Mera poliser och hårdare straff är Camerons lösning på problemen.
Den 6 augusti började Londonstadsdelen Tottenham brinna i ett spontant utbrott av gatuvåld som skulle komma att sprida sig först till fler stadsdelar och sedan också till flera andra städer över hela England. Gnistan som tände elden var en incident där en ung svart man, Mark Duggan, anklagad för inblandning i kokainhandel och kriminell gängverksamhet, sköts till döds av specialpoliser från Scotland Yard. Duggan sades ha öppnat eld mot polisen först, men vapnet han påstås ha använt hittades oavfyrat på brottsplatsen och kulan som hittades inbäddad i en polisradio bevisades av kriminologer ha kommit från ett polisvapen, inte Duggans pistol.
Oklarheterna kring fallet väckte förståeligt nog ilska i den samhällsgrupp, unga män med invandrarbakgrund, som anser sig bli mest felbehandlade av Londons Metropolitan Police Service som även beskyllts för ”institutionell rasism” i undersökningar relaterade till andra kontroversiella fall, till exempel knivhuggningen av Stephen Lawrence 1993.
Men dödsskjutningen av en enda potentiellt oskyldig man kan knappast förklara vad som hände sedan.
En protestmarsch till Duggans minne urartade till följd av kombinationen av polisens arrogans och ovilja att kommunicera och inblandningen av yngre och mer våldsamma demonstranter, vissa beväpnade. Runt tiotiden på kvällen rapporteras de första våldsamheterna ha börjat, polisbilar och en dubbeldäckarbuss samt ett antal hus, bland annat postkontoret, sattes i brand. Kravallpolis och ridande polis sattes in då situationen alltmer börjat anta formen av upplopp, men poliserna var för få för att hindra våldet från att sprida sig från Tottenham till Enfield, Brixton och vidare genom nordöstra Londons fattiga stadsdelar och sedan även till rikare delar i centrala och västra London, där gäng bröt sig in och rånade kunder på en lyxrestaurang. Upploppen har beskrivits som de värsta på tiotals år. Efter fyra dagars upplopp fick polisen med hjälp av massiva förstärkningar kontroll över situationen i London, men upploppen fortsatte ännu på andra håll.
Reaktionen på upploppen har varit chockad. The Economist-bloggaren Buttonwood anser att den brittiska självbelåtna attityden som varit full av förakt för ”dom härjande grekerna och deras korrumperade ekonomi” fått sig en rejäl törn. För England, som med sitt pund och sin höga kreditvärdering tidigare omtalats som en ”skyddad hamn” från den ekonomiska krisen kommer upploppen garanterat att innebära ekonomiska konsekvenser och förlust av internationell prestige. Särskilt med tanke på att London ska stå som värld för de olympiska spelen år 2012 kommer denna uppvisning i kaos på gatorna synnerligen olägligt.
Premiärminister David Cameron kallar upploppen för ”ren och skär kriminalitet” och ”oacceptabla och oförlåtliga”. Cameron, som i början av sin karriär som konservativ ledare försökte ändra sitt partis attityd mot ungdomsbrottslighet och undersöka bakomliggande orsaker i stället för att koncentrera sig på enbart bestraffning, har nu helt och hållet bytt skiva och försöker i stället lugna ner rädda och arga londonbor med löften om mera poliser och hårdare straff oavsett de till största delen unga förövarnas ålder. Tecken tyder på att hans åsikter delas av majoriteten av Storbritanniens konservativa medelklass.
Orsakerna bakom upploppen förenklas med ett svidande och tanklöst förakt mot fattiga som är särskilt vanligt i det brittiska klassamhället. På internet är diskussionerna fulla med föraktfulla skämt om ”chavs”, ett skällsord för fattig obildad underklass, som plundrar sportbutiker för att få nya träningsoveraller och skateboardskor. Bortsett från ett par kolumnister i vänsterlutande The Guardian verkar britterna helt enkelt välja att inte låtsas om att de bor i landet med den utvecklade världens sämsta sociala rörlighet, att klassklyftorna växer och att höjningen av priset på högre utbildning slår ner på de utsattaste av de utsatta, fattiga förortsungdomar som bara blir fler och fler.
När samhällets dysfunktionalitet slår tillbaka i form av en våldsam och alienerad ungdom som inte upplever sig själva som intressenter i den rådande samhällsordningen reagerar de drabbade vars ögon på ett brutalt sätt öppnats, med panik, förnekelse och en desperat efterfrågan på enkla lösningar i auktoritär stil. Premiärminister Cameron har under dagarna efter upploppen koncentrerat sig på att plocka poäng från den konservativa högern genom att kalla oro över anklagade upploppsmakares mänskliga rättigheter ”falsk”, säga att fattigdom inte har något med upploppen att göra och skylla de ungas problem på bristande familjevärderingar. Minderåriga förövare förflyttas från magistratsdomstol upp till krondomstol för att möjliggöra hårdare straff, och vissa av dem löper risk att förlora sin anonymitet som åtalade. Samtidigt förbereds en ny våg av nedskärningar i parlamentet och det talas om att strypa socialskyddet för människor som deltagit i upploppen vare sig de döms för brott eller inte. Storbritanniens höger-koalitionsregering med de konservativa i spetsen verkar ha bestämt sig för att strypa symptomen och ignorera, om inte rent av förvärra, själva sjukdomen.
Otto Ekman