Bilden föreställer Miriam Makeba i Lionel Rogosins film år 1960.

Efter komedin Haarautuvan rakkauden talo återvänder Mika Kaurismäki till musikdokumentärens genre. Medan hans Moro no Brasil och Brasileirinho var passionerade, men opolitiska kärleksförklaringar till Brasiliens kultur handlar Mama Africa om en världsberömd människorättskämpe.

Mama Africa. Så kallades Miriam Makeba (1932–2008). Den sydafrikanska sångerskan studerade aldrig musik. Hon hade den i blodet. Hennes mor var en sangoma, helbrägdagörare. Miriam ärvde hennes förmåga att hela, men i stället för örter använde hon musiken.

Kaurismäkis film är en skicklig om än lite väl utdragen komposition sammansatt av arkivmaterial och intervjuer. Berättelsen växer fram till tonerna av Makebas sånger: ”Soweto Blues”, ”The Click Song”, ”Pata pata”, ”Malaika”. Filmen är färggrann, men också präglad av svartvit patina.

En gammal sångerska tar ton i en klubb där Makeba en gång uppträdde – och fnissar belåtet då hon minns hur man på den tiden smugglade in mörkhyade sångare som inte fick uppträda inför vit publik. En dag kom den amerikanske filmmakaren Lionel Rogosin till Johannesburg. Hans dokumentär Come Back Africa vann ett pris i Venedig år 1959. Makeba som var med i filmen kunde inte återvända från Venedig till apartheidens Sydafrika. Hon flyttade till USA där hon erbjöds en turné av Harry Belafonte.

”Glöm inte dina rötter”, säger Belafonte i Kaurismäkis film. Det gjorde aldrig Miriam. Hennes konst och engagemang hade en stor inverkan på 60-talets progressiva samhällsutveckling.

Vi hör henne tala i FN år 1963. Hon fick inte resa till sitt hemland för att gå på sin mors begravning. Samma orättvisa drabbade flera landsflyktiga sovjetiska kulturpersonligheter som Josef Brodsky. Först år 1990, efter Nelson Mandelas frigivning återsåg Miriam sitt älskade Sydafrika.

Vi får träffa Miriams exmake Hugh Masekela, sångerskan Angélique Kidjo, Miriams dotterdotter Zenzi Lee. Makebas tragiska familjehistoria berör. Lika mycket berör hennes yrkesbana. Efter att hon gift sig med Stokely Carmichael vars namn blivit synonymt med Black Power-rörelsen inhiberades hennes konserter i hela USA.

Makeba sjöng på en mängd afrikanska språk och blev en länk mellan olika afrikanska stater. Samma roll spelade Om Kalsoum i den arabiska världen, men till skillnad från henne blev Makeba aldrig någon diva. Hennes hem i Guinea var gästfritt och anspråkslöst, berättar vännerna.

Ett stycke levande musikhistoria, sammanflätat med världshistorien.

Zinaida Lindén

Mama Africa. Regi: Mika Kaurismäki. Manus: Mika Kaurismäki, Don Edkins. Foto: Frank Lehman, Eran Tahor. Musik: Miriam Makeba. Medverkande: Miriam Makeba (arkivmaterial), Hugh Masekela, Zenzi Lee m.fl. Dokumentär 2011.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.