Enligt en siffra finns det 337 olika nationella och etniska minoriteter i Europa – det rör sig om över 100 miljoner mänskor fördelade på 93 språkgrupper. I boken Europeisk mosaik – Nationella minoriteter som utmaning framgår det också att finlandssvenskarnas ställning är bättre än de flesta andra minoriteters.

Finns finlandssvenskarna verkligen, eller är de ”bara” svensktalande finnar? En uppenbarligen finsktalande (men svenskskrivande) finne har i ett par insändare i Hbl argumenterat för att språkkonflikterna i Finland skulle minska eller försvinna om vi bytte etikett. Men är det verkligen så enkelt?

Naturligtvis inte. Inte kan en utomstående plötsligt kliva in och omdefiniera ens identitet, det känns arrogant, som ett utslag av herrefolksfasoner. Och hur skulle det fungera på finska när ’suomenruotsalainen’ byts ut till ’ruotsia puhuva suomalainen’? Klumpigare och diffusare. Knappast skulle sverigefinnarna tycka om att inte längre vara ’ruotsinsuomalaisia’ utan ’suomea puhuvia ruotsalaisia’. (Nu talar vi om dem som flyttat till Sverige från Finland under senare årtionden, inte om den gamla gruppen norr om Kalix älv som alltid talat finska, eller ’meän kieli’.)

Men insändarskribenten skulle antagligen svara att grupperna inte är jämförbara. De finsktalande invandrarna i Sverige har bevarat sin finska kulturella identitet, medan de svensktalande invånarna i södra Finland har en kulturell identitet som inte nämnvärt präglas av Sverige, i Österbotten kan det vara annorlunda. Och han har delvis rätt. Finlandssvenskheten baserar sig på språket, mer än på en etnisk eller kulturell identitet.

När jag skriver detta har jag nyss kommit från rökbastun som min bror eldat i timmar. Här i Mäntyharju i sydligaste Savolax, en kommun som i tiden befolkades av tavaster, savolaxare och karelare, verkade vår mormors morfar Oskar Molander i tiden kring föregående sekelskifte som präst. Han var svenskspråkig, men talade naturligtvis finska. Det gjorde däremot inte hans hustru Viktoria, f. Floman, som hade gått i Smolnyj-institutet i S:t Petersburg på den tiden när många fröknar från fina finländska familjer gick i skola där, långt före bolsjevikernas tid – därför var hennes språk svenska, ryska och franska.

Bland parets många ättlingar råkar det finnas flera forna chefredaktörer, jag och Theresa Norrmén (båda Ny Tid) på den svenska sidan och åtminstone Jorma Cantell (Ahjo, Demari) på den finska. Den cantellska släkten är ett gott exempel på hur språkförhållandena i Finland inte är statiska, det finns inte ett finskt och ett svenskt Finland. Fast det fanns ett svenskt inslag i bakgrunden var Jormas föräldrar finska och flera av barnen har gjort en viktig insats i det finska samhällslivet, liksom deras småkusiner inom släkten Kuusi. Men yngsta sonen Ilkka, vår granne, har en tvåspråkig hustru, Ilse, från Vasa och deras söner har gått i svensk skola. I dagens Finland fluktuerar språkförhållandena ofta från generation till generation och de tvåspråkiga blir en allt större grupp.

Mosaik

Den finlandssvenska tankesmedjan Magma har låtit två utländska samhällsvetare, svensken Sten Berglund och norrmannen Kjetil Duvold, lägga en mosaik i större – europeisk – skala. Boken Europeisk mosaik – Nationella minoriteter som utmaning – vill sätta in finlandssvenskarna i ett större sammanhang och visa hur minoritetsfrågor lösts på olika håll i vår världsdel.

Det är en genomgång som visar hur allmänna de etniska och språkliga minoritetsproblemen är. Enligt en siffra finns det 337 olika nationella och etniska minoriteter i Europa – det rör sig om över 100 miljoner mänskor fördelade på 93 språkgrupper och omfattar inte utomeuropeiska invandrare. Också om författarna huvudsakligen riktar in sig på de största minoriteterna blir det oundvikligen en kartläggning från hög höjd, utan lokal konkretion.

Genomgången är ändå nyttig som en systematisering av olika minoritetssituationer. Den visar också att finlandssvenskarnas ställning framstår som bättre än de flesta andra minoriteters. Finland kan nog vara ett föredöme för andra, däremot är det inte så många lösningar vi kan importera från andra.

Förklaringen till finlandss-
venskarnas skyddade ställning ligger förstås i historien, i att svenskan fram till 1809 var rikets språk och också länge efter det den bildade klassens främsta språk. Ännu för hundra år sedan bestod ”societeten” i Mäntyharju av ungefär fem svensktalande familjer, med prästen, läkaren, länsmannen, apotekaren och stationsinspektören som överhuvud. Sedan dess har den finska emancipationen varit snabb, men det språkliga klasshatet blomstrar som känt fortfarande och underblåses av sannfinnarna.

Den närmaste motsvarigheten till finlandssvenskarna som europeisk minoritetsgrupp är antagligen ungrarna i Transsylvanien, påpekar författarna i förbigående. Ungrarna var ju i århundraden det styrande folket i regionen, medan rumänerna var enkla bönder. Till detta kom tyskarna, som var den importerade kvalificerade arbetskraft som många ”invandringskritiker” i dagens Finland nog accepterar. Också till Finland kom ju under 1800-talet många tyskar och andra utlänningar som i betydlig mån bidrog till industrialiseringen av landet.

Transsylvanien skymtar dock bara i en mening och inte heller annars ger boken just några tips om hur finlandsvenskarna ska bevara sina ställningar. Det har säkert inte heller varit avsikten med utredningen, i stället har man velat systematisera begreppen och boken kan vara till nytta för dem som intresserar sig för dessa frågor i allmänhet.

Peter Lodenius

Sten Berglund & Kjetil Duvold: Europeisk mosaik – Nationella minoriteter som utmaning, Magma 2010, 217 s.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.