1,2K

Tajmingen är perfekt. Den sista natten med midnattssol på Nordkap. Det är midnatt. Tyvärr ligger dimman så tjock att man knappt ser baklysen på bilen framför. Vägen tar slut och vi stannar före turistfällan som ligger och lockar där framme, stiger ut i den svinkyla som skall föreställa sommarnatt här i allra nordligaste Nordnorge, och allt är mörker. Och så, när man är beredd att ge upp, ta sig tillbaka till härbärget och slänga sig i en varm säng, just då bryter ljuset igenom. Molnen ligger fortfarande tjocka ovanför, men vi ser Ishavet under oss, ser bränningarna brytas mot stranden, och överallt svävar ett förunderligt skimmer.

På vägen tillbaka är jag så upprymd att jag kräver att vi stannar upp vid den nordligaste sjö vi kan hitta, och kastar mig i vattnet.

Mörkret skulle väl kunna symbolisera Sannfinländarnas valseger, den islamofobiska hegemoni där inte ens de mest öppna fascistiska terrordåd kan få de mer moderata delarna av samma rörelse att idka någon självkritik, eller till och med den europeiska och globala ekonomin.

Mörker finns det verkligen tillräckligt av just nu. Att hitta ljuset känns mycket svårare. En ljuspunkt är säkert den nuvarande regeringen, i all sin tråkighet. Vi verkar ha lärt oss något av 1930-talet: högerspöken och -populister ska uteslutas, trots all befogad rädsla att de bara förstärks i opposition.

Och när center–högern i Samlingspartiet börjar kräva upprivning av regeringsprogrammet för att det blir för dyrt så finns det en teoretisk vänstermajoritet, inom regeringen i alla fall. Visst kommer det att vara för jävligt de närmaste åren, och det blir spännande att se om regeringen håller hela sitt mandat ut, men någon katastrof är det väl inte.

Vad gäller Europa är det svårare att hitta ljusglimtar för framtiden. Ligger de kanske i metropolernas upproriska ungdoms små brasor som de tänder för att värna mot högerregeringarnas offensiv? Det är kallt ute, man måste hålla sig varm, och så vidare. Men mörkret är så mycket större än vad ett par uppeldade stadsbibliotek och designmöbelbutiker kan rå på. Just nu ser jag hellre hoppfullt på de panikslagna ansiktsuttryck Europas makthavare får när de talar om en samlad och styrd europeisk finanspolitik. Merkel och Sarkozy har fått städer och förorter uppeldade förr, sådant skrämmer dem inte. Det är när marknadskrafterna de tjänat i årtionden avkräver dem en snabbt uppbyggd och verkligt fungerande europeisk regering med makt över ekonomin som de blir rädda. Något de vet bättre än de kortsiktiga spekulanternas klubb är att en sådan regering också kan vändas mot marknaderna själva, ifall fel människor sitter vid rodret. Makten i Europa kan till slut bli något som det är värt att kämpa om, och tillkämpa sig. Ett kallt grönt norrsken är det, men en ljuspunkt ändå.

Markus Drake