Det går inte så bra för högskolepolitiken. Svenskt Näringsliv föreslog i somras att studenter inom konst och humaniora borde få lägre studiestöd än de som studerar nyttiga ämnen, sådär som teknik. Det ramaskri som uppstod var säkert vad man eftersträvat. I ramaskriets skugga kan man nu driva på andra mindre flagranta reformer, som på lång sikt leder i samma riktning.
Här på hemmaplan bad Hufvudstadsbladet (9.8.) Sixten Korkman, vd för Näringslivets forskningsinstitut, kommentera sina svenska kollegers rapport. Korkman betonar att humaniora och konst förvisso också kan vara nyttigt och presenterar ett scenario som egentligen är ännu värre än svenskarnas vision. De insåg ju trots allt på sitt perversa vis att flumämnena inte passar in i en ekonomisk rationalitet.
Korkman anser att alla studier är en ekonomisk investering, som studenterna bör vara beredda att finansiera med lån. Han tror att bara individen har tillräckligt med information, så gör hon en lönsam investering och väljer en bransch med säkert jobb och hög lön. Korkman är ingalunda ensam om sin inställning. I Turun Sanomat (5.8.) går ekonomiprofessorn Matti Viren ett steg längre och konstaterar att gratis högskolestudier inte har någon framtid. Studier bör ses som en så god investering att man kan betala för dem.
Viren baserar sitt argument på den kvasisolidariska tanken att avgiftsfria studier är fel eftersom de leder till att lågutbildade låginkomsttagare via beskattningen finansierar de blivande höginkomsttagarnas studier. Det omedelbara motargumentet – att den progressiva beskattningen i slutändan ser till att fördelningen blir rättvis – bemöter Viren med konstaterandet att så inte sker, eftersom vår beskattning de facto blivit allt plattare. Han är speciellt upprörd över att de allra mest välbemedlade, läkarna och juristerna, ofta lever på kapitalinkomster och därmed inte betalar någon progressiv skatt alls. Viren gör naturligtvis helt rätt i att vara upprörd, men vill man vara mer än kvasisolidarisk så måste man nog åtgärda beskattningen snarare än de avgiftsfria studierna.
Det faktum att Viren uttalar sig i egenskap av professor vid Turun yliopisto synliggör att det också inom universiteten finns krafter som är mer än villiga att se studier som investeringsobjekt och handelsvara. Det här gäller inte minst den entusiastiska och ytterst okritiska inställning med vilken universiteten kastat sig ut på exportmarknaden, som den nya universitetslagen bidrog till att öppna.
Helsingfors universitets hemsida rapporterade under våren stolt om universitetets allt intensivare samarbete med Saudiarabien. I februari var landets högskoleminister här på studiebesök och i april undertecknades det första avtalet, enligt vilket Institutionen för datavetenskap kommer att sälja expertis åt Iman-universitetet. Två professorer från Helsingfors ska bland annat hjälpa till med att rusta upp ett laboratorium för trådlösa sensornät – här anar man att det kanske finns finländska leverantörer som också kan komma åt att sko sig – och utbilda den lokala personalen i hur laboratoriet används.
Det är illa att regimen i Syrien jagar demonstranter med hjälp av Nokias teknologi. Men det är på många sätt betydligt värre att ett statsfinansierat universitet säljer datatekniskt kunnande till Mellanösterns sista orubbade diktatur. Avtalet var dock knappast det sista. Utöver stenrika Saudiarabien är det framförallt den enorma kinesiska marknaden som lockar. Det färska regeringsprogrammet betonar uttryckligen att utbildningsexporten bör främjas. De relativt radikala nedskärningarna i universitetens finansiering ser till att det finns ekonomiska incitament att sälja sina tjänster – utan att vara alltför nogräknad med hur de kan komma att användas.
Martina Reuter
är filosof
