Medan strålkastarna riktas på ett Gaddafis Libyen på fall , försöker andra arabledare blidka folket med eftergiftspolitik.
Vårens uppror och revolter i arabvärlden fick mycket uppmärksamhet då de utbröt. Libyen vars inbördeskrig drar mot ett kaotiskt slut och Syrien genom sitt ledarskaps extraordinära brutalitet och sitt folks än mer extraordinära mod och uthållighet har fått en hel del plats i det mediala rampljuset. Men samtidigt pågår mycket i andra mindre uppmärksammade länder i regionen, där arabvårens oroligheter lett till nya politiska realiteter.
Jordanien och Marocko har, trots sina auktoritära ledarskap, inte utmärkt sig genom vare sig våldsorgier eller radikala maktskiften. Trots detta skakades även dessa länder av till en början fredliga protester som urartade, men i stället för att skicka pansarvagnar mot demonstranterna valde ländernas härskare en mer tillmötesgående attityd. Både Marockos kung Muhammad IV och Jordaniens kung Abdullah II har redan en längre tid visat prov på mindre auktoritarism och mer tolerans än sina republikanska motsvarigheter och valde även nu skattelättnader, ökad subventionering av livsmedel och selektiva amnestier för vissa förbrytare som metod för att blidka arga medborgare innan de blev för många.
Båda ledarna tog också Mubaraks och (Tunisiens president) Ben Alis öden på tillräckligt stort allvar för att göra vissa politiska eftergifter. I Marocko godkände kung Muhammad en uppsättning konstitutionella reformer som röstades igenom av en överväldigande majoritet. Reformerna begränsar kungens makt till förmån för parlamentet och premiärministern, och banar väg för ett parlamentsval som ska hållas i början av november i år. Trots att förändringarna som hyllats av många och förstärker Marockos image som en moderniserande kraft i arabvärlden förvandlar landet från en absolut till en konstitutionell monarki har de ändå kritiserats av demokratiförkämpar som anser att kungen fortfarande kommer att ha för mycket makt att blanda sig i statliga angelägenheter.
I Jordanien var monarken försiktigare, och nöjde sig med att byta ut sin impopuläre premiärminister och lätta på lagarna om offentliga demonstrationer för att undvika konfrontationer. Han har också i mer eller mindre vaga ordalag talat om politiska reformer, nya vallagar och val, men utan att nämna datum. Majoriteten av Jordaniens befolkning verkar dock stöda sin kung, tacksamma över att han är mindre auktoritär än sin granne, Syriens president Al-Assad. Jordanien lider också av splittring och undertryckta konflikter mellan landets etniska grupper och många ser kungafamiljen som en viktig sammanhållande kraft.
Otto Ekman
