Nej, nej, nej, jag hade verkligen inte tänkt skriva om Anders Behring Breivik och våldsdåden i Oslo och på Utöya.
Ändå gör jag det – och gör det inte bara efter att otaliga andra gjort det utan också efter att otaliga andra inlett sina kolumner med orden “Jag hade verkligern inte tänkt –”
Alla gör vi det för att vi inte kan låta bli, för att det är svårt att tänka på annat. I den svenska debatten om terrorattackerna i Norge är det inte nog med att Sverige och Norge varit ett rike utan det hävdas ihärdigt att de är det än idag. Fredrik Reinfeldt har därför fått hård kritik för att han inte varit lika landsfaderlig som Jens Stoltenberg, för att han inte lett sorgearbetet i Sverige, för att han inte deltagit i de olika minnesceremonierna i Stockholm och inte heller i övrigt visat tillräckligt solidaritet med Norge, ja, för att han helt enkelt inte visat sig tillräckligt berörd. När han sedan en vecka efter terrordåden publicerade en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt uppfattades också det som lite för sent, framförallt uppfattades det fortfarande som för kyligt. Reinfeldt borde uttryckligen ha nämnt rasismen, främlingsfientligheten och islamofobin i stället för att bara allmänt tala om rättstaten och om betydelsen av att inte låta våldet segra. Finland och Norge har som bekant aldrig varit ett men det hindrar inte att vår egen Jyrki Katainen precis som sin svenske kollega – och partikamrat – nu har kritiserats hårt för att inte ha försökt tävla med Stoltenberg, för att inte offentligt ha visat tillräckligt sorg. Frågorna hopar sig. Norge tar helt säkert tacksamt emot solidaritetsyttringar men är det så säkert att de igen vill vara ett med Sverige? Och betydligt intressantare: Är det inte paradoxalt att politiker förväntas visa känslor som å ena sidan kritiskt prövas för sin äkthet och spontanitet men som samtidigt helt uppenbart förväntas visas för väljarnas, partiets – och därmed ytterst för den egna karriärens – skull? Och hur statsmannalikt är egentligen Alexander Stubbs helt säkert spontana twitterinlägg: ”Det känns så fel. Jag skulle vilja ge Norge en kram.”?
Och framförallt: är det inte bättre att ta ställning till reaktioner snarare än till uteblivna reaktioner? Ingen utebliven reaktion i Finland är så problematisk som inrikesminister Päivi Räsanens uttalande att händelserna i Norge tyder på att det kunde vara skäl att begränsa invandringen till Finland. Det om något är ett förhållningssätt som innebär att man låter våldet segra.
Merete Mazzarella
är författare
