Robin Valtialas nya roman Som katternas sätt att minnas är rolig läsning, men berättelsen trasslar in sig i invecklade resonemang och experimentell prosa, skriver Otto Ekman.

En medelålders kvinnlig författare på flykt undan sin jobbiga förläggare träffar på Helsingfors-Vanda flygfält en talande katt, som tar med henne på en resa till ett mystiskt land av öknar och labyrinter där kvinnan studerar grottmålningar och tydligen återhämtar sig från någon form av livskris. Det är handlingen i Robin  Valtialas nyutkomna roman Som katternas sätt att minnas, en surrealistisk liten berättelse som det är svårt att bilda sig en uppfattning om.

Största delen av bokens handling går ut på att kvinnan och katten, efter att de rest bort från Finland och rymt undan en opålitlig taxichaufför i en öken, undersöker en stor labyrint vars väggar är fyllda med grottmålningar. Grottmålningarna är målade av ett folk som heter Tallur, ett slags urinvånare som bor i labyrinten och som kvinnan senare får möta. Katten berättar för kvinnan om grottmålningarna och översätter Tallurs språk för henne, men eftersom så väl kattens läskunnighet som sanningshalten i vad den berättar är tvivelaktig så vet kvinnan, och läsaren, aldrig riktigt vad som stämmer.

Världen som Valtiala skapar – labyrinten fylld med mystiska varelser, djur och Tallurfolket och deras samhälle – är intressant och detaljerad och man får intrycket av att författaren haft roligt då han hittat på allt det här, vilket smittar av sig på läsaren.

Boken, som berättas ur ett  förstapersons perspektiv, är med sina hundra sidor knappt mer än en novell men är ändå som helhet en utmaning att hänga med i. Språket är invecklat, med långa, underligt strukturerade meningar och invecklade resonemang om påhittade saker som kräver en stor dos koncentration att hålla reda på. Valtiala, som själv studerar flera olika språk, uppvisar i sin prosa en uppfinningsrikedom och originalitet som ger boken mycket av dess charm, men tidvis går överstyr och får läsaren att tappa tråden. Kombinationen av långa invecklade resonemang på invecklad experimentell prosa, och en kort och lättsam intrig, gör helheten lätt irriterande. Karaktärerna, kvinnan och katten, hinner inte presenteras för läsaren på ett sätt som skulle ge upphov till någon närmare känsla av bekantskap eller samhörighet. De små snuttar bakgrundsinformation som kommer fram drunknar i röran av medelålderskris, kattlogik och påhittad Tallur-mytologi som presenteras om varandra.

Man får intrycket av att Som katternas sätt att minnas är en bok som det var roligare att skriva än den är att läsa. På vissa ställen verkar det nästan som om författaren medvetet skulle gå in för att göra det svårt för läsaren, och skaparglädjen ter sig betydligt mindre sympatisk om den ackompanjeras av ett hånskratt. Boken känns lite halvfärdig, vilket är synd eftersom dess goda sidor, berättarglädjen, fantasin och den språkliga kreativiteten, ger läsaren en frestande skymt av vad den skulle ha kunnat vara.

 

Otto Ekman

Lämna en kommentar