Människor i dag kan tyckas vara postmoderna kulturella mångätare som väljer fritt, och jämställer – eller skiljer på – högt och lågt enligt tycke. Men det kan vara intressant ibland att fundera på vilka roller olika konstarter har: hur vi närmar oss dem, vad de betyder för oss, och hur de kommer in i våra samtal och våra liv under olika tidsperioder.
Någon gång efter att grammofonen blev vanlig blev det pinsamt att uppträda med musik när man sitter och umgås hemma hos någon. Varför? Är det för att man närsomhelst kan lyssna på en inspelning gjord av proffsmusiker? Är det för att den musik vi lyssnar på för det mesta inte längre går att framföra på det sättet? Knappast, för det är ok om Bosse sätter på en skiva med Schuberts lieder hemma hos en kompis, men inte att Bosse och hans fru bänkar sig vid pianot och spelar och sjunger några av desamma. Inte ens om de gör det bra. Inte ens om de gör det bättre än musikerna på inspelningen.
Jag tycker själv att det är fantastiskt roligt med 1800-talsromanens bild av engelska högreståndsmiljöer där unga damer ska vara ”accomplished”, vilket utöver oklanderlig konversation och finare sömnad även inkluderar att man spelar ett instrument, sjunger eller är bra på att teckna. (Kulturellt kapital på äktenskapsmarknaden.)
Läsandet är klart mera problematiskt: Catherine i Jane Austens Northanger Abbey, till exempel, skämmer ut sig rejält när hon låter sin fantasi skena iväg; en fantasi närd på läsning av gotiska romaner.
För det senare 1900-talets och vår tids västerländska medelklass är läsandet självklart något rågbrödsnyttigt, och man har ganska långt tappat bort tanken att litteraturen kunde vara subversiv, att den kunde förändra läsaren på överraskande sätt. Inte bara bilda, ge ett gott språk och utveckla den idag så uppskattade ”fantasin”, utan också rubba den goda ordningen på det sätt som många tänker att t.ex. en Lars von Trier gör med sina filmer.
När jag som doktorand skrev om litteratur och filosofi var det en student som frågade:”Varför skriver du om litteratur och filosofi. Varför inte om film. Filmen är vår tids arketypiska konstform.” Den här studenten var inte den enda: många har tyckt att filmen skulle vara mera rätt, mera relevant och framför allt coolare. Eller som en god vän sade:
”Filmen är vår tids roman. Alla går på bio. Alla ser film, men alla läser inte nödvändigtvis romaner.”
Tanken om filmen som vår tids uttrycksmedel och vår tids konst lever stark. Men som en kollega uttrycket det: ”Filmen är 1900-talets konstform, romanen 1800-talets, vad som blir 2000-talets vet vi inte ännu.”
Vad innebär det att en konstform på det här sättet förknippas med en viss tid? Olika konst- och kulturformers betydelse och popularitet är beroende av hur människor lever, vilka material och vilken teknik de har och inte har tillgång till. Vi tror kanske nu att ”det nya” kommer att hänga ihop med internet och att det kommer att vara mera interaktivt än vare sig romanen eller filmen. Men vad vet vi?
I väntan på 2000-talets konstform(er) kommer Ny Tid under hösten att publicera lite flera längre texter än vanligt om just film. I det här numret finns förutom Zinaida Lindéns filmrecensioner även Mikael Brunilas intervju med den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul och Niklas Forsbergs essä om Stanley Cavells syn på filmen som ett filosofiskt medium.
Nora Hämäläinen
