Caterina Stenius
I Solennitetssalen i Åbo framfördes i början av juni Erik Bergmans Triumf att finnas till för sopran, flöjt och slagverk till texter av Edith Södergran. Jag satt bak i salen tillsammans med andra sångare i Cecilia-kören. Vi hade just uppträtt med finlandssvensk körlyrik under samma konsert. Knappt hade Bergmans komposition kommit igång då sångarsystern bredvid mig helt stilla började skaka på omisskännligt vis; hon hade fått ett skrattskov och det spred sig på ett oroväckande sätt till nästa sångare i ledet. Som i en blixtbelysning tyckte jag mig se ett komplext och intressant sammanhang – insiktslikt – lysas upp för några korta sekunder.
Vad är det som utlöser skrattskov? Jag har funderat på det många gånger. Säkert finns det avhandlingar i ämnet men utan att ha konsulterat dem har jag för mig själv förklarat saken så att det handlar om en psykisk mekanism som triggas när social konvenans krockar med spontana upplevelser. Ju högtidligare, ju heligare, ju mer pretentiöst eller hierarkiskt sammanhanget – konvenansens krav – är, desto häftigare blir krocken. Klassrum av alla de slag, kyrkor, festliga tillfällen, middagsbjudningar med viktiga eller skitviktiga tal erbjuder utmärkta ramar för riktigt mustiga skrattskov. Sammanhanget självt skapar den distans som krävs för att vi ska uppfatta det ofrivilligt komiska.
Konserter med ”seriös musik” (hur illa tycker jag inte om detta språkliga uttryck!) erbjuder förstås också läckra tillfällen, men här var det inte själva konserttillfället som bäddade för krocken – till den saknades all distans eftersom vi själva just medverkat på lika villkor och var helt införstådda i konvenansens spelregler. Nej, det var konsten – musiken själv – som ställde till det. Erik Bergman kan vara både stolt och ledsen över den effekt hans musik hade.
Vi firar i år hans 100-årsjubileum men det innebär ingalunda att han passar in i Sannfinländarnas definition på vad konst är. Det svindlar för mig när jag tänker på alla de paradoxala implikationer som ryms i det konstaterandet. Jag ska inte uppehålla mig vid dem nu utan bara på vägen mot rubrikens mål peka på ett fenomen i receptionshistorien. Nämligen hur själva mottagandet av konst, i en blandning av generositet och okunnighet, av insiktsfullhet och insiktslöshet, kan fungera som ett kvävande famntag för konsten själv och liksom omärkligt oskadliggöra och slipa bort allt det som gör den angelägen. Hur famntaget kan vara dödligt och förvandla konsten till ett statiskt monument över ett förflutet, utan stor inverkan på oss. Det innebär ju ingalunda att konsten från tidigare sekler skulle sakna resonans idag. Bara att det i alla tider tycks finnas en stark kulturfientlig kraft som bland annat drar nytta av att konsten förses med prydliga etiketter. De ger (skenbar) kontroll över konsten som sedan inte mer kan oroa oss, bara lätt avfärdas. In i ett fack med den bara så har vi den ur vägen, som ett djur i bur. Inget är lika skönt som förenklingar. (Inte lika förrädiskt heller.)
Det har satts många etiketter på Bergmans musik, men av skrattparoxysmerna att döma har den än så länge inte blivit tämjd. Den är alltså på något sätt pinsam, olämplig och därför bokstavligen skrattretande. Kompositionen vi hörde består av tre satser. När diktjaget i den första texten står i en nattlig trädgård där stjärnor svärma och lyssnar och då Hör en stjärna falla med klang, ja så ill-ustrerar Bergman precis detta. Hur låter en stjärna som faller, hur låter en natt i en trädgård om man samtidigt tar i beaktande hur det som låter känns, upplevs? Bergmans fantasi leder – eller tvingar – honom att ta till klingande slagverk som glasstavar och snäckskal. När diktjaget i titeldikten, som kommer sist, tar de riktigt stora orden i sin mun – jag är en del av oändligheten eller – jag går på sol, jag står på sol – behövs sopranens högsta extatiska register och vilda slag på en tamtam. Kompositionen från 1979 är uttrycksfull på samma sätt som en vild tavla från expressionismens guldålder i början av förra seklet. Den är ömt inlevelsefull på samma sätt som en barnteckning. Men medlen är Bergmans egna och tidstypiska. Mest fäster man sig vid klangpaletten som Bergman utnyttjar virtuost och fullständigt fördomsfritt särskilt då han hanterar slagverk och mänskoröst. Naivism och expressionism må idag vara etiketter som snarare har en distanserande än uppseendeväckande effekt. Men Bergmans medel är fortsättningsvis generande direkta. Är man en känslig person måste man kanske skratta om man inte orkar bli berörd?
Absurt sa min känsliga granne i kören efter konserten. Andra sa att de helt enkelt inte tyckte om Bergmans Triumf att finnas till. De sa också att det är en smaksak. Alla kan inte tycka om allt. Det måste man bara respektera. Nej alla kan inte tycka om allt, men det betyder inte att reaktionerna i Solennitetssalen hade mer med smak att göra än ett trilskande barns matvägran. Jag är känslig på denhär punkten. Kanske för att jag i tidiga tonåren bestämde mig för att en dag kunna bevisa varför Beatles var bättre än Monkeys. Mina argument tröt nämligen den gången kapitalt och min klasskompis, som inte tyckte som jag, sa bara helt sonika att det var en smaksak. Så fan heller!
Idag blir allt flera möjligheter att bli vuxen bortfuskade med hänvisning till den subjektiva smaken. Jag tycker inte om – alltså behöver jag inte smaka. Men jag menar att smak inte är någon smaksak alls. Den är ett sinne som kan användas på ett berikande sätt. En utvecklad smak är en väsentlig motkraft mot förenkling. Den öppnar sig för allt flera intryck, den ger tillgång till det subtila och det komplexa. Men det behövs en viss vuxenhet för att man ska inse det.
Jag anar en brist på vuxenhet i vår tid. Som om vuxenhet skulle ha förvandlats till synonym för översitteri. Har jag rätt är det ödesdigert. Tänk er ett samhälle utan skola, en tillvaro utan andlig växt. Kulturen själv måste kunna axla föräldrarollen på något sätt. En föräldralös kultur är skyddslös och i den tar den andliga växtprocessen slut innan den fysiska gjort det fast det borde vara precis tvärtom. Men så länge man får skrattskov av Bergmans musik är det ingen fara å färde. Betydligt värre är det om han avfärdas som en fråga om smak.
Caterina Stenius
