Silversmeden Gerry Marks tillhör på mödernet Haidastammen, ett av Kanadas många indianfolk. Historien om hans familjebakgrund är genomsyrad av de grymheter som ursprungsbefolkningen utsatts för långt in på nittonhundratalet. För Gerry blev konsten hans räddning.
Jag träffar Gerry Marks i Penang. Den politiska oron i Thailand har sänt hit en ström av resenärer och turister. Den malaysiska staden sjuder av liv. Möjligen kan värmen under sena eftermiddagar försänka människorna i en orolig slummer, men då solen väl gått ner i ett rökigt töcken över Malacca-sundet vaknar alla upp med ny energi. Staden har en kalejdoskopisk kvalitet, man behöver inte förflytta sig mycket i tid och rum för att spana in nya skärvor i en mångkulturell verklighet.
Inom loppet av några veckor har vi från väst firat vårt nyår, de indiska tamilerna har laddat upp för sin stora högtid Thaipusam, en tacksägelsens och ångerns karneval med masochistiska förtecken, muslimerna har firat profetens födelsedag med ändlösa processioner genom stadens gator och slutligen har kineserna firat det kinesiska nyåret som fått Penang att genljuda av lejondansens cymbaler och trummor.
Gerry tillhör på mödernet Haidastammen, ett av de många indianfolk som långt före européernas ankomst bott på Kanadas nordvästkust i nuvarande British Columbia. Hans pappa var en polack som lämnade sitt hemland efter andra världskriget. Efter hårda uppväxtår har Gerry lyckats skapa sig en aktad ställning som guld- och silversmed. Hotellrummet här i Georgetown har han förvandlat till arbetsrum där han hamrar fram skimrande armband ur silverplattor som han graverar med gestalter ur Haidas bildvärld: korpar, örnar, björnar och människor.
Där vi suttit vid det öppna fönstret i Gerrys rum på Starlodge Hotel har vi sett fyrverkerierna avlösa varandra medan hundarna skällt och jag lyssnat till Gerrys historia.
Haidafolkets hemplatser sedan tusentals år tillbaka finns på Queen Charlotte Islands, en ögrupp i Stilla havet 100 km rakt västerut från den kanadensiska nordvästkusten. Här blomstrade deras kultur långt före mötet med européerna. Varma havsströmmar och ständiga vindar med sälta och fukt ger även idag grönska åt vidsträckta skogar av gran, tall och ceder.
Skogarna och havet är Haidas ursprungliga element och livsmiljö. Träden gav virke till långhusen och totempålarna som blev stammens kännetecken. Ur de högresta cedrarnas stammar byggdes också rikt utsirade kanoter som med lätthet transporterade folk och gods över vattnen. Öarna har på öars vis utvecklat en rik flora och fauna. På de klippiga stränderna finns stora kolonier av sjölejon och gråvalar syns ofta i vattnet utanför, mäktiga örnar vakar över skogarna där rådjur och björn har sitt hem.
Människorna här var kända för sin sjöfartskonst och krigiska läggning. Samhällena var hierarkiskt uppbyggda och slaveriet var utbrett.
De blev också kända för sina stora gästabud, så kallade potlatchfester som ännu hålls vid stora högtider. De utgör navet i haidas sociala liv och har i modern tid omhuldats av antropologerna.
Det kunde ha varit en underbar uppväxtmiljö för en pojke, i stället är det en grym historia jag får ta del av.
Kontakten med européerna som tog vid i slutet av 1700-talet hade en förödande effekt på Haidas befolkning. Uppskattningsvis 95 procent av befolkningen hade bara hundra år senare dukat under av olika sjukdomar och umbäranden. I flera fall finns det dokumenterat att spridningen av sjukdomar var medveten och planerad för att komma åt landområden som indianerna bebodde.
Döden i skolan
Gerry är född i Vancouver, där han även växte upp. Ändå har stora delar av hans liv handlat om att återvända till öarna i havet.
Gerrys mor tvingades som tolvåring att lämna sin familj för att flytta till Vancouver som låg 500 mil söderut på fastlandet. Här sattes hon i en av de fruktade internatskolorna som skapats enbart för urbefolkningen. Verksamheten i skolorna, som var ett samarbete mellan den federala kanadensiska regeringen och katolska kyrkan, utgjorde en central del i Kanadas assimilationspolitik som syftade till att ”utrota indianen i barnet ”.
– Det var koncentrationsläger men i en annan form, säger Gerry.
Gerrys mamma var bara ett av tusentals barn som med tvång togs ifrån sina familjer. Ett flertal män och kvinnor har nu senare trätt fram och berättat om fysiska och sexuella övergrepp som de utsatts för. Dödligheten på skolorna var hög. Fem år efter skolstarten hade 35–60 procent av eleverna dött, siffror som blev kända först 1922. Bristande hygien och avsaknaden av läkarvård ledde till att många insjuknade i smittsamma sjukdomar som tuberkolos och mässling.
De små barnen som var förbjudna att besöka sina anhöriga insjuknade och dog långt borta från sina hem i indianreservaten.
De var förbjudna att tala sitt eget språk och praktisera sin egen tro, vilket lett till att man senare har anklagat Kanadas regering för kulturellt folkmord.
De flesta övergreppen begicks av katolska präster – knappast en överraskning efter den senaste tidens avslöjanden i vår egen tid.
Anklagelserna har fortfarande en brännande aktualitet. Överlevande och anhöriga lämnade i februari 2010 in en namnlista med över 2 000 namn på barn som försvann innan den sista residensskolan stängdes på 1960-talet. De krävde att kropparna eller kvarlevorna av barnen utlämnas. Redan 1998 utfärdade regeringen ett dokument om försoning där man officiellt riktade en ursäkt till de människor som blivit sexuellt och fysiskt utnyttjade.
Gerrys mamma Blanche fick aldrig rätsida på sitt liv efter skolåren. Hon blev kvar i Vancouver.
Hon ville aldrig tala om sina erfarenheter i residensskolan men hennes liv vittnar om illa läkta trauman. Som femåring blev Gerry fosterhemsplacerad. Han visar mig ett fotografi av sin mamma i 55-års åldern. Efter svåra alkoholproblem och elva barn var hon fortfarande en vacker kvinna.
Gerry upphörde aldrig att älska henne, han var hennes favoritbarn. Under åren före hennes död var han det enda av barnen som höll kontakten.
När Gerry var elva ville han döda alla vita människor som tagit honom bort från hans hem och hans mamma. Han minns fortfarande klart de intensiva tankarna på hämnd som alltid utmynnade i insikten om att att han själv var till hälften vit, skulle han då också straffa sig själv? Ekvationen gick aldrig att lösa. Som fjortonåring rymde han från fosterhemmet men upptäckte att han inte hade någonstans att ta vägen. Två år senare riktade han ett gevär mot magen och tryckte av. Genom ett under överlevde han.
Då han nu ser tillbaka inser han att fosterhemmet hos miss C dit han fördes som femåring trots allt gav honom några år av stabilitet som han väl behövde. Utan åren hos miss C – han kallade henne aldrig för mamma – skulle hans liv ha sett annorlunda ut. Han slapp residensskolans destruktiva inverkan och fick gå i en vanlig skola. Men detta hade också sitt pris då han tappade kontakten med sitt eget folk. Känslan av utanförskap har följt honom genom livet.
Alla bär med sig sina föräldrars historia i någon form. De flesta människor som tillhör ursprungsfolken i Kanada och USA lever med hågkomster av övergrepp, hot om utrotning och folkmord i sitt kollektiva minne och medvetande. Ingen går opåverkad av ett sådant arv. Gerry har valt att inte bilda familj.
– Jag vill inte riskera att mina barn ska gå igenom samma saker i livet som jag.
Hemkomst
Trots de onda öden som drabbat Haidafolket har det lyckats bevara och även utveckla sitt rika arv av trä-, sten- och metallsnideri som formgett deras mytologiska värld. Kanadas nordvästkust är känd för sina konstnärer som tar avstamp i traditionen men trots detta förmår vara nyskapande.
För Gerry blev konsten en flyktväg ur de onda cirklar han hamnat i. Som nittonåring då han liftade runt i Kanada mötte han av en händelse Bill Reid, nestorn bland nordvästkustens konstnärer. Det blev ett viktigt möte och en vändpunkt. Själv var han då bara en vilsen tonåring men Bill Reid måste ha sett något speciellt hos honom för han uppmanade honom att söka en lärare. På sin väg tillbaka till Vancouver träffade han en annan av Haidas namnkunniga konstnärer, Freda Diesling. Ödets gudinnor smålog helt klart för Gerry. Äntligen!
Det var kort efteråt som han beslöt sig för att återvända till Queen Charlotte-öarna och reservatet Masset som hans mamma en gång tvingats lämna. Under långa ensamma pojkår hade han närt drömmar om tillhörighet och hemkomst.
Redan den första gången brast många strängar i hans längtan. Hans ankomst noterades knapppt av släktingarna. Verkligheten på reservatet var en helt annan än han tänkt sig. Stagnation, trångsynthet och avundsjuka var vad han fann. Han stannade inte länge den gången, men gav inte heller upp. Detta var bara början på en lång serie resor. Under de följande 30 åren återvände han ett tiotal gånger till Masset och var bosatt där i sammanlagt fyra år mellan 1988–92. Medan hans mamma levde tog han flera gånger med henne dit men hon återvände alltid snart till Vancouver.
Varför var det så viktigt att återvända till Masset?
– Jag ville förstå vad det innebar att växa upp på ett reservat, jag ville förstå min mamma.
Gerry har funderat mycket över orsakerna till att han inte kände sig hemma i Masset.
– Jag hade ingen gemensam bakgrund med de andra, ingen gemenskap. Några av mina släktingar talade bara det lokala haidaspråket, inte engelska som jag.
Människorna där skrämde mig och jag kände mig själv oförmögen att ta kontakt. Egentligen hatade de mig, jag var en utböling i deras ögon! Reservatet är en misär där 75 procent av invånarna lever på socialbidrag. Att leva på sin konst är det enda sättet att leva oberoende av statliga bidrag.
Det är en svart bild Gerry ger av levnadsförhållandena på reservatet, långt från de mera optimistiska forskarrapporter jag läst om nya projekt inom fiske och turism.
Gerry talar långsamt. Han är angelägen om att hitta de rätta orden, kanske hjälper de honom att ta udden av smärtan, att förstå och försona sig med det som var. Och är.
Samma precision ser jag i armbanden och ringarna som han graverar med Haidafolkets mytologiska gestalter: korpen, åskfågeln, örnen och andra. Linjerna är självklara, flytande, tvekar aldrig. En perfekt form som omvandlar och skapar konst av det plågsamma i en nations nedgång, och samtidigt besvärjer den. Skaparkraften som en gång var Haidas lever kvar i den skimrande metallen.
Nu har Gerry inga tankar på att återvända till Masset och öarna.
– Min resa är gjord. Det var trots allt bättre att växa upp i Vancouver, på reservatet står livet stilla.
Han talar med hemlängtan om Vancouver och visar mig en karta av staden som han alltid har med sig då han reser. Han berättar om de stora parkerna och stadens myllrande liv med människor från alla världens hörn.
– Jag är en urban indian numera, förklarar han.
Svärtan i Gerrys beskrivning av reservaten och ursprungsfolkens levnadsvillkor går även att se i officiella demografiska siffror: 60 procent av urfolksbarnen i Kanadas städer lever under fattigdomsgränsen, 70 procent av ungdomarna på indianreservaten går aldrig ut high school. Familjevåld, självmord och sexuella övergrepp förekommer i en chockerande skala.
Det strukturella våldet, arvet från kolonialtiden, lämnar fortfarande sitt avtryck i människornas liv.
Gerry har genomlevt sin beskärda del.
text Gunilla Karsten
Källor: Statistics Canada, Aroland 83, Ontario. Aboriginal Population profile. 2006 Census, N. Adelson :The Embodiment of inequity. Health Disparities in Aboriginal Canada.
