Vad kunde vara ett bättre val om man besöker Berliner Ensemble än Mutter Courage och vilken plats bättre att se och uppleva Brecht på än just där. Det är ungefär som att se Shakespeare på the Globe i London.

Regissören Claus Peymanns Mutter Courage är en stilren, klassiskt utmejslad föreställning helt i enlighet med den filosofi som Peymann gjort till sin. En filosofi där han följer Bertolt Brecht i spåren och anser att teaterns uppgift är att förbättra den mänskliga rasen. Det är i och för sig inget nytt, det ansåg redan Aischylos, men Brecht gick längre och lät estetikens och teaterns uttrycksmedel underordna sig denna uppgift.

Brecht skrev Mutter courage på mindre än en månad vid andra världskrigets utbrott. Han skrev den i ett ”tillstånd av hetta”, det han skildrar var då dagsaktuellt och hela pjäsen en flammande protest.

Mutter Courage handlar om kriget och om det fåfängliga i att försöka leva på kriget som gör alla till förlorare. Pjäsen handlar också om hur man skall kunna bevara godheten i en ond värld.

Det är i Mutter Courage som Brecht förfinar och fulländar sin syn på ”den episka teatern” och alienationsbegreppet.

Förebilden till Mutter Courage hämtade Brecht från Lotta Svärd i Fänrik Ståls Sägner, även om själva namnet är hämtat från en 1700-talsskildring av en soldathora som drar sig fram i trettioåriga kriget. Den är skriven innan Brechts korta finländska exil, men vi vet att han vid den här tiden hade kontakt med Hella Wuolijoki som sedermera skulle ge honom uppslaget till Herr Puntila och hans dräng Matti, så det är inte otroligt att hon också gav honom idén till Mutter Courage.

Regissören Claus Peymann – som också är ledare för Berliner Ensamble – hävdar numera med kraft att vi måste återvända till klassikerna. Han upplevde dessförinnan ett stort bakslag i och med produktionen av den starkt kritiserade Freedom and Democracy I hate you. Föreställningen, med blod och våld på scenen, ledde till en av de största kriserna för Berliner Ensemble sedan murens fall, och resulterade i ett definitivt avsked till allt experimenterande ett bra tag framöver.

Peymann går nu till och med så långt att han säger att teatern skall vara ett museum. Det låter provocerande och det är kanske hans avsikt att få oss att tänka efter, för den Mutter Courage som nu framförs på Berliner Ensambles scen Theater am Sciffbaum har definitivt ingenting musealt över sig, inget ängsligt kopierande av gamla förlagor. Den har tvärtom en friskhet och äkthet som har fått teatervärlden att jubla.

Här på samma teater gjordes i tiden titelrollen av Brechts hustru Helene Weigel. Hennes berömda tolkning skulle kunna förvandla alla efterföljare till epigoner, men inte Carmen-Maja Antoni. Efter att ha hyllats som en stor stjärna i gamla DDR, fick hon efter murens fall hanka sig fram med småroller i TV. Men nu triumferar Antoni med sin tolkning som har en alldeles egenartad lyster. Hon var den enda från gamla östtyska Berliner Ensemble som plockades in i Peymanns lag. Han visste vad han gjorde.

Också Christina Drechslers tolkning av den stumma Kattrin som i sin tidiga barndom utsatts för våld och övergrepp och då blev stum, är enastående. Det är en tolkning som sliter sönder publikens hjärta utan att där finns minsta spår av sentimentalitet.

Hela föreställningen har en dramatisk täthet där scenografi, regi och skådespeleri smälter samman till en stark fungerande helhet. Här finns inga ängsliga sidoblickar på Helen Weigels ande som rimligtvis borde kunna anas under tiljorna.

Jag rekommenderar varmt alla Berlinresenärer att ta sig tid med ett teaterbesök på gamla Theater am Shiffbaum. Biljetter bokar man nätet och priserna är faktiskt överkomliga.

Tage Tallqvist

Bertolt Brecht: Mutter Courage. Regi: Claus Peymann. Musik: Paul Dessau. Mutter Courage: Carmen-Maja Antoni. Berliner Ensamble. Till 23.9.2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.