av) stora händelser i Europa, men som också i sin egen rätt var individer som levde och led oberoende av den historiska kontexten – till huvudpersoner i stället för birollsinnehavare ger Sem-Sandberg dem en legitimitet som inte entydigt är bunden till något politiskt skeende, utan som skulle finnas där även om personen i fråga hade råkat vara hemmafru eller sömmerska. Kvinnor som vittnen om och exempel på historien, verkar författaren vilja säga, är lika viktiga och pålitliga som sina manliga motsvarigheter. Genom att fixera en människa med en ny blick kan man således i efterhand återge dem det värde och den betydelse de rätteligen haft men som historieskrivningen har berövat dem.
Det här betyder inte att Sem-Sandberg framställer sina huvudpersoner som helgon eller som perfekta människor. Tvärtom, de framstår ofta som väldigt osympatiska. Till exempel avsäger sig Ulrike Meinhof ”all fortsatt kontakt med sina barn. Angiven orsak: deras besök utgör ett distraktionselement. De hindrar henne från att tänka.” Milena Jesenská i sin tur var inte bara en flitig journalist utan också en morfinist av rang och uppenbarligen en dålig mor till sin dotter.
Återskapade
medvetanden
Sem-Sandbergs trilogi är litteratur som tar sig sitt kall på största allvar. Här finns knappt någon humor alls. Detta är ingen glättig underhållsläsning, och bra så. Stundvis påminner Sem-Sandbergs litterära strategier om en annan samtida författare, nämligen Don DeLillo. Den avgörande skillnaden mellan dessa två författare är att Sem-Sandberg gör skönlitteratur med en historisk blick medan DeLillo nästan maniskt försöker nagla fast nuet (med undantag för romanen Libra, som handlar om Lee Harvey Oswald). Det finns dock en ådra i Tre romaner som påminner om det som DeLillo gör i sin romankonst. Det handlar om en strävan efter att åskådliggöra, eller i Sem-Sandbergs fall, återskapa, en människas medvetande.
DeLillo skapar sina rollfigurers medvetande genom att bredda det i en ständig växelverkan mellan det populärkulturella/massmediala och rollfigurernas inre liv, bl.a. genom att i samma stycke och utan åtskiljande markörer blanda inre monologer med rapporter från en radio eller tv som finns i samma rum som det rollfiguren befinner sig i. Det gör att samtiden, det febriga nuet, träder fram som en formande faktor i rollfigurernas liv. Sem-Sandberg i sin tur manar fram verkliga människor ur det förflutna som samhället och historien har gjort sig av med och gått vidare från, och han börjar sedan jaga de här människornas medvetande genom att fiktionalisera dem och bygga vidare på den bild av dem som blivit kvar i samhället och göra den djupare och mer komplex. Detta blir synligt i samtliga tre romaner i trilogin, men kanske speciellt i Theres där berättandet är söndersprängt både kronologiskt och stilistiskt, och där den enda styrande principen verkar vara att få människan Ulrike Meinhof att träda fram ur all den kaosartade ideologiska iver som omgav henne.
I en passage i Theres uppmanar Meinhof sig själv att ständigt uppmärksamma ”[n]ödvändigheten av att hålla isär två skikt: ett ytligt retoriskt och ett mera grundläggande, historiskt” (författarens kursivering). Möjligen kan man se trilogin Tre romaner som ett försök att lyfta upp tre personer från en retorisk och ohistorisk dimma och ge dem deras rättmätiga plats i historien.
Mathias Rosenlund
Steve Sem-Sandberg: Tre romaner. Albert Bonniers Förlag, 2011.
